...www.indienenligttitti.blogg.se...
Japp, nu är det nya tider !!!
Hela helgen har gått åt till att skapa en ny blogg; nytt namn, nytt utseende men samma tankar, funderingar, kontraster, irritationer, tokerier och knasiga situationer om mitt liv som medföljande "lyxfru" här i Häjkon-Bäjkonland d v s Indien.
(Har förstås hunnit med supergod middag och en trevlig kväll hos familjen E samt fot/arm/huvud/ryggmassage på ett Thai-spa med efterföljande middag på Chilli´s också, så det är inget synd om mig..)
HTML-koder, färgkoder, kodmallar, stilmallar, massa konstiga tecken att kopiera, klippaut, klistra in, klicka på "spara", glömma klicka på det där j-vla "spara", börja om...
Förhandsgranska, ändra...
Maken har nog fått några gråa hår men varit mycket tålmodig. Värst för honom har nog varit alla mina "runt omkring" frågor; okej, men VARFÖR är det så, VARFÖR måste jag göra så, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR...
I vilket fall som helst; välkomna till indienenligttitti !!!
www.indienenligttitti.blogg.se
Nimbu Pani / Titti
Hela helgen har gått åt till att skapa en ny blogg; nytt namn, nytt utseende men samma tankar, funderingar, kontraster, irritationer, tokerier och knasiga situationer om mitt liv som medföljande "lyxfru" här i Häjkon-Bäjkonland d v s Indien.
(Har förstås hunnit med supergod middag och en trevlig kväll hos familjen E samt fot/arm/huvud/ryggmassage på ett Thai-spa med efterföljande middag på Chilli´s också, så det är inget synd om mig..)
HTML-koder, färgkoder, kodmallar, stilmallar, massa konstiga tecken att kopiera, klippaut, klistra in, klicka på "spara", glömma klicka på det där j-vla "spara", börja om...
Förhandsgranska, ändra...
Maken har nog fått några gråa hår men varit mycket tålmodig. Värst för honom har nog varit alla mina "runt omkring" frågor; okej, men VARFÖR är det så, VARFÖR måste jag göra så, VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR...
I vilket fall som helst; välkomna till indienenligttitti !!!
www.indienenligttitti.blogg.se
Nimbu Pani / Titti
...svalka, syrefattigt & sytrådssmala vägar...
Några ord om förra helgens långweekendresa till Leh som ligger längst norrut i Indien, i Kashmir.
Landade in på 3000 meters höjd över havet, efter en dryg timmes flygresa.
(En fantastisk flygresa måste jag säga. Att dom orden kommer från mig ska ses som något mycket ovanligt och exklusivt. det är två ord som väldigt, och då vill jag poängtera ordet VÄLDIGT sällan förekommer i en och samma mening när jag skriver eller berättar om luftburen transport...)
Att befinna sig så många metrar över havet kändes ungefär som att klockan nio på morgonen ha druckit två glas vin i snabb takt.
Lätt om foten och lite tjolahopp-yr i skallen.
En inte helt oangenäm känsla om än ovanligt tidigt på dagen..
Tyst, svalt och en stillhet i luften som det var mycket längesedan jag upplevde.
Tro att vi alla fyra stannade till och bara njöt av att känna den svala, friska luften mot huden. Öronen fick välbehövlig vila, ty inte en biltuta kunde höras. Endast ett lätt fladdrande ljud från det tusentals och åter tusentals tibetanska böneflaggor som svajade i den lätta brisen.
Staden Leh ligger i en dalgång, runt omkring reser sig snöklädda Himalayaberg.
Himlen var blå och luften krispigt ren om ändock lite tunn...
Efter en kort biltur till Alpine Villa, som vårt hotell hette; och som verkligen gjorde skäl för namnet, såg ut som klippt och skuret ur en turistbroschyr från Österrikiska Turistbyrån, fick vi frukost samt förhållningsorder från Sunil, vår reseagent; att vila fram till klockan tre på eftermiddagen, i höghöjdacklimatiseringens tecken.
Han tyckte att vi skulle stanna på hotellet; jodå , vi fick röra oss, sitta ute på terassen, behövde inte inta horisontalläge men enlgt honom skulle vi INTE lämna hotellet...
Lydiga svenskar som vi är stannade vi där.
Till klockan halv två, för då hade vi tröttnat och ville inte vara lydiga längre.
I sakta mak gav vi oss iväg för att beskåda "byn". Att gå i normalrask takt var inte att tänka på; jo det var att tänka på men inte fysiskt möjligt.
Kroppen mäktade med att skrida fram, som i ett Luciatåg ungefär.
I Leh med omnejd bor det cirka 170 000 människor. I Delhi någonstans mellan 18-20 miljoner...
Inte undra på att vi upplevde lugn och ro, både till kropp och själ !
Många souvernirbutiker; mycket handstickat, smycken, sjalar, bönesnurror, trekkingutrustning, tibetanska böneflaggspel...
Efter ett (långsamt, skridande) varv på stan fann vi det vi inte lyckades hitta i Varanasi; en "rooftop-terrace" ! Som dessutom serverade öl !
Att gå uppför trapporna var som ett helt träningspass, flåsandes och flämtandes landade vi in och beställde varsin kall...
Overklig känsla att sitta där och titta ut över forna kongens palats samt ett och annat kloster som klamrade sig fast längs bergväggarna. Vi såg även Khardung-La berget som reste sig mäktigt i bakgrunden, mitt på berget några sytrådssmala svarta streck...
Sytrådarna utgjorde vägen som leder upp till toppen på dryga 5600 meters höjd; dessa sytrådar skulle vi färdas på när det hette lördag...
På takterassen satt vi med uppkavlade ärmar, solglasögon och nerkasade strumpor och bara njöt...
Framemot halv sex kom den plötsligt !
Kylan.
På några minuter sjönk temperaturen från behagliga +20 ner till fyra, fem plusgrader...
Vi begav oss hem till hotellet, konstaterade att här, som överallt i Häjkon-Bäjkonland, var det englasfönster och oisolerade stenväggar som gällde.
Även i en stad där temperaturen sjunker ner till minus 30 under vinterhalvåret !
Middagen intogs i hotellmatsalen, ingick i priset upptäckte vi; helpension gu´bevars...
Indisk buffémiddag; grytor med allsköns röror och "geggor" i, Mmmm...not !
Desserten bestod av fruktsallad.
Jag åt dessert till middag.
Frukt är nyttigt om än inte så värst mättande (eller värmande).
De andra gästerna (indier) åt glatt och förnöjsamt av maten. Av någon, för mig obegriplig anledning, spankulerade de omkring i matsalen medan de åt.
Kanske är någon himalayisk kulturyttring som också den är för mig obekant.
Trötta och matta av syre- och näringsbrist beslutade vi för att nu inta horisontalläge och bjuda varandra godnatt.
Dagen efter var det dags för besök på kloster och (enligt beskrivningen i resplanen) vackra vyer från floden Indus.
Inga element i sikte men sängen var bäddad med både luddiga filtar och tjocka täcken.
Hjälpte inte mycket.
Iklädda långkalsonger, strumpor och alla filtar och täcken uppdragna över öronen lade vi våra blonda kalufser på de små, stenhårda kuddarna.
Inga biltutor men en hundkonsert mitt i natten bjöds det på minsann. Ingick väl kanske i helpensionen.., olika stämmor, olika tonarter, olika raser..!
Sov hyfsat trots detta.
Vaknade med en lätt huvudvärk vilket är första tecknet på höghöjdssjuka ! Hjälp !
Äh, två Alvedon, en kopp thé och några rostade brödskivor senare var vi redo för kultur!
Tre kloster och floden, den mäktiga, stod på schemat.
Vacker väg, bra förare; som upplagt för en dag som fullblodsturister.
Med två kloster på näthinnan kände vi att det tredje kunde vi överlåta på andra turister så vi bad chauffören att köra direkt till den fantastiska Indus river, nu skulle här tas mäktiga, fartfyllda, skummande bilder...
Kanske kunde vi få med några gummibåtar som idkade River rafting på några av fotografierna..?
Nähä, inte det...
Väl tillbaka i Leh hittade vi ett café som serverade riktigt gott kaffe, ett litet bageri strax intill som sålde både äppelpaj och kanelsnurror. Inte riktigt som vi ville ha dem, men nästan. Till de berömda 75 %-en !
Middagen bestämde vi oss för att inte inta på hotellet, vi behövde något mer än fruktsallad i magarna.
Hotellpersonalen var uppenbart bekymrade över att vi valde att äta någonannanstans men se det struntade vi högaktningsfullt i.
Hittade en liten, enkel men mysig rastaurang där vi spenderade flera timmar. Pizzan och veg-burgaren smakade alldeles gudomligt och folk satt ner och åt, precis som man ska göra.
Tillbaks till långkalsongerna, strumporna och alla täcken.
Hundkonsert.
På lördagsmorgonen klev vi, väl påpälsade, in i matsalen på hotellet.
Fick vårt thé och våra rostade brödskivor.
"Could I have some boiled egg´s" undrade Mr Spirit.
"Sorry sir, but you can have an omelette..."
Vi höll på att sätta theét i halsen så mycket skrattade vi !
Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Mycket tokigt har vi hört här i Indialand.
Öronen sitter väldigt lösa vid det här laget, trillar nog av precis när som helst.
Nu var det dags för bilfärden uppför sytrådsvägarna. Khardung-La here we come !
Första halvan var asfalterad, sen var det grus och humpeliskump som gällde.
Vägräcken är ännu inte uppfunna i detta landet. Dock var det här och var små vitmålade stenar i strutsäggs-storlek utplacerade.
Bra jobbat, indiska väg- och trafiksäkerhetsverket!
Nu tror ju inte jag att det finns något sådant verk i just det här landet som vi nu bor i, men i alla fall...
Välbehållna, och vid liv, klev vi ur bilen och tillsammans med en massa indiska turister i de mest fantasifulla värmande munderingar befann vi oss högt upp i världen..
Köpte oss varsin värmande mugg chai i världens högst belägna cafeteria. knäppte en massa kort och gick omkring n stund på vingliga, ännu mer syrefattiga ben innan det var dags att åka nerför sytråden igen..
Vi firade återkomsten, och livet, med varsin öl och pizzaslices på "vår" mysiga takterassrestaurang.
Efter en välbehövlig tupplur förkastade vi återigen hotellmatsalen vad beträffade middagen och begav oss till fredagens trevliga plejs igen, med kortleken i högsta hugg. Spelade Janiv och drack ingefärs/honung´/citronthé ett par timmar innan hungern gjorde sig påmind .
Tidigt i säng, igen; inga partyanimals här inte, syrefattigheten och den spännande bilresan tog ut sin rätt.
Flyget tillbaks till Delhi gick redan 06.55 på söndagsmorgonen.
Kan tyckas väl tidigt men flygen till/från Leh går på morgnarna/förmiddagarna, resten av dygnet är det en militär flygplats och eftersom vi lade oss ohyggligt tidigt så var det inga problem med att kliva upp i ottan.
Ännu en fantastiskt vacker och behaglig (!!??!!) flygturstimme och vi klev ut i Delhi-hettan kvart över åtta på morgonen. Trettioen grader i skuggan.
Behagligt, faktiskt.
Fördelen med att åka så tidigt var ju att hela söndagen låg framför oss, följaktligen låg vi redan klockan elva vid poolen på Grand och stekte oss; tinade upp våra frusna Kashmiriska lemmar...
Temperaturen hade då stigit till cirka 45 grader celsius... Luften fylld med syrepartiklar igen, även med smogpartiklar men det är ju en annan femma.
Summasumarum; en fantastisk resa med många intryck, vådliga bilfärder, kloster i parti och minut, tibetanskt klädda människor och böneflaggor vart man än vände blicken... mäktiga snöklädda berg och krispig luft, vackra hus med träornamenterade fönster..
Har nu varit i såväl norra som södra Indien, hunnit med ett besök i mitten och även på västkusten...
"Bara" östkusten kvar; Kolkata, Chennai, Pondicherry samt ett mycket stort antal andra städer i varierande storlek kvar med andra ord...
Till hösten, kanske..
Men först; Sveeeerigeeee !!!
Två veckor kvar nu, i en hetta som blir allt obarmhärtigare för varje dag som passerar.
Bränner både på skinnet och i ögonen vid vistelse utomhus.
Många turer till poolen blir det, något annat orkar man inte med.
Eftersom man är en klen liten expat-människa som behöver sin fina lägenhet med a/c i alla rum, sin luftkonditionerade bil, sina ständigt påfyllda vattenflaskor, sitt medlemsskap i poolklubben.
Hur alla "de andra" klarar av tillvaron på husbyggen, under broar, i vaktkurer, i små, trånga enrumslägenheter etc är för mig en gåta.
Har man inget annat att välja på så har man inte.
Känner tacksamhet.
Puss och trevlig helg på er!/ Nimbu Pani for ever-Titti
...Skolavslutning, superhögklackers & skärvor av glas...
Denna veckan har bjudit på aktiviteter minsann, några riktigt indiska, andra med typisk svensk inriktning.
Tre yogapass, en live-cricketmatch, en svensk skolavslutning; komplett med "Den blomstertid.." och "Idas sommarvisa", en Bollywoodmusikal, en indisk utemarknad, en svensk MPF-lunch och som grädden på moset; en svensk vårbal ! Allt detta i drygt 43 graders värme.
Inte undra på att man räknar ner dagarna tills man får landa på svensk mark och vila upp sig med lite midsommar, små grodor, grillfester, Åhlénsbesök och båtturer i skärgården !
Som sagt, i 43 graders värme, åkte vi mot cricketstadion; Delhi Daredevils spelade hemma mot Kings XI Punjab. Att komma in på själva arenan gick förvånansvärt smidigt måste jag säga. Stadion rymmer 55 000 personer så tanken på kaos hade föresvävat mig, men där fick jag tji.
Naturligtvis förstod jag inte varför jag inte fick ta med mig min vattenflaska in, förklaringen var att vissa (crickethuliganer) kastar ner flaskor på planen; ok, det köpte jag. Drack ur flaskan och slängde den i för ändamålet ditställd kartong.
Fanny hade med sig en hemmapåfylld sportdrycksflaska, hon vägrade slänga den och då...behövde hon inte det! Inga regler utan undantag; så funkar det i Häjkon-Bäjkonland.
Min väska röntgades och "röntgenpersonalen" sa "Coin !"
Jag svarade "Whaa-at?"
"Coin !"
Vi kom fram till att jag hade mynt i plånboken, det fick man inte ha.
Dom kunde man nämligen också kasta ner på plan; om man är crickethuligan vill säga. Vilket jag uppenbarligen inte är eftersom tanken på att kasta mynt på en gräsplan aldrig någonsin har föresvävat mig.
Tack för tipset !
Mynten petade jag ner i en metallbytta med uppskuret hål i locket.
Ett rött kors var ditmålat på byttans sida.
"And the coins goes to..?"
"Red cross, maám".
Ja men då så, man har idkat välgörenhet, tänkte jag och log mitt mest förtjusande leende samtidigt som jag i mitt stilla sinne hoppades att "röntgenpersonalen" skulle hitta på något riktigt roligt för pengarna.
Susanne fick också lämna ifrån sig sina mynt, dom indiska vill säga. Hon vägrade blankt att släppa ifrån sig sina guldtior som av någon anledning också låg i myntfacket.
Och då...behövde hon inte det !
Kanske inte går att kasta svenska mynt ner på plan, studsar tillbaks direkt.
Eller något liknande. Vad vet jag.
Matchen var... låt mig formulera mig såhär; cricket gör sig bäst på TV. Det var varmt, svettigt och ganska händelselöst nere på plan. Inget actionspel direkt. blit ju spännande först när lagen byter plats och lag nummer två ska få ihop fler poäng än vad lag nummer ett lyckats med.
Vilket sker efter cirka 2-3 timmar.
I 40+ graders värme.
Vatten och annan dricka (läskeblask) fick man köpa i muggar som "Dryckespersonalen" hällde upp ifrån flaskor. Erik lyckades dock köpa oss varsin flaska vatten.
Det gick tydligen bra att göra i smyg, när "Arenavakts-personalen" inte såg på....
Häjkonbäjkonhäjkonbäjkohäjkonbäjkon...man blir aldrig klok på hur det funkar.
Det möjliga är omöjligt och det omöjliga helt omöjligt.
Och allt däremellan !
Kamera var strängeligen förbjudet att ta med sig in, kikare (??) likaså, men att fota och filma med mobiler gick finemang. Det gjorde alla.
Utom jag.
Det var för varmt.
Nåväl, nu är cricket upplevt live och kan hamna på listan över saker som jag velat göra, har gjort och inte behöver göra igen.
Bra med listor tycker jag. Har flera stycken faktiskt.
Svenska skolans sommaravslutning blev precis sådär fin och stämningsfull som avslutningar ska vara. Flera av barnmen hade "Svenskdräkten" på sig, designad av duktiga Anna och Caroline.
Den blomstertid... och Idas sommarvisa sjöngs, dessutom bjöds det på Gyllene Tiders "Går och fiskar". Fanny kompade på gitarr.
Siri, Malin och Alicia (8 åringar) framförde "En kväll i juni" alldeles själa och a capella. Sötnosar !
Temperaturen visade, som sagt, 43 grader, vi höll till utomhus på Svenska ambassadens stora fina gräsmatta.
Vi fröknar hade dekorerat med blåa och gula ballonger samt flaggspel. Att blåsa upp ballonger när det är så varmt gör att man blir ordentligt yr i skallen redan efter första. Men det var det värt.
Lärarna fick blomsterkvastar OCH present, stort tack för det :-), barnen fick diplom. Dom barn som flyttar från Delhi fick även liten present samt ett personligt brev från "sin" fröken.
Jag har härmed gjort mitt som lärare på Svenska skolan, i höst gör jag vad som faller mig in; även på onsdagar. Har dock lovat att ställa upp som vikarie vid behov. Såklart, det är ju roligt !
En som flyttar hem är Caroline och hennes familj, riktigt tråkigt tycker jag, men sådant är nu expat-livet har jag börjat förstå.
I fredags var det överrsknings/hejdå kalas för henne. Vi dressade upp i bästa Indienstassen;
och åkte till "Kingdom of Dreams" som är ett överdådigt, utsmyckat låtsasIndien a la Disneyland. Där bevistade vi en Bollywoodmusikal med sång och dans. Allt utspelades på hindi förutom ungefär var tjugonde mening som var på engelska.
Blablablabla...oh my god...blablablabla...do not worry...blablablabla...I love you...blablabla...and the winner is...blablabla...
Publiken skrattade med jämna mellanrum så tydligen var det ganska roligt det som sades. Vi kom dock fram till att det var lika bra att vi inget begrep för indiska film/musikalskämt tenderar att vara "pilsnerfilms"-aktiga så blekansikten hade kanske inte uppskattat skämten i vilket fall som helst.
I sluttampen, mitt i La grande Finale, sprang dansarna runt och drog ut folk i mittgången för att även publiken skulle vara med.
Så nu är jag inte bara rikskänd radiopraterska, värlsberömd konstnärinna, marshmallowqueen och bowlingvinnerska, nej nu väntar ett liv som erkänd musikalartist. För jag blev utdragen i mittgången, jag har dansat i en Bollywoodmusikal ! Det ni !!!
Igår var det så dags för den årliga vårbalen som anordnas av Svenska Handelskammaren (Swedish Chamber of Commerse, låter tjusigare eller hur !?)
I år gick den av stapeln på "Le Meridien", ett av stadens finaste hotell. (Bara så ni förstår vilka kretsar jag numer rör mig i..;-)!)
God mat, förutom Fannys vegetariska varmrätt som var en smaklös risgrynsgrötsliknande historia; konstigt nog eftersom Indien är vegetarianernas gastronomiska Mecka.
Sånger, tal, vin, mat och så ett antal timmars dans på det !
I mina superhögklackers, börjar bli en fena på att partaja med sådan skodon på mina rejäla storlek 41-fossingar.
Nöjda, belåtna och ganska trötta stod vi utanför lägenhetsdörren klockan 03 i morse. Jag tog upp nyckeln ur min lilla aftonväska, den vanliga nyckeln som hänger i ett band hade fått stanna hemma, av utrymmesskäl, eller skälet var naturligtvis bristen på utrymme i min lilla, lilla piffiga väska..
Nyckeln visade sig passa....inte i vår dörr i alla fall ! Hade lyckats få med mig fel nyckel.. det var terassnyckeln som fått följa med på bal.
Suck, dubbel- och trippelsuck !!!
Titti "Klantskalle" Sahlberg !!! Ytterligare ett namn kan adderas till Titti-Tatta-Totti...
Med hjälp av en av Fannys hårnålar försökte vi dyrka upp låset. Sådär som dom gör på film. Brukar ju ta ungefär tio sekunder.. På film. I verkligheten fungerar det inte kan jag tala om. Bara så ni vet.
Funkar inte heller att sparka upp dörren. Därom kan Erik vittna.
Slutade med att Micke och vår säkerhetsvakt gick till baksidan av huset och via trappan upp till "Staff quarters" klättrade över balkongräcket till balkongen utanför vårt sovrum. Med en välriktad höger sparkade M sönder balkongens glasdörr. Ingen blodspillan, tack och lov.
Efter hopsamlande av glaskärvor (många!) och sopande av golv, i förd balklännig, kunde vi få vår välbehövliga skönhetssömn strax efter kl 04 i morse.
I förra inlägget längtade jag ju efter att få sova för öppet fönster.
Det har jag fått göra nu.
Om ändock inte riktigt på det sätt som jag menade.
Idag har klantskallen och hennes make varit till glasmästarmannen på C-block market och beställt ny ruta.
"I will send a man within an hour.."
Det trodde vi ju inte så värst mycket på men inom den stipulerade timmen ringde det på dörren (den oinsparkbara..) och nu är mätningen gjord och "in the evening" har dom sagt (lovat) att komma och byta till nytt, helt glas.
Vi håller tummarna. Och hoppas att in the evening betyder denna dagens evening och inte en helt annan kväll.
Ja, gott folk, så har ännu en vecka förflutit här i Indialand.
Så är vi ännu en vecka närmre sommarsemestern och kära fosterlandet !
Innan dess kommer vi bege oss till högre höjder, närmare bestämt till Kashmir;Ladakhområdet och staden Leh. Landar in på drygt 3000 meters höjd, syrefattig med andra ord, men REN luft !
Efter höghöjdsacklimatisering väntar rundtur bl a på världens högst belägna väg för motordrivna fordon; bergspasset Khardung La på 5602 m ö h.
Ber om att få återkomma, har en flygresa att överleva först bara. sen kommer bilder och en massa ord :-).
Ha en fantastisk söndag, ett tips från en klanskalle; kolla vilken nyckel ni stoppar i väskan innan ni kliver utanför dörren.
Nimbu Pani/ Tittilina; nyckelkompetens inom Casa Sahlberg...not :-) !
Tre yogapass, en live-cricketmatch, en svensk skolavslutning; komplett med "Den blomstertid.." och "Idas sommarvisa", en Bollywoodmusikal, en indisk utemarknad, en svensk MPF-lunch och som grädden på moset; en svensk vårbal ! Allt detta i drygt 43 graders värme.
Inte undra på att man räknar ner dagarna tills man får landa på svensk mark och vila upp sig med lite midsommar, små grodor, grillfester, Åhlénsbesök och båtturer i skärgården !
Som sagt, i 43 graders värme, åkte vi mot cricketstadion; Delhi Daredevils spelade hemma mot Kings XI Punjab. Att komma in på själva arenan gick förvånansvärt smidigt måste jag säga. Stadion rymmer 55 000 personer så tanken på kaos hade föresvävat mig, men där fick jag tji.
Naturligtvis förstod jag inte varför jag inte fick ta med mig min vattenflaska in, förklaringen var att vissa (crickethuliganer) kastar ner flaskor på planen; ok, det köpte jag. Drack ur flaskan och slängde den i för ändamålet ditställd kartong.
Fanny hade med sig en hemmapåfylld sportdrycksflaska, hon vägrade slänga den och då...behövde hon inte det! Inga regler utan undantag; så funkar det i Häjkon-Bäjkonland.
Min väska röntgades och "röntgenpersonalen" sa "Coin !"
Jag svarade "Whaa-at?"
"Coin !"
Vi kom fram till att jag hade mynt i plånboken, det fick man inte ha.
Dom kunde man nämligen också kasta ner på plan; om man är crickethuligan vill säga. Vilket jag uppenbarligen inte är eftersom tanken på att kasta mynt på en gräsplan aldrig någonsin har föresvävat mig.
Tack för tipset !
Mynten petade jag ner i en metallbytta med uppskuret hål i locket.
Ett rött kors var ditmålat på byttans sida.
"And the coins goes to..?"
"Red cross, maám".
Ja men då så, man har idkat välgörenhet, tänkte jag och log mitt mest förtjusande leende samtidigt som jag i mitt stilla sinne hoppades att "röntgenpersonalen" skulle hitta på något riktigt roligt för pengarna.
Susanne fick också lämna ifrån sig sina mynt, dom indiska vill säga. Hon vägrade blankt att släppa ifrån sig sina guldtior som av någon anledning också låg i myntfacket.
Och då...behövde hon inte det !
Kanske inte går att kasta svenska mynt ner på plan, studsar tillbaks direkt.
Eller något liknande. Vad vet jag.
Matchen var... låt mig formulera mig såhär; cricket gör sig bäst på TV. Det var varmt, svettigt och ganska händelselöst nere på plan. Inget actionspel direkt. blit ju spännande först när lagen byter plats och lag nummer två ska få ihop fler poäng än vad lag nummer ett lyckats med.
Vilket sker efter cirka 2-3 timmar.
I 40+ graders värme.
Vatten och annan dricka (läskeblask) fick man köpa i muggar som "Dryckespersonalen" hällde upp ifrån flaskor. Erik lyckades dock köpa oss varsin flaska vatten.
Det gick tydligen bra att göra i smyg, när "Arenavakts-personalen" inte såg på....
Häjkonbäjkonhäjkonbäjkohäjkonbäjkon...man blir aldrig klok på hur det funkar.
Det möjliga är omöjligt och det omöjliga helt omöjligt.
Och allt däremellan !
Kamera var strängeligen förbjudet att ta med sig in, kikare (??) likaså, men att fota och filma med mobiler gick finemang. Det gjorde alla.
Utom jag.
Det var för varmt.
Nåväl, nu är cricket upplevt live och kan hamna på listan över saker som jag velat göra, har gjort och inte behöver göra igen.
Bra med listor tycker jag. Har flera stycken faktiskt.
Svenska skolans sommaravslutning blev precis sådär fin och stämningsfull som avslutningar ska vara. Flera av barnmen hade "Svenskdräkten" på sig, designad av duktiga Anna och Caroline.
Den blomstertid... och Idas sommarvisa sjöngs, dessutom bjöds det på Gyllene Tiders "Går och fiskar". Fanny kompade på gitarr.
Siri, Malin och Alicia (8 åringar) framförde "En kväll i juni" alldeles själa och a capella. Sötnosar !
Temperaturen visade, som sagt, 43 grader, vi höll till utomhus på Svenska ambassadens stora fina gräsmatta.
Vi fröknar hade dekorerat med blåa och gula ballonger samt flaggspel. Att blåsa upp ballonger när det är så varmt gör att man blir ordentligt yr i skallen redan efter första. Men det var det värt.
Lärarna fick blomsterkvastar OCH present, stort tack för det :-), barnen fick diplom. Dom barn som flyttar från Delhi fick även liten present samt ett personligt brev från "sin" fröken.
Jag har härmed gjort mitt som lärare på Svenska skolan, i höst gör jag vad som faller mig in; även på onsdagar. Har dock lovat att ställa upp som vikarie vid behov. Såklart, det är ju roligt !
En som flyttar hem är Caroline och hennes familj, riktigt tråkigt tycker jag, men sådant är nu expat-livet har jag börjat förstå.
I fredags var det överrsknings/hejdå kalas för henne. Vi dressade upp i bästa Indienstassen;
och åkte till "Kingdom of Dreams" som är ett överdådigt, utsmyckat låtsasIndien a la Disneyland. Där bevistade vi en Bollywoodmusikal med sång och dans. Allt utspelades på hindi förutom ungefär var tjugonde mening som var på engelska.
Blablablabla...oh my god...blablablabla...do not worry...blablablabla...I love you...blablabla...and the winner is...blablabla...
Publiken skrattade med jämna mellanrum så tydligen var det ganska roligt det som sades. Vi kom dock fram till att det var lika bra att vi inget begrep för indiska film/musikalskämt tenderar att vara "pilsnerfilms"-aktiga så blekansikten hade kanske inte uppskattat skämten i vilket fall som helst.
I sluttampen, mitt i La grande Finale, sprang dansarna runt och drog ut folk i mittgången för att även publiken skulle vara med.
Så nu är jag inte bara rikskänd radiopraterska, värlsberömd konstnärinna, marshmallowqueen och bowlingvinnerska, nej nu väntar ett liv som erkänd musikalartist. För jag blev utdragen i mittgången, jag har dansat i en Bollywoodmusikal ! Det ni !!!
Igår var det så dags för den årliga vårbalen som anordnas av Svenska Handelskammaren (Swedish Chamber of Commerse, låter tjusigare eller hur !?)
I år gick den av stapeln på "Le Meridien", ett av stadens finaste hotell. (Bara så ni förstår vilka kretsar jag numer rör mig i..;-)!)
God mat, förutom Fannys vegetariska varmrätt som var en smaklös risgrynsgrötsliknande historia; konstigt nog eftersom Indien är vegetarianernas gastronomiska Mecka.
Sånger, tal, vin, mat och så ett antal timmars dans på det !
I mina superhögklackers, börjar bli en fena på att partaja med sådan skodon på mina rejäla storlek 41-fossingar.
Nöjda, belåtna och ganska trötta stod vi utanför lägenhetsdörren klockan 03 i morse. Jag tog upp nyckeln ur min lilla aftonväska, den vanliga nyckeln som hänger i ett band hade fått stanna hemma, av utrymmesskäl, eller skälet var naturligtvis bristen på utrymme i min lilla, lilla piffiga väska..
Nyckeln visade sig passa....inte i vår dörr i alla fall ! Hade lyckats få med mig fel nyckel.. det var terassnyckeln som fått följa med på bal.
Suck, dubbel- och trippelsuck !!!
Titti "Klantskalle" Sahlberg !!! Ytterligare ett namn kan adderas till Titti-Tatta-Totti...
Med hjälp av en av Fannys hårnålar försökte vi dyrka upp låset. Sådär som dom gör på film. Brukar ju ta ungefär tio sekunder.. På film. I verkligheten fungerar det inte kan jag tala om. Bara så ni vet.
Funkar inte heller att sparka upp dörren. Därom kan Erik vittna.
Slutade med att Micke och vår säkerhetsvakt gick till baksidan av huset och via trappan upp till "Staff quarters" klättrade över balkongräcket till balkongen utanför vårt sovrum. Med en välriktad höger sparkade M sönder balkongens glasdörr. Ingen blodspillan, tack och lov.
Efter hopsamlande av glaskärvor (många!) och sopande av golv, i förd balklännig, kunde vi få vår välbehövliga skönhetssömn strax efter kl 04 i morse.
I förra inlägget längtade jag ju efter att få sova för öppet fönster.
Det har jag fått göra nu.
Om ändock inte riktigt på det sätt som jag menade.
Idag har klantskallen och hennes make varit till glasmästarmannen på C-block market och beställt ny ruta.
"I will send a man within an hour.."
Det trodde vi ju inte så värst mycket på men inom den stipulerade timmen ringde det på dörren (den oinsparkbara..) och nu är mätningen gjord och "in the evening" har dom sagt (lovat) att komma och byta till nytt, helt glas.
Vi håller tummarna. Och hoppas att in the evening betyder denna dagens evening och inte en helt annan kväll.
Ja, gott folk, så har ännu en vecka förflutit här i Indialand.
Så är vi ännu en vecka närmre sommarsemestern och kära fosterlandet !
Innan dess kommer vi bege oss till högre höjder, närmare bestämt till Kashmir;Ladakhområdet och staden Leh. Landar in på drygt 3000 meters höjd, syrefattig med andra ord, men REN luft !
Efter höghöjdsacklimatisering väntar rundtur bl a på världens högst belägna väg för motordrivna fordon; bergspasset Khardung La på 5602 m ö h.
Ber om att få återkomma, har en flygresa att överleva först bara. sen kommer bilder och en massa ord :-).
Ha en fantastisk söndag, ett tips från en klanskalle; kolla vilken nyckel ni stoppar i väskan innan ni kliver utanför dörren.
Nimbu Pani/ Tittilina; nyckelkompetens inom Casa Sahlberg...not :-) !
...Hoummos, Här & Hemlängtan...
Om man är så korkad att man väljer buffé men sushi, hoummos, tabboulleh och diverse andra kalla rätter och röror så får man faktiskt skylla sig själv om dagen efter buffén blir en ofrivillig vilodag hemma. Med närhet till toalett.
Framförallt om buffeén serveras på en rastaurang i en stad där det numera dagligen är över 40 grader varmt.
Framförallt om den serveras i ett land som detta, med allt vad det inte innebär av kylhållning av varutransporter. Här där man ser fisk levereras från vanliga pickuper där fisklådan blir ståendes på marken tills någon har tid, eller lust, att bära in den i ett, förhoppningsvis, fungerande kylskåp.
Så korkad var jag igår.
Vi hade MPF-lunch på en "finrestaurang" på lyxmallet "Emporio".
Men vad hjälper det, att Dior, Vuitton, Cartier och Prada har sina affärer där eller att restaurangen tillhör kategorin "dyrt&fint".
Nåväl, där och då smakade sushin prima, hoummosen var precis så len som man vill att den ska vara och efterrättscheesekaken ska vi inte tala om..Mmmm vad smarrig den var !
Blir ju dessutom billigt i längden eftersom man inte är sugen på något i matväg på hela nästa dag. Inte orkar man åka och shoppa heller...
Ute är det varmt precis hela tiden. De få vindpustar som kommer känns som att få en varmluftspitsol mot huden.
Därför känns det skönt att veta att vi åker hem om bara drygt en månad.
Därför känns det nästan outhärdligt att tänka på att vi inte åker hem förrän om drygt en månad.
Hem.
Hem till Arlas vaniljyoghurt, keso, leverpastej, smörgåsgurka, skogaholmslimpa, hönökaka, lingongrova, köttbullemacka med rödbetssallad, räksmörgås med ägg och majonäs... Färskpotatis, matjessill, jordgubbar...
Kranvatten; åh ljuva, goda, friska, smakrika kranvatten !
Flaskvatten är ... inte gott; platt, tråkigt, smaklöst.
Airconditionapparaterna går nu nästan dygnet runt, med ett konstant svischande och susande trycker de ut svalare luft i rummen. Takfläktarna vispar runt luften och skapar en och annan lite svalare vindpust ibland.
Hem.
Hem till friska, rena, syremättade brisar. Till tallskogssus och fönster som står på glänt nattetid för att släppa in sval nattluft, som gör att man sover så gott. Till asfaltslukt efter regn, till smultrondoft längs dikeskanten.
Åker till Grand, hotellet där vi är medlemmar, titt som tätt för att bada i poolen, få svalka av kroppen. En stund inne på gymmet för att få röra lite på sig och sen poolside..
Hem.
Hem till salta, uppfriskande bad i "riktigt" vatten. Havet, åh havet med sina kobbar och skär...Fiskmåsar som skriker och tärnor som dyker efter födan (gunås..).
Värmen gör att man inte åker till någon utomhusmarknad nu, nej det är till shoppingmallen man styr sin kosa. där man blir punktmarkerad, förföljd och inte lämnad i fred en sekund i detta ubersevicens förlovade land.
Inte ett klädesplagg, inte ett läppglans kan vidröras eller ens tittas på utan att de skrällduser med anställda står vid ens sida och förhoppningsfullt berättar att det här är en röd, denna är grön, den finns i olika storlekar, färger, modeller..Det lämnas in och hämtas ut väskor och påsar till dörrvakterna, det klipps i kvitton och kontrolleras vid in- och utgångar..
Hem.
Hem till H&M, Åhléns, systembolag och riktiga apotek. Hem till underbara, underbara mataffärer med fantastiska. överdådiga, ljuvliga mejeri- och charkdiskar. Hem till affärer där man får gå ifred, pilla, fundera och ta ett varv till- Alldeles i lugn och underbar ro. Där inga kvitton behöver visas upp, där ingen vill/försöker packa ens matvaror, bära ens kasse till bilen. Till butiker med alldeles lagom många (1, max 2..) anställda så man får rå sig själv !
Här åker man bil bart man än ska. Richard-the-driver är aldrig långt borta. Man nöter baksäte så det står härliga till. Vattenflaska i näven och torka-svettensjal i högsta hugg. En och annan kort promenad till C-blocl market blir det fortfarande, väjandes för autorikshor, mopeder, bilar, människor och kor. Det eviga tutandet som en ljudmatta, ständigt, ständigt.
Man är aldrig allena.
Någonsin.
Hem.
Hem till gator som ligger tysta och öde efter klockan sex. Hem till bussar, cykeln, framsätesåkning. Chaufförsbefriad tillvaro. Att komma ut i skogen, gå längs åkerkanten, höra bin och humlor surra. Brummandet från en (1!!) traktor ute på åkern eller enstaka bil som under tystnad susar fram längs vägen.
Här i Häjkon-Bäjkonland har jag lärt känna många nya människor, vissa bättre än andra.
Vissa hellre än andra.
Nya bekantskaper är absolut inte att förakta och här sitter vi alla i samma båt så att säga, vi delar erfarenheter, tips och råd med varandra. Några känner jag på mig är vänner för livet. Andra korsar ens väg, man möts, har trevligt och sen skiljs man åt och så är det inte mer med det. Precis som det är i livet.
Hem.
Hem till de människor som känner mig sedan länge, som jag delat ljuvt och lett med. som jag har minnen ihop med, minnen tillbaks i tiden. Som säger: "Kommer du ihåg....", "Du brukar alltid..", "När vi.."
Att få krama om Loppan!
Annars är allt bara bra här i detta landet som jag nu bor i.
Även om det är varmt som i en bakugn och flaskvattnet är blätråkigt.
Lova att ni öppnar fönstret på glänt i kväll när ni ska sova, att ni tar en djup klunk av vattnet direkt ur kranen
efter tandborstningen; så kan jag förnimma det här, där jag ligger i luftkonditioneringssuset och med smaklöst, intetsägande flaskvatten i tandborstmuggen, och tänk en liten sekund på mig som längtar efter er och alltihop.
Nimbu Pani på er, ses snaaaart / Tittilina
...Båttur, Bål & Badande kossor......
Ett besök på Hotel Grands skönhetssalong; pedikyr i 1,5 timme. Kostnad 477 rupees; 70 svenska riksdaler.
Ett besök hos skräddaren på C-blockmarket, eget tyg medtogs, värt 30 kronor. Skräddarkostnad 400 rupees; 60 kronor.
Ett besök i mataffären; två paket pasta, en nromalstor flaska olivolja, ett paket salta kex, en burk cashewnötter samt en påse Dorritos. Kostnad 2270 rupees; 340 pix.
Fin och mjuk om fossingarna i skräddarsydd klänning, men vad hjälper det när man knappt har råd att äta...
Skämt åsido, visst är det otroligt vilken prisskillnad det är på olika saker.
Man kan väl påstå att här är prissättningen precis tvärtempt hur den ser ut i Sverige !
Lätt att vara lyxig lyxfru med andra ord. De dagar man orkar och har lust.
Men egentligen skulle jag ku skriva om vår tripp till Varanasi. Kort och koncist; en helt fantastisk resa !
Fanny myntade ett nytt uttryck om Indien; 75%-landet.
Allt funkar, till 75 procent.
Det blir som man förväntat sig, till sjuttiofem procent.
Mat man beställer smakar till 75 % som den ska enligt beskrivningen på menyn.
Allt går att lösa, till samma procentsats d v s 75...
Nåväl, flygresan gick bra, till 100 % faktiskt och en jäkla tur var ju det !
Vi beställde taxi, upptäckte att säkerhetsbältena inte hade någon framtagen "klicka-i-mojäng".
"No problem" svarade de två indier som fungerade som 1. Chaufför och 2. Sällskap till nr 1.
Så lyfte dom på sätet och plockade fram en mojäng.
Bra, men jag vill att alla bälten ska gå att spänna fast sa jag på det engelska språket och pekade på oss alla tre.
"No problem" svarade dom, lyfte på sätet en gång till, ytterligare en "klicka-i-mojäng" plockades fram.
Mmm, fast vi är ju...one, two, three people...sa jag, återigen med min bästa, tålmodigaste engelskatalande stämma.
"No problem" blev återigen svaret, och så satte vi oss i bilen och for in mot staden.
Fanns ju överhuvudtaget inget bälte till den av oss (Erik) som satt i mitten.
Problemlösning till 66.6 %, man får nöja sig med det mindre ibland.
Och det gick ju bra det med.
New Hotel Broadway...ganska okej faktiskt, lite sunkigt men det är smällar man får ta.
Tog en autoriksha ner till Assi Ghat som är det ghat som ligger nästan längst söderut.
Vattennivån i Ganges såhär alldeles innan monsunen är låg så mellan trapporna och vattnet är den torrlagda flodbanken, där strosade kor och bufflar omkring efter sitt förmiddagsdopp. En och annan helig man kom gåendes i sina oranga kläder med sin stav och tiggarbytta i handen. Några barn tog sig ett dopp. Kvinnor i färggranna sarees satt på huk och tvättade kläder.
Läste någonstans att Ganges är världens mest förorenade vatten. För att räknas som rent skall ett vatten inehålla färre än 500 e-colibakterier per enhet. Ganges innehåller mer än 1 500 000 sådana äckelbaskelusker per enhet. Ruggigt !
Vi hade förberett oss mentalt på olidlig stank, råttor, skit, påträngande försäljare och ett kaos utan dess like.
Det var nästan med besvikelse vi konstaterade att det inte stank, råttfritt var det också, ont om människor samt tyst och fridfullt.
Inte en enda försäljare som attackerade eller trakasserade oss...
Märkligt!
Det är längs med västra stranden som alla tempel och palats ligger på rad med stentrapporna som leder ner till vattnet. På östra sidan är det...ingenting. En torrlagd strandbank med grönska och låga hus långt i bakgrunden.
Varmt var det ju förstås; 38 grader i skuggan.
Vi gick och vi gick..och vi gick ! I värmen och solgasset, bland folk och fä. Precis som vanliga blekansiktes-turister d v s med kameran i högsta hugg och vattenflaskan akdrig långt ifrån munnen. Många bilder blev det !
Fortfarande är det fascinerande att tänka på att det som jag fotograferar och vill minnas är bara den helt vanliga vilken-som-helstdagen för de flesta som jag fångar på bild eller skriver om...
Träffade på en kille, Siam, som absolut tyckte att vi skulle åka med hans båt på en tur längs med alla ghatten. Det tyckte vi också men inte precis just då. "Maybe a little later". Vi kom överens med honom att vi skulle komma tillbaks om en och en halv timme, då skulle klockan vara 17.30 och DÅ kunde vi tänka oss en liten tripp på den heliga floden.
Svettiga och väldigt sugna på dryck och aircondition klev vi in på ett litet guesthouse som låg precis ovanför ett av ghatten. Där beställde vi varsin cocacola och varsin flaska vatten.
Luftkonditioneringsapparaten lyste med sin frånvaro men dom drog snällt igång en fläkt på högsta fart. Den var inte placerad där vi satt, vid restaurangbordet, utan vid hotelldirektören/managerns skrivbord. Det tyckte dom som jobbade där var bekymmersamt eftersom vi antagligen såg lite utmattade ut. Problemet löste dom, inte genom att flytta den mobila fläkten men genom att flytta oss till skrivbordet. Där satt vi på rad och drack girigt ur våra flaskor.
Herr hotellägare kom och satte sig på sin plats bakom skrivbordet. Där satt han och bara beskådade oss. Vi beskådade honom. vi nickade lite, han nickade lite och vickade på huvudet. Därmed var isen bryten och samtalet igång. Han tyckte vi skulle strunta i våra bokade rum och flytta in i hans guesthouse istället. Han tyckte också att vi skulle unna oss varsin massage; det tillhandahöll hans plejs också. Behövde vi en ayurvedisk medicinsk konsultation så; inga problem, han fixade det med!
Efter ytterligare lite småprat och vätskeintag tackade vi dock för oss utan att ha nappat på något av hans erbjudanden. "Maybe next time..". Kostnad; 90 ruppees = 13 kronor för 3 Coca-Cola och tre liter vatten...
Klockan var slagen halv efter fem och naturligtvis stod vår kompis Siam och spanade efter oss vid sin båt.
Han och hans kompis rodde oss över till östra stranden där vi gick iland och tittade på solnedgången över Varanasi. Vackert!
Några stackars magra hästkrakar bar omkring på turister, även vi blev erbjudna en ridtur, mot betalning såklart, som vi dock med eftertryck tackade nej till. Hästar ska springa omkring i hagar och äta gräs, inte bära på blekansikten som under tjo och tjim och med noll ridkunskaper, travar omkring i hettan !!
Även på denna sidan av floden badades det. Kvinnorna fullt påklädda och männen i kalsongerna. Man säger "innerwear" och inte "underwear" i detta landet, bara så ni vet.
När skymningen lagt sig klev vi ner i båten igen och rodde mot ghatten igen. Vid två av dem bränner man de dödas kroppar, insvepta i oranga skynken bärs de ner på bambubårar, doppas i Ganges och sen läggs den avlidne på ett bål alldeles vid vattenbrynet. Släkten köper ved i noga uträknad mängd och själva bränningen tar ungefär två timmar. det var flera bål som brann samtidigt och i trappan ner till vattnet låg nydoppade kroppar och väntade på sin tur. Vi satt i båten och tittade på deras ceremonier, lite kontiga till mods. Kändes närgånget på något vis. Intressant men också som att man bevittnade något högst privat. Vilket vi ju med svenska ögon och måttstockar också gjorde. Man fick inte ta kort precis framför ghattet men väl på väg till och från. Väldigt speciell känsla måste jag säga.
Framför Main Ghatt pågick kvällsceremonin; Puja, med massa hinduer, turister, präster, trummor, facklor, ljusslingor, sång och mässande. Kändes inte alls lika "äkta" fast det såklart är det för hinuerna.
Vi hade köpt fyra små korgar med blommor och ljus i, när vi klev ner i båten var det såklart; påpassligt, som av en händelse...not, en försäljare där och för bara 100 rupees blev vi ägare till dessa fyra arrangemang. det var dags för en arti; att tända ljusen och försiktigt sätta ner korgarna i Ganges. När vi tänder ljus i t ex kyrkan i Svedala så sänder vi ju en tanke till de av våra kära som inte längre lever. Här blev vi informerade om att vi skulle säga vårt egna namn vid sjösättandet av de små blomsterbåtarna.
Jag tänkte i alla fall på min mamma och min pappa, så det så !
Såhär dags på dygnet och med alla upplevelser var vi helt klart värda varsin kall öl, det var vi rörande överens om. Dessutom var vi rejält hungriga.
Vi lokaliserade ett hotell med takterass; uppför alla trapporna med en jovialiskt leende indier i släptåg, bara för att konstatera att ingen alkohol serverades i närheten av Ganges. För mycket heligt som pågick helt enkelt. Den indeiske herrn pekade på en annan byggnad lite längre ifrån floden och påstod att det hotellet hade minsann både takterass och ölservering...
Tack och hej. Mot hotell Haifa. Mot öl. Mot takterass.
Den berömda sjuttiofemprocentar´n trädde i kraft. Restaurang; ja. Mat; ja. Takterass; nej. Öl; nej.
nästan rätt. Till ungefär 75 %.
Inte orkar man gå tillbaks heller och fråga varför Mr India påstod att saker och ting var på annat sätt än dom visade sig vara...
Ja, ja en måltid och en Fresh Limesoda senare var vi färdiga för sängen.
Väl tillbaks på vårt eminenta hotell påstod portieren att vi fått fel rum och därför var tvungna att byta. Jaha, vad ska man säga om det då, bara att se glad ut och ta sina stackars pinaler och lyda. Tur att vi reste med extremt lätt och liten packning; tandborste och ett par trosor, typ.
Nya rum två våningar upp. Visade sig att båda våra rum hade ytterligare hyresgäster; ett gäng kackerlackor i båda badrummen ! Usch !
Någon kom med en en sprayflaska och sprayade, men innehållet måste varit ganska harmlöst för inte dog dom av det inte. Nä, tacka vet jag sprayen vi har i CS, den är det rejält gift i, gift man kan lita på !
Vad Fanny och Erik gjorde vet jag inte riktigt, själv stampade jag ihjäl alla jag såg, förutom några som sprang och gömde sig när mina flipflops närmade sig.
Sedan gick jag och lade mig.
Trots kackerlackor, avsaknad av A/C, stenhård madrass, luftmadrassaktig kudde och vinande takfläkt så sov jag...hyfsat i alla fall.
Frukost ingick inte i hotellpriset så efter att vi åkt ner till vattnet för att kolla in morgonceremonien satte vi oss på ett typiskt indiskt kafé och beställde kaffe (very, very strong please, milk on the side thank you) samt rostat bröd med smör och marmelad.
Kaffet kom och var very, very svagt, blaskigt, odrickbart. Mjölken kom direkt från kon utan att ha passerat någon form av pastörisering, smöret var stenhårt men marmeladen såg fin-fin ut.
Vi betalade och tackade så mycket för oss, lika svultna som innan.
Mot gårkvällens takterass- och alkoholfria hotell Haifa; kaffe, pannkakor med banan och choklad. Frukost, hurra !
Resten av dagen tillbringade vi i gränder i gamla delen av stan, tillsammans med ett stort antal kor, kalvar, bufflar, getter och människor. Vi givk lite vilse men det ordnade upp sig. Det blev en båttur till för när vi väl kom ner till vattnet visade sig att vi gått väldigt långt söderut, så det smidigaste sättet att komma tillbaks till utgångsplatsen var medelst roddbåt.
Alltså fick vi se bränningsghattet en gång till, vi hade dessutom mött processioner bärandes på insvepta kroppar när vi gick genom vindlande gator och gränder.
Erik hade sett något som liknande ett shoppingmall nära vårt hotell. Vi bestämde oss för att åka dit och äta en senlunch och kanske, kanske få vår efterlängtade öl.
Shoppingmall och shoppingmall...fyra-fem affärer och ett vegetarikt hak i två våningar med mat på övre planet och glass/bakverk på nedre våningen.
Fanny säger 75-procentslandet, jag säger Häjkon-bäjkonland; jag ville ha Fresh Limesoda (för naturligtvis serverades ingen alkohol, vad inbillade vi oss egentligen...) men se det gick inte. Inte på denna våningen i alla fall och till första våningen kunde man inte komma utan att gå ut ur restaurangen, ta rulltrappan ner och sen gå in på restaurangen igen... ???
Vatten blir alldeles utmärkt bestämde jag där och då.
Aircinditionen var trasig just precis denna dagen blev vi uppöysta om medelst en skylt...
Suck.
Efter maten skulle vi ha glass bestämde vi oss för, ut ur restaurangen, nerför rulltrappan, in i samma restaurang...
Man beställer och betalar vid en disk, sedan går man med kvittot till den faktiska disk där mat, glass och dryck delas ut mot uppvisande av kvitto.
Jag beställde en strut med två kulor glass; butterscotch och choklad.
Killen vid glassdisken tog en strut, tryckte dit en kula glass och räckte över den. Jag pekade på kvittot och på glassen; två kulor tack. när jag ville att han skulle placera en kula choklad ovanpå butterscotchen tittade han å mig som om jag kom från en annan planet; han förstod absolut inte vad eller hur jag menade.
slutade med att jag satt med en strut i var hand med en glasskula på toppen av varje.
Suck.
fanny ville ha en sundae med två kulor glass men enligt menyn kunde man välja på antingen "single sundae" eller "triple sundae". Absolut inte "Double.."
Suck. Igen.
Fast nu började suckarna blandas upp med hysteriskt fnitter från vår sida, är ju egentligen hur kul som helst när allt eller absolut inget funkar eller beter sig som man tänker/tycker/tror/förväntar sig...
I love Häjkon-Bäjkonlandet !
Erik behövde kaffe, jag avstod eftersom det stod på meny att dom inte serverade mjölk till. Erik vill ha sitt kaffe svart. När han kom tillbaks till bordet med sin Nescafé-pygme-pappersmugg som tagit tio minuter att göra i ordning visade det sig att halva innehållet bestod av...mjölk.
Trippelsuck.
Fast nu suckade vi inte ens, vi gapskrattade istället. Ibland blir 1 plus 1 elva...i Häjkon-Bäjkonland i alla fall.
Ett sista försök gjorde vi att få oss varsin kall öl; New Hotel broadway låg ju en bit från floden och såg ut som ett "Ja, vi serverar öl hotell"
Men det gjorde dom inte. Däremot sa personalen till oss att på flygplatsen, där kan ni dricka öl...
Yeah, right, sedan när började man servera öl på indiska inrikesflygplatser. Jag bara undrar.
Efter ytterligare en säkerhetsbältslös taxiresa till flygplatsen (jag argumenterade inte ens denna gången, fanns inte tillstymmelse till säkerhetsbälten eller klicka-i-mojänger att argumentera kring..), vad är det första vi ser när vi kommer fram; förutom en stollig ko som galopperar omkring bland bilarna på parkeringen framför ingången, jo en stor skylt som säger att här, på flygplatsen, serveras det öl !!
Två var blev det, men så smakade dom dubbelt så bra som vanligt också.
Det blir väl ungefär 75 procent,fast dessa öl smakade faktiskt 100 % gott.
Den som väntar på något gott...
Nimbu Pani / Titti
Ett besök hos skräddaren på C-blockmarket, eget tyg medtogs, värt 30 kronor. Skräddarkostnad 400 rupees; 60 kronor.
Ett besök i mataffären; två paket pasta, en nromalstor flaska olivolja, ett paket salta kex, en burk cashewnötter samt en påse Dorritos. Kostnad 2270 rupees; 340 pix.
Fin och mjuk om fossingarna i skräddarsydd klänning, men vad hjälper det när man knappt har råd att äta...
Skämt åsido, visst är det otroligt vilken prisskillnad det är på olika saker.
Man kan väl påstå att här är prissättningen precis tvärtempt hur den ser ut i Sverige !
Lätt att vara lyxig lyxfru med andra ord. De dagar man orkar och har lust.
Men egentligen skulle jag ku skriva om vår tripp till Varanasi. Kort och koncist; en helt fantastisk resa !
Fanny myntade ett nytt uttryck om Indien; 75%-landet.
Allt funkar, till 75 procent.
Det blir som man förväntat sig, till sjuttiofem procent.
Mat man beställer smakar till 75 % som den ska enligt beskrivningen på menyn.
Allt går att lösa, till samma procentsats d v s 75...
Nåväl, flygresan gick bra, till 100 % faktiskt och en jäkla tur var ju det !
Vi beställde taxi, upptäckte att säkerhetsbältena inte hade någon framtagen "klicka-i-mojäng".
"No problem" svarade de två indier som fungerade som 1. Chaufför och 2. Sällskap till nr 1.
Så lyfte dom på sätet och plockade fram en mojäng.
Bra, men jag vill att alla bälten ska gå att spänna fast sa jag på det engelska språket och pekade på oss alla tre.
"No problem" svarade dom, lyfte på sätet en gång till, ytterligare en "klicka-i-mojäng" plockades fram.
Mmm, fast vi är ju...one, two, three people...sa jag, återigen med min bästa, tålmodigaste engelskatalande stämma.
"No problem" blev återigen svaret, och så satte vi oss i bilen och for in mot staden.
Fanns ju överhuvudtaget inget bälte till den av oss (Erik) som satt i mitten.
Problemlösning till 66.6 %, man får nöja sig med det mindre ibland.
Och det gick ju bra det med.
New Hotel Broadway...ganska okej faktiskt, lite sunkigt men det är smällar man får ta.
Tog en autoriksha ner till Assi Ghat som är det ghat som ligger nästan längst söderut.
Vattennivån i Ganges såhär alldeles innan monsunen är låg så mellan trapporna och vattnet är den torrlagda flodbanken, där strosade kor och bufflar omkring efter sitt förmiddagsdopp. En och annan helig man kom gåendes i sina oranga kläder med sin stav och tiggarbytta i handen. Några barn tog sig ett dopp. Kvinnor i färggranna sarees satt på huk och tvättade kläder.
Läste någonstans att Ganges är världens mest förorenade vatten. För att räknas som rent skall ett vatten inehålla färre än 500 e-colibakterier per enhet. Ganges innehåller mer än 1 500 000 sådana äckelbaskelusker per enhet. Ruggigt !
Vi hade förberett oss mentalt på olidlig stank, råttor, skit, påträngande försäljare och ett kaos utan dess like.
Det var nästan med besvikelse vi konstaterade att det inte stank, råttfritt var det också, ont om människor samt tyst och fridfullt.
Inte en enda försäljare som attackerade eller trakasserade oss...
Märkligt!
Det är längs med västra stranden som alla tempel och palats ligger på rad med stentrapporna som leder ner till vattnet. På östra sidan är det...ingenting. En torrlagd strandbank med grönska och låga hus långt i bakgrunden.
Varmt var det ju förstås; 38 grader i skuggan.
Vi gick och vi gick..och vi gick ! I värmen och solgasset, bland folk och fä. Precis som vanliga blekansiktes-turister d v s med kameran i högsta hugg och vattenflaskan akdrig långt ifrån munnen. Många bilder blev det !
Fortfarande är det fascinerande att tänka på att det som jag fotograferar och vill minnas är bara den helt vanliga vilken-som-helstdagen för de flesta som jag fångar på bild eller skriver om...
Träffade på en kille, Siam, som absolut tyckte att vi skulle åka med hans båt på en tur längs med alla ghatten. Det tyckte vi också men inte precis just då. "Maybe a little later". Vi kom överens med honom att vi skulle komma tillbaks om en och en halv timme, då skulle klockan vara 17.30 och DÅ kunde vi tänka oss en liten tripp på den heliga floden.
Svettiga och väldigt sugna på dryck och aircondition klev vi in på ett litet guesthouse som låg precis ovanför ett av ghatten. Där beställde vi varsin cocacola och varsin flaska vatten.
Luftkonditioneringsapparaten lyste med sin frånvaro men dom drog snällt igång en fläkt på högsta fart. Den var inte placerad där vi satt, vid restaurangbordet, utan vid hotelldirektören/managerns skrivbord. Det tyckte dom som jobbade där var bekymmersamt eftersom vi antagligen såg lite utmattade ut. Problemet löste dom, inte genom att flytta den mobila fläkten men genom att flytta oss till skrivbordet. Där satt vi på rad och drack girigt ur våra flaskor.
Herr hotellägare kom och satte sig på sin plats bakom skrivbordet. Där satt han och bara beskådade oss. Vi beskådade honom. vi nickade lite, han nickade lite och vickade på huvudet. Därmed var isen bryten och samtalet igång. Han tyckte vi skulle strunta i våra bokade rum och flytta in i hans guesthouse istället. Han tyckte också att vi skulle unna oss varsin massage; det tillhandahöll hans plejs också. Behövde vi en ayurvedisk medicinsk konsultation så; inga problem, han fixade det med!
Efter ytterligare lite småprat och vätskeintag tackade vi dock för oss utan att ha nappat på något av hans erbjudanden. "Maybe next time..". Kostnad; 90 ruppees = 13 kronor för 3 Coca-Cola och tre liter vatten...
Klockan var slagen halv efter fem och naturligtvis stod vår kompis Siam och spanade efter oss vid sin båt.
Han och hans kompis rodde oss över till östra stranden där vi gick iland och tittade på solnedgången över Varanasi. Vackert!
Några stackars magra hästkrakar bar omkring på turister, även vi blev erbjudna en ridtur, mot betalning såklart, som vi dock med eftertryck tackade nej till. Hästar ska springa omkring i hagar och äta gräs, inte bära på blekansikten som under tjo och tjim och med noll ridkunskaper, travar omkring i hettan !!
Även på denna sidan av floden badades det. Kvinnorna fullt påklädda och männen i kalsongerna. Man säger "innerwear" och inte "underwear" i detta landet, bara så ni vet.
När skymningen lagt sig klev vi ner i båten igen och rodde mot ghatten igen. Vid två av dem bränner man de dödas kroppar, insvepta i oranga skynken bärs de ner på bambubårar, doppas i Ganges och sen läggs den avlidne på ett bål alldeles vid vattenbrynet. Släkten köper ved i noga uträknad mängd och själva bränningen tar ungefär två timmar. det var flera bål som brann samtidigt och i trappan ner till vattnet låg nydoppade kroppar och väntade på sin tur. Vi satt i båten och tittade på deras ceremonier, lite kontiga till mods. Kändes närgånget på något vis. Intressant men också som att man bevittnade något högst privat. Vilket vi ju med svenska ögon och måttstockar också gjorde. Man fick inte ta kort precis framför ghattet men väl på väg till och från. Väldigt speciell känsla måste jag säga.
Framför Main Ghatt pågick kvällsceremonin; Puja, med massa hinduer, turister, präster, trummor, facklor, ljusslingor, sång och mässande. Kändes inte alls lika "äkta" fast det såklart är det för hinuerna.
Vi hade köpt fyra små korgar med blommor och ljus i, när vi klev ner i båten var det såklart; påpassligt, som av en händelse...not, en försäljare där och för bara 100 rupees blev vi ägare till dessa fyra arrangemang. det var dags för en arti; att tända ljusen och försiktigt sätta ner korgarna i Ganges. När vi tänder ljus i t ex kyrkan i Svedala så sänder vi ju en tanke till de av våra kära som inte längre lever. Här blev vi informerade om att vi skulle säga vårt egna namn vid sjösättandet av de små blomsterbåtarna.
Jag tänkte i alla fall på min mamma och min pappa, så det så !
Såhär dags på dygnet och med alla upplevelser var vi helt klart värda varsin kall öl, det var vi rörande överens om. Dessutom var vi rejält hungriga.
Vi lokaliserade ett hotell med takterass; uppför alla trapporna med en jovialiskt leende indier i släptåg, bara för att konstatera att ingen alkohol serverades i närheten av Ganges. För mycket heligt som pågick helt enkelt. Den indeiske herrn pekade på en annan byggnad lite längre ifrån floden och påstod att det hotellet hade minsann både takterass och ölservering...
Tack och hej. Mot hotell Haifa. Mot öl. Mot takterass.
Den berömda sjuttiofemprocentar´n trädde i kraft. Restaurang; ja. Mat; ja. Takterass; nej. Öl; nej.
nästan rätt. Till ungefär 75 %.
Inte orkar man gå tillbaks heller och fråga varför Mr India påstod att saker och ting var på annat sätt än dom visade sig vara...
Ja, ja en måltid och en Fresh Limesoda senare var vi färdiga för sängen.
Väl tillbaks på vårt eminenta hotell påstod portieren att vi fått fel rum och därför var tvungna att byta. Jaha, vad ska man säga om det då, bara att se glad ut och ta sina stackars pinaler och lyda. Tur att vi reste med extremt lätt och liten packning; tandborste och ett par trosor, typ.
Nya rum två våningar upp. Visade sig att båda våra rum hade ytterligare hyresgäster; ett gäng kackerlackor i båda badrummen ! Usch !
Någon kom med en en sprayflaska och sprayade, men innehållet måste varit ganska harmlöst för inte dog dom av det inte. Nä, tacka vet jag sprayen vi har i CS, den är det rejält gift i, gift man kan lita på !
Vad Fanny och Erik gjorde vet jag inte riktigt, själv stampade jag ihjäl alla jag såg, förutom några som sprang och gömde sig när mina flipflops närmade sig.
Sedan gick jag och lade mig.
Trots kackerlackor, avsaknad av A/C, stenhård madrass, luftmadrassaktig kudde och vinande takfläkt så sov jag...hyfsat i alla fall.
Frukost ingick inte i hotellpriset så efter att vi åkt ner till vattnet för att kolla in morgonceremonien satte vi oss på ett typiskt indiskt kafé och beställde kaffe (very, very strong please, milk on the side thank you) samt rostat bröd med smör och marmelad.
Kaffet kom och var very, very svagt, blaskigt, odrickbart. Mjölken kom direkt från kon utan att ha passerat någon form av pastörisering, smöret var stenhårt men marmeladen såg fin-fin ut.
Vi betalade och tackade så mycket för oss, lika svultna som innan.
Mot gårkvällens takterass- och alkoholfria hotell Haifa; kaffe, pannkakor med banan och choklad. Frukost, hurra !
Resten av dagen tillbringade vi i gränder i gamla delen av stan, tillsammans med ett stort antal kor, kalvar, bufflar, getter och människor. Vi givk lite vilse men det ordnade upp sig. Det blev en båttur till för när vi väl kom ner till vattnet visade sig att vi gått väldigt långt söderut, så det smidigaste sättet att komma tillbaks till utgångsplatsen var medelst roddbåt.
Alltså fick vi se bränningsghattet en gång till, vi hade dessutom mött processioner bärandes på insvepta kroppar när vi gick genom vindlande gator och gränder.
Erik hade sett något som liknande ett shoppingmall nära vårt hotell. Vi bestämde oss för att åka dit och äta en senlunch och kanske, kanske få vår efterlängtade öl.
Shoppingmall och shoppingmall...fyra-fem affärer och ett vegetarikt hak i två våningar med mat på övre planet och glass/bakverk på nedre våningen.
Fanny säger 75-procentslandet, jag säger Häjkon-bäjkonland; jag ville ha Fresh Limesoda (för naturligtvis serverades ingen alkohol, vad inbillade vi oss egentligen...) men se det gick inte. Inte på denna våningen i alla fall och till första våningen kunde man inte komma utan att gå ut ur restaurangen, ta rulltrappan ner och sen gå in på restaurangen igen... ???
Vatten blir alldeles utmärkt bestämde jag där och då.
Aircinditionen var trasig just precis denna dagen blev vi uppöysta om medelst en skylt...
Suck.
Efter maten skulle vi ha glass bestämde vi oss för, ut ur restaurangen, nerför rulltrappan, in i samma restaurang...
Man beställer och betalar vid en disk, sedan går man med kvittot till den faktiska disk där mat, glass och dryck delas ut mot uppvisande av kvitto.
Jag beställde en strut med två kulor glass; butterscotch och choklad.
Killen vid glassdisken tog en strut, tryckte dit en kula glass och räckte över den. Jag pekade på kvittot och på glassen; två kulor tack. när jag ville att han skulle placera en kula choklad ovanpå butterscotchen tittade han å mig som om jag kom från en annan planet; han förstod absolut inte vad eller hur jag menade.
slutade med att jag satt med en strut i var hand med en glasskula på toppen av varje.
Suck.
fanny ville ha en sundae med två kulor glass men enligt menyn kunde man välja på antingen "single sundae" eller "triple sundae". Absolut inte "Double.."
Suck. Igen.
Fast nu började suckarna blandas upp med hysteriskt fnitter från vår sida, är ju egentligen hur kul som helst när allt eller absolut inget funkar eller beter sig som man tänker/tycker/tror/förväntar sig...
I love Häjkon-Bäjkonlandet !
Erik behövde kaffe, jag avstod eftersom det stod på meny att dom inte serverade mjölk till. Erik vill ha sitt kaffe svart. När han kom tillbaks till bordet med sin Nescafé-pygme-pappersmugg som tagit tio minuter att göra i ordning visade det sig att halva innehållet bestod av...mjölk.
Trippelsuck.
Fast nu suckade vi inte ens, vi gapskrattade istället. Ibland blir 1 plus 1 elva...i Häjkon-Bäjkonland i alla fall.
Ett sista försök gjorde vi att få oss varsin kall öl; New Hotel broadway låg ju en bit från floden och såg ut som ett "Ja, vi serverar öl hotell"
Men det gjorde dom inte. Däremot sa personalen till oss att på flygplatsen, där kan ni dricka öl...
Yeah, right, sedan när började man servera öl på indiska inrikesflygplatser. Jag bara undrar.
Efter ytterligare en säkerhetsbältslös taxiresa till flygplatsen (jag argumenterade inte ens denna gången, fanns inte tillstymmelse till säkerhetsbälten eller klicka-i-mojänger att argumentera kring..), vad är det första vi ser när vi kommer fram; förutom en stollig ko som galopperar omkring bland bilarna på parkeringen framför ingången, jo en stor skylt som säger att här, på flygplatsen, serveras det öl !!
Två var blev det, men så smakade dom dubbelt så bra som vanligt också.
Det blir väl ungefär 75 procent,fast dessa öl smakade faktiskt 100 % gott.
Den som väntar på något gott...
Nimbu Pani / Titti
...Varanasi, Vatten & Viktiga flärpar...
I morgon drar vi till Indiens heligaste plats; Varanasi !
Enligt Lonely Planet är det fäljande som gäller; "Embrace yourself. You´re about to enter one of the most blindingly, colourful, unrelentingly, chaotic and unapologetically places on earth..."
Lägg därtill en temperatur på plus 35 och ett hotell som bär det flashiga namnet "Broadway"
Hotell med pretentiösa namn ska man passa sig för, framförallt om en natt kostar ungefär som en Big Mac & Co.
Man ska dra öronen åt sig.
Vi drog inte våra öron åt oss utan har glatt bokat in oss på "Broadway".
Kul ?
Ja, vi får väl se...
Hur som helst, det ska bli spännande att besöka Indiens mecka; staden alla hinduer någon gång i livet vill/bör besöka. Där Ganges heliga vatten inbjuder till bad för att skölja av sig alla sina synder, där en slurk kan bota vilken sjukdom som helst och där det anses speciellt att bli bränd på bål efter att man levt detta livet färdigt och väntar på att återfödas som något bättre.
Längs västra stranden ligger alla "Ghats" som är stentrappor som leder ner till vattnet, där allt det heliga och rituella sker; tvagning, drickande, likbränningar, ceremonier av gurus, sadhus och yogis.
I Ganges finns det vatten, mycket vatten.
I vår lägenhet har det senaste veckorna varit lite si och så med den varan.
En kväll hade vi plötsligt inget vatten i köket. Tills vi kom på att en utav alla knapparna på knapp-panelen ju visst går till någon slags vattenpump. Vi hade råkat trycka av den när vi i sedvanlig ordning stängde av takfläkten och släckte köksbelysningen. Så kan det gå när man har väldigt många knappar att trycka på...
När pumpen väl börjat arbeta igen hade vi inget varmvatten..
Fast det går ganska bra att diska i kallvatten också, man får jobba lite extra med diskborsten bara.
Hjälp kom via telefonen från Sverige; Micke är där på jobbresa och han gav rådet att lyfta på den svarta flärpen under varmvattenberedaren...???
Gick ut på en av balkongen där beredaren hänger på väggen och lyckades hitta en liten svart flärp.
Att lyfta på den var en annan femma; är inte överdrivet förtjust i att pillra med elektriska apparater där lampor lyser, framför allt inte en som förmodas innehålla kokhett vatten.
Men, som lydig hustru så lyfte jag naturligtvis på nämnda flärp och svosch... en liten rännil med vatten spruttlade ut. In i köket efter flärpstängningen och sic ! varmvattnet kom hur snällt som helst ur kranen.
Att kunna "lufta" en varmvattenberedare är väl något som hör till allmänbildningen......?
Hur skulle jag kunnat veta att det var lösningen på köksvattenproblemet ?
Dessutom har jag duschat min (lyxfruiga) lekamen kallt i några dagar, plötsligt fanns det inget varmvatten där...
I badrummet har jag inte rktigt lokaliserat var beredaren sitter men tror den är placerad utanför fönstret, på husväggen. Har inte känt någon större längtan efter att hänga ut genom fönstret i konstig, akrobatisk vinkel och pillra på några flärpar.
Svala duschar är ganska sköna, tycker jag.
Framförallt när temperaturen i rummet ligger strax över trettio grader.
Så det så ! Precis !
Men läs och häpna, igår efter yogan skulle jag tvaga min svettiga kropp och ; varmvatten, som genom ett under !Flärpfritt.
Förklara det den som kan.
På vår takterass, har jag nämnt det; att vi har en..takterass ? Jaha, förlåt då att jag är tjatig, men är fortfarande väldigt begeistrad i terassen och det faktum att det är vi som har den :-) !
I alla fall, på vår terass har vi ett litet "hus", toaletthus närmare bestämt. Fullt modernt med vattenklosett och handfat. Senaste två veckorna har det dock inte gått att använda någondera p g a avsaknad av vatten. På väggen utanför är det en kran där trädgårdsmästaren "malin", som jag ännu inte anställt, ska kunna hämta vatten för att spoöa av terassgolvet och vattna växterna, som jag skaffat; tack Caroline K för dom !
Växterna behöver vatten. Varje dag.
Följaktligen har jag, med rosor på kinden och solsken i blick, varje dag kånkat upp en 10-litershink full med vatten och vattnat mina skötebarn.
Om man ser det som gratismotion blir det mindre jobbigt och inte så tråkigt.
Tyckte nog att det varit lika tungt och jobbigt varje gång, kanske lite, lite roligare sedan jag valde att se det som kostnadsfri träning.
Enligt Richard-the-driver visste indiern som bor i lägenheten ovanför oss allt om husets olika svitchar, knappar, reglage och pumpar; honom kunde vi få hjälp utav.
Problemet var bara att han just precis i dagarna åkt till sin hemby för att bevista ett bröllop.
Men han skulle komma tillbaks snart.
Om en 10-15 dagar. eller så. Enligt Richard.
Mycket gratismotion skulle det bli.
I dag, efter gympass, pool-stund. duschning (i varmt vatten!), lunch på Latitude; Khan Market, sjalinköp och bilfärd hem igen, var det dags att idka lite gratismotion igen.
Denna gång i onödan visade det sig!
Jag var ju tvungen att prova om det verkligen inte kom något vatten ur kranen, har provat varenda dag och det har verkligen inte kommit något vatten ur kranen men skam den som ger sig !
Vridelivrid och...plaskeliplask !!!
Hur mycket vatten som helst kom det ur kranen !
Växterna blev glada för dom fick allt vatten ur hinken och dessutom alla extraslurkar som mitt många-gånger-vridande genererade !
Förklara det då, den som kan !
Varifrån ska jag nu få min gratismotion ?
Nåväl, bekymrar mig inte så mycket om den saken; räcker kanske med att jag tar mig en slurk av Ganges heliga vatten så behöver jag inte tänka på träning på ett par månader. Mer koncentrera mig på att överleva alternativt bli av med alla de amöbor som med största sannolikhet kommer invadera min (lyxfruiga) lekamen...
Nimbu Pani på er ! / Tittilina; än så länge amöbafri och ohelig...
Enligt Lonely Planet är det fäljande som gäller; "Embrace yourself. You´re about to enter one of the most blindingly, colourful, unrelentingly, chaotic and unapologetically places on earth..."
Lägg därtill en temperatur på plus 35 och ett hotell som bär det flashiga namnet "Broadway"
Hotell med pretentiösa namn ska man passa sig för, framförallt om en natt kostar ungefär som en Big Mac & Co.
Man ska dra öronen åt sig.
Vi drog inte våra öron åt oss utan har glatt bokat in oss på "Broadway".
Kul ?
Ja, vi får väl se...
Hur som helst, det ska bli spännande att besöka Indiens mecka; staden alla hinduer någon gång i livet vill/bör besöka. Där Ganges heliga vatten inbjuder till bad för att skölja av sig alla sina synder, där en slurk kan bota vilken sjukdom som helst och där det anses speciellt att bli bränd på bål efter att man levt detta livet färdigt och väntar på att återfödas som något bättre.
Längs västra stranden ligger alla "Ghats" som är stentrappor som leder ner till vattnet, där allt det heliga och rituella sker; tvagning, drickande, likbränningar, ceremonier av gurus, sadhus och yogis.
I Ganges finns det vatten, mycket vatten.
I vår lägenhet har det senaste veckorna varit lite si och så med den varan.
En kväll hade vi plötsligt inget vatten i köket. Tills vi kom på att en utav alla knapparna på knapp-panelen ju visst går till någon slags vattenpump. Vi hade råkat trycka av den när vi i sedvanlig ordning stängde av takfläkten och släckte köksbelysningen. Så kan det gå när man har väldigt många knappar att trycka på...
När pumpen väl börjat arbeta igen hade vi inget varmvatten..
Fast det går ganska bra att diska i kallvatten också, man får jobba lite extra med diskborsten bara.
Hjälp kom via telefonen från Sverige; Micke är där på jobbresa och han gav rådet att lyfta på den svarta flärpen under varmvattenberedaren...???
Gick ut på en av balkongen där beredaren hänger på väggen och lyckades hitta en liten svart flärp.
Att lyfta på den var en annan femma; är inte överdrivet förtjust i att pillra med elektriska apparater där lampor lyser, framför allt inte en som förmodas innehålla kokhett vatten.
Men, som lydig hustru så lyfte jag naturligtvis på nämnda flärp och svosch... en liten rännil med vatten spruttlade ut. In i köket efter flärpstängningen och sic ! varmvattnet kom hur snällt som helst ur kranen.
Att kunna "lufta" en varmvattenberedare är väl något som hör till allmänbildningen......?
Hur skulle jag kunnat veta att det var lösningen på köksvattenproblemet ?
Dessutom har jag duschat min (lyxfruiga) lekamen kallt i några dagar, plötsligt fanns det inget varmvatten där...
I badrummet har jag inte rktigt lokaliserat var beredaren sitter men tror den är placerad utanför fönstret, på husväggen. Har inte känt någon större längtan efter att hänga ut genom fönstret i konstig, akrobatisk vinkel och pillra på några flärpar.
Svala duschar är ganska sköna, tycker jag.
Framförallt när temperaturen i rummet ligger strax över trettio grader.
Så det så ! Precis !
Men läs och häpna, igår efter yogan skulle jag tvaga min svettiga kropp och ; varmvatten, som genom ett under !Flärpfritt.
Förklara det den som kan.
På vår takterass, har jag nämnt det; att vi har en..takterass ? Jaha, förlåt då att jag är tjatig, men är fortfarande väldigt begeistrad i terassen och det faktum att det är vi som har den :-) !
I alla fall, på vår terass har vi ett litet "hus", toaletthus närmare bestämt. Fullt modernt med vattenklosett och handfat. Senaste två veckorna har det dock inte gått att använda någondera p g a avsaknad av vatten. På väggen utanför är det en kran där trädgårdsmästaren "malin", som jag ännu inte anställt, ska kunna hämta vatten för att spoöa av terassgolvet och vattna växterna, som jag skaffat; tack Caroline K för dom !
Växterna behöver vatten. Varje dag.
Följaktligen har jag, med rosor på kinden och solsken i blick, varje dag kånkat upp en 10-litershink full med vatten och vattnat mina skötebarn.
Om man ser det som gratismotion blir det mindre jobbigt och inte så tråkigt.
Tyckte nog att det varit lika tungt och jobbigt varje gång, kanske lite, lite roligare sedan jag valde att se det som kostnadsfri träning.
Enligt Richard-the-driver visste indiern som bor i lägenheten ovanför oss allt om husets olika svitchar, knappar, reglage och pumpar; honom kunde vi få hjälp utav.
Problemet var bara att han just precis i dagarna åkt till sin hemby för att bevista ett bröllop.
Men han skulle komma tillbaks snart.
Om en 10-15 dagar. eller så. Enligt Richard.
Mycket gratismotion skulle det bli.
I dag, efter gympass, pool-stund. duschning (i varmt vatten!), lunch på Latitude; Khan Market, sjalinköp och bilfärd hem igen, var det dags att idka lite gratismotion igen.
Denna gång i onödan visade det sig!
Jag var ju tvungen att prova om det verkligen inte kom något vatten ur kranen, har provat varenda dag och det har verkligen inte kommit något vatten ur kranen men skam den som ger sig !
Vridelivrid och...plaskeliplask !!!
Hur mycket vatten som helst kom det ur kranen !
Växterna blev glada för dom fick allt vatten ur hinken och dessutom alla extraslurkar som mitt många-gånger-vridande genererade !
Förklara det då, den som kan !
Varifrån ska jag nu få min gratismotion ?
Nåväl, bekymrar mig inte så mycket om den saken; räcker kanske med att jag tar mig en slurk av Ganges heliga vatten så behöver jag inte tänka på träning på ett par månader. Mer koncentrera mig på att överleva alternativt bli av med alla de amöbor som med största sannolikhet kommer invadera min (lyxfruiga) lekamen...
Nimbu Pani på er ! / Tittilina; än så länge amöbafri och ohelig...
---Konst, Kontraster & Kackerlackor..
Söndag i Delhi.
Trettioåtta grader ute.
Richard-the-driver är ledig idag, vilket jag tycker är jätteskönt för det betyder att jag kan vara hemma heeela dagen och tussa utan att behöva tänka på att det sitter en chaufför nere vid bilen och väntar på att få köra sin `maam`någonstans.
Jag har lovat mig själv att bli bättre på att bara-vara fast jag vet att jag inte kommer lyckas speciellt bra. Men inte gör det något så länge jag får en och annan dag i lugn och stillhet.
Idag är en sådan dag. Jag har hunnit med att börja måla en tavla; har inte målat på hur lång tid som helst; man hinner ju ingenting i detta landet. Ändå gör jag ju en massa saker hela tiden. Summan av kardemumman är ju att jag gör en massa saker utanför hemmets väggar.
I torsdags var det dags för bokklubbsträff; vi är ett gäng som träffas ungefär en gång per månad då vi `ska`ha läst en specifik bok som vi sedan diskuterar.
Det där med läsandet är inte speciellt viktigt, i alla fall inte för mig. Viktigare är ju att få träffa sina expatväninnor, diskutera stort som smått och umgås.
Vi turas om att vara hemma hos varandra, den som upplåter sitt hem ser också till att det finns något att äta och dricka.
Denna gång var det dags att vara i Casa Sahlberg. Torsdagsmorgonen bjöd på ett härligt, svettigt yogapass. Hem för en snabbdusch och sen iväg igen på MPF-lunch. Trevligt som alltid, men börjar bli väl varmt att sitta ute och luncha. Skönt i ungefär 5 minuter sedan börjar svetten rinna längs ryggen och hur lady-like är det då ?
Ett race inne i mataffären, ett snabbstopp i vinbutiken och sen en fight med flugorna hos grönsakshandlaren och vi skred till verket hemma i köket.
Pastasallad, vitlökssås, baguetter och Fanny´s eminenta cupcakes stod på menyn.
Fresh Lime-soda, vatten samt vitt eller rött att hälla i glasen.
Fjorton glada och pratsugna svenskor plus en 4-månaders liten bebispojk fyllde upp vardagsrummet; hur kul och trevligt som helst !
Snickar-Mårten hade varit här tidigare i veckan och borrat upp några tavellister och på dessa hade jag placerat tavlor. Mina egna. Eftersom vi aldrig köpt några tavlor så finns det bara mina egengjorda att välja på.
Visade sig vara ett "smart" drag...
A blev väldigt förtjust i ett av mina alster; en blå målning med vita spiral/planetringar på. Jag är själv väldigt förjust i just den så jag måste säga att jag tycker A har bra smak ;-) !
Här kommer det fantastiska; blir uppringd dagen efter av A; hon vill köpa tavlan !!!
Jo, jo man är inte bara "nästan rikskänd" radiopraterska och bloggerska utan i princip snart världsberömd konstnärinna!
Gäller att inte låta all berömmelse stiga en åt huvudet utan behålla båda fötterna stadigt på den indiska (ojämna) marken och försöka fortsätta vara en helt vanlig människa. Inte förmer än någon annan (bara lite bättre, lite mer kreativ än Svensson = Singh på gatan..)....
Men kan ni fatta vad förstummad jag blev, hur glad jag kände mig!!!
Plötsligt blev jag dessutom alldeles väldigt kär i min blåa tavla, vill jag verkligen skiljas från den, och till vilket pris ???
Ja, vad säljer man en tavla för egentligen, i dagens läge ?
Nu har jag minsann fått något att fundera på, priset alltså. Inte om jag ska sälja eller inte för det är klart att jag ska det.
På tal om att vår chaufför är ledig idag; det var chaufförsparty/middag igår kväll, Richard frågade M om vi skulle göra något speciellt på kvällen.
Nä, svarade M, det enda som händer är att jag d v s Micke, behöver åka till flygplatsen kl 23.
Sedan fick Micke leka boss och peka med hela handen för att övertyga Richard om att han visst skulle iväg på sitt party/middag och att Mr. Spirit mycket väl kunde åka en helt vanlig taxi till flyget.
Micke ringde och beställde, mindre än en minut senare hördes ett pling i mobilen; "Tack för din beställning mr Michael, taxi kommer kl...".
Ett par timmar senare; ett nytt pling som berättar vad taxichauffören heter och att den beräknas anlända i tid.
Tio minuter före klockan 23 i går kväll; taxichauffören ringer och bekräftar att han nu står nere på gatan..
Visst är det väl helt otroligt !
Jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet också att jag kommer skriva om det igen, och igen; kontrasterna i detta land.
Dessa tillfällen när man ser "gasbehållar-mannen" som cyklar på något som liknar en gammal hoj från 40-talet, behängd med inte mindre än 5 gasbehållare i metall; var och en väger ungefär 20 kilo.
Med all denna last (ojämnt fördelad..) cyklar han i värsta trafiken, i halvtrasiga, smutsiga kläder och utslitna sandaler på fötterna.
Ena handen håller han tryckt mot örat för det har precis ringt i hans mobiltelefon.
När man passerar slumområden där de små husen/skjulen har tak av korrugerad plåt och halvnakna barn med tovigt hår springer omkring och leker med hundarna och getterna som också bor där; lyfter man blicken ser man alla de paraboler som sitter uppsatta på plåttaken.
Landet där folk ostört ligger och sover på trottoarerna och i rondellerna, med trafikkaoset som en sövande ljudmatta omkring sig.
Där trafikpolisen står och dirigerar med hjälp av sin visselpipa för att få trafiken att flyta på men som inte ser eller bryr sig om de barn som, med ännu mindre barn på armen, går från bil till bil vid rödlysena och pickar på rutona för att få pengar.
Där det bland stora stadsjeepar puttrar autorikshor, scootrar, mopeder och oväxlade cyklar. Där lastbilar och pickuper är vackert handmålade/dekorerade med magiska ögon, blommor och handtextade uppmaningar som säger "Horn please" och "Keep distance". "Horn please" kan jag tala om att alla tar på största allvar, "keep distance" däremot...nja, mer tveksamt om det har slagit igenom. Om det någonsin kommer slå igenom, ever !
Handdragna träkärror med frukt, grönsaker eller växter till försäljning är också med och trängs och försöker via gen(sen-)vägar tricksa sig fram. Det tutas och plingas oupphörligt, alla försöker vinna sig en billängd eller två. Landet där kor är heliga; den enda gången det inte tutas, den enda gången trafiken stannar upp eller åtminstone saktar ner utan mankemang eller oväsen är när en eller flera kor bestämt sig för att just här och just nu ska dom stå en stund.
Ja, jag ska be att få fundera ett tag till på det där med kontraster för det är onekligen väldigt fascinerande. Återkommer om det.
Något jag hoppas slippa behöva återkomma till är den stora kackerlacksinvasionen som drabbade lägenheten i morse !
Vi fick en ny gastub levererad igår och med den kom tydligen en koloni av ovan nämnda äckliga och snabba kryp. Gastuben står på en av balkongerna och plötsligt bestämde sig de invånare som bodde inunder att det var dags att krypa fram. Eftersom inga fönster eller dörrar är direkt täta i det här landet så hittade dom vägen in i lägenheten hur lätt och smidigt som helst.
Jag stod och hade precis påbörjat en ny målning; eftersom jag håller på att bli en världsberömd konstnär så gäller det ju att hålla produktionen igång .., nåväl, där jag stod vid mitt staffli såg jag något i ögonvrån som på många och snabba ben pilade fram över golvet...
Utan skrik eller hysteriskt utbrott gick jag lugnt in i köket, hämtade stora sprejflaskan med "HIT" som "kills hidden cochroaches" och siktade noga. Kan tala om att innehållet även dödar icke gömda kackerlackor !
Ja, det var väl allt för denna gång.
Lugna söndagen fortsätter förhoppningsvis som den började, dock utan nya kryp.
Vi ska boka en resa till Varanasi för att beskåda heliga bad i och likbränningar vid Ganges. Vi har också bestämt oss för att åka en sväng till Pokhara i Nepal innan det är dags att anträda färden hem till kära Svedala.
Eller så blir det något annat, man vet aldrig i detta landet...
Imorgon blir det en tur till gymmet och sen till Govind Puri för att lämna tillbaks den nyinköpta symaskinen som inte behagar fungera som den ska.
Kanske ska ta tag i den läckande tvättmaskinen eller den otäta varmvattenberedaren i maidrummet eller varför inte försöka få hit någon som kan få igång vattnet uppe på terassen så att vi kan vattna växterna....
Eller så kanske jag helt enkelt åker och handlar mig (ännu) en handväska eller hämtar min fantastiska silvering som nog är klar imorgon...
Handgjorda silverringar kontra läckande varmvattenberedare och kackerlackor; vardag för en luxurywife in Häjkon-Bäjkonland !
Nimbu Pani på er!/ Titti
Trettioåtta grader ute.
Richard-the-driver är ledig idag, vilket jag tycker är jätteskönt för det betyder att jag kan vara hemma heeela dagen och tussa utan att behöva tänka på att det sitter en chaufför nere vid bilen och väntar på att få köra sin `maam`någonstans.
Jag har lovat mig själv att bli bättre på att bara-vara fast jag vet att jag inte kommer lyckas speciellt bra. Men inte gör det något så länge jag får en och annan dag i lugn och stillhet.
Idag är en sådan dag. Jag har hunnit med att börja måla en tavla; har inte målat på hur lång tid som helst; man hinner ju ingenting i detta landet. Ändå gör jag ju en massa saker hela tiden. Summan av kardemumman är ju att jag gör en massa saker utanför hemmets väggar.
I torsdags var det dags för bokklubbsträff; vi är ett gäng som träffas ungefär en gång per månad då vi `ska`ha läst en specifik bok som vi sedan diskuterar.
Det där med läsandet är inte speciellt viktigt, i alla fall inte för mig. Viktigare är ju att få träffa sina expatväninnor, diskutera stort som smått och umgås.
Vi turas om att vara hemma hos varandra, den som upplåter sitt hem ser också till att det finns något att äta och dricka.
Denna gång var det dags att vara i Casa Sahlberg. Torsdagsmorgonen bjöd på ett härligt, svettigt yogapass. Hem för en snabbdusch och sen iväg igen på MPF-lunch. Trevligt som alltid, men börjar bli väl varmt att sitta ute och luncha. Skönt i ungefär 5 minuter sedan börjar svetten rinna längs ryggen och hur lady-like är det då ?
Ett race inne i mataffären, ett snabbstopp i vinbutiken och sen en fight med flugorna hos grönsakshandlaren och vi skred till verket hemma i köket.
Pastasallad, vitlökssås, baguetter och Fanny´s eminenta cupcakes stod på menyn.
Fresh Lime-soda, vatten samt vitt eller rött att hälla i glasen.
Fjorton glada och pratsugna svenskor plus en 4-månaders liten bebispojk fyllde upp vardagsrummet; hur kul och trevligt som helst !
Snickar-Mårten hade varit här tidigare i veckan och borrat upp några tavellister och på dessa hade jag placerat tavlor. Mina egna. Eftersom vi aldrig köpt några tavlor så finns det bara mina egengjorda att välja på.
Visade sig vara ett "smart" drag...
A blev väldigt förtjust i ett av mina alster; en blå målning med vita spiral/planetringar på. Jag är själv väldigt förjust i just den så jag måste säga att jag tycker A har bra smak ;-) !
Här kommer det fantastiska; blir uppringd dagen efter av A; hon vill köpa tavlan !!!
Jo, jo man är inte bara "nästan rikskänd" radiopraterska och bloggerska utan i princip snart världsberömd konstnärinna!
Gäller att inte låta all berömmelse stiga en åt huvudet utan behålla båda fötterna stadigt på den indiska (ojämna) marken och försöka fortsätta vara en helt vanlig människa. Inte förmer än någon annan (bara lite bättre, lite mer kreativ än Svensson = Singh på gatan..)....
Men kan ni fatta vad förstummad jag blev, hur glad jag kände mig!!!
Plötsligt blev jag dessutom alldeles väldigt kär i min blåa tavla, vill jag verkligen skiljas från den, och till vilket pris ???
Ja, vad säljer man en tavla för egentligen, i dagens läge ?
Nu har jag minsann fått något att fundera på, priset alltså. Inte om jag ska sälja eller inte för det är klart att jag ska det.
På tal om att vår chaufför är ledig idag; det var chaufförsparty/middag igår kväll, Richard frågade M om vi skulle göra något speciellt på kvällen.
Nä, svarade M, det enda som händer är att jag d v s Micke, behöver åka till flygplatsen kl 23.
Sedan fick Micke leka boss och peka med hela handen för att övertyga Richard om att han visst skulle iväg på sitt party/middag och att Mr. Spirit mycket väl kunde åka en helt vanlig taxi till flyget.
Micke ringde och beställde, mindre än en minut senare hördes ett pling i mobilen; "Tack för din beställning mr Michael, taxi kommer kl...".
Ett par timmar senare; ett nytt pling som berättar vad taxichauffören heter och att den beräknas anlända i tid.
Tio minuter före klockan 23 i går kväll; taxichauffören ringer och bekräftar att han nu står nere på gatan..
Visst är det väl helt otroligt !
Jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet också att jag kommer skriva om det igen, och igen; kontrasterna i detta land.
Dessa tillfällen när man ser "gasbehållar-mannen" som cyklar på något som liknar en gammal hoj från 40-talet, behängd med inte mindre än 5 gasbehållare i metall; var och en väger ungefär 20 kilo.
Med all denna last (ojämnt fördelad..) cyklar han i värsta trafiken, i halvtrasiga, smutsiga kläder och utslitna sandaler på fötterna.
Ena handen håller han tryckt mot örat för det har precis ringt i hans mobiltelefon.
När man passerar slumområden där de små husen/skjulen har tak av korrugerad plåt och halvnakna barn med tovigt hår springer omkring och leker med hundarna och getterna som också bor där; lyfter man blicken ser man alla de paraboler som sitter uppsatta på plåttaken.
Landet där folk ostört ligger och sover på trottoarerna och i rondellerna, med trafikkaoset som en sövande ljudmatta omkring sig.
Där trafikpolisen står och dirigerar med hjälp av sin visselpipa för att få trafiken att flyta på men som inte ser eller bryr sig om de barn som, med ännu mindre barn på armen, går från bil till bil vid rödlysena och pickar på rutona för att få pengar.
Där det bland stora stadsjeepar puttrar autorikshor, scootrar, mopeder och oväxlade cyklar. Där lastbilar och pickuper är vackert handmålade/dekorerade med magiska ögon, blommor och handtextade uppmaningar som säger "Horn please" och "Keep distance". "Horn please" kan jag tala om att alla tar på största allvar, "keep distance" däremot...nja, mer tveksamt om det har slagit igenom. Om det någonsin kommer slå igenom, ever !
Handdragna träkärror med frukt, grönsaker eller växter till försäljning är också med och trängs och försöker via gen(sen-)vägar tricksa sig fram. Det tutas och plingas oupphörligt, alla försöker vinna sig en billängd eller två. Landet där kor är heliga; den enda gången det inte tutas, den enda gången trafiken stannar upp eller åtminstone saktar ner utan mankemang eller oväsen är när en eller flera kor bestämt sig för att just här och just nu ska dom stå en stund.
Ja, jag ska be att få fundera ett tag till på det där med kontraster för det är onekligen väldigt fascinerande. Återkommer om det.
Något jag hoppas slippa behöva återkomma till är den stora kackerlacksinvasionen som drabbade lägenheten i morse !
Vi fick en ny gastub levererad igår och med den kom tydligen en koloni av ovan nämnda äckliga och snabba kryp. Gastuben står på en av balkongerna och plötsligt bestämde sig de invånare som bodde inunder att det var dags att krypa fram. Eftersom inga fönster eller dörrar är direkt täta i det här landet så hittade dom vägen in i lägenheten hur lätt och smidigt som helst.
Jag stod och hade precis påbörjat en ny målning; eftersom jag håller på att bli en världsberömd konstnär så gäller det ju att hålla produktionen igång .., nåväl, där jag stod vid mitt staffli såg jag något i ögonvrån som på många och snabba ben pilade fram över golvet...
Utan skrik eller hysteriskt utbrott gick jag lugnt in i köket, hämtade stora sprejflaskan med "HIT" som "kills hidden cochroaches" och siktade noga. Kan tala om att innehållet även dödar icke gömda kackerlackor !
Ja, det var väl allt för denna gång.
Lugna söndagen fortsätter förhoppningsvis som den började, dock utan nya kryp.
Vi ska boka en resa till Varanasi för att beskåda heliga bad i och likbränningar vid Ganges. Vi har också bestämt oss för att åka en sväng till Pokhara i Nepal innan det är dags att anträda färden hem till kära Svedala.
Eller så blir det något annat, man vet aldrig i detta landet...
Imorgon blir det en tur till gymmet och sen till Govind Puri för att lämna tillbaks den nyinköpta symaskinen som inte behagar fungera som den ska.
Kanske ska ta tag i den läckande tvättmaskinen eller den otäta varmvattenberedaren i maidrummet eller varför inte försöka få hit någon som kan få igång vattnet uppe på terassen så att vi kan vattna växterna....
Eller så kanske jag helt enkelt åker och handlar mig (ännu) en handväska eller hämtar min fantastiska silvering som nog är klar imorgon...
Handgjorda silverringar kontra läckande varmvattenberedare och kackerlackor; vardag för en luxurywife in Häjkon-Bäjkonland !
Nimbu Pani på er!/ Titti
...No license, Nimbu Pani & Nakenmassage...
Sitter 10.000 meter upp i luften och bloggar. Hur coolt och världsvant låter inte det då ?
Jag bara undrar.
Känner mig dock inte speciellt cool eller världsvan precis just nu, tvärtom.
Känner mig liten, sårbar och väldans dödlig.
Är ju ingen vän av flygresor, är ungefär det värsta jag vet i hela vida världen. Rädd så in i bänken.
Men jag flyger ändå. Utmanar mig själv, varje gång.
Start och landning är allra värst.
Jag kniper hårt med ögonen, knäpper händerna och mumlar min egna litania, om och om igen. Ända tills vi lyft och svängt färdigt.
Ja, det är ju sak jag funderar över; varför i hela glödheta hel-etet måste planet svänga så tvärt direkt efter starten ?
Och varför, varför måste stålfågeln luta åt ena sidan så förbenat, inte många millimeter från att tippa över på sidan det kan jag tala om. Samma visa vareviga gång !
Jo, jag förstår naturligtvis att det har med aerodynamik och sådana saker att göra men ändå...
Hur som helst, vi är på väg tillbaks till Delhi igen.
Haft 5 fantastiska dagar i Kerala som är en stat i södra Indien; "Gods own country".
Nä, nu skakar och guppar det... Jag har, som tur är, bästa Micke tvärs över gången och honom hugger jag krampaktigt tag i när det blir turbulens. Eller när jag hör något konstigt ljud som kan tyda på metallutmattning eller att ena motorn är på väg att lossna.
Hur noga kollar man flygplan egentligen ?
I Indien ?
Ja, ja tillbaks till påskledigheten; vi har som sagt haft några underbara dagar på "The Lemon Tree Hotel" i Allepey, Kerala; Indien.
Det är det vackraste namn jag någonsin hört på ett hotell. Smaka på orden; The Lemon Tree...
Såg fantastiskt ut på hemsidan, vita byggnader i gammal kolonialstil med pelargångar och mossbeklätt rött tegeltak. Infinitypool och beläget alldeles vid kanten av Indiens största insjö; Vembanad.
Spänningen var olidlig, skulle det motsvara bilderna, beskrivningen och våra förväntningar ?
Några små överraskningar bjöds vi på, som inte framkommit av varken bilder eller text.
När vi kom fram efter fyra timmar i luften och dryga timmen på landsväg var vi varma, svettiga och hade på gränsen till vätskebrist. Nåja, det sög i alla fall ordentligt i öltarmen. Varsin kall Kingfisher skulle vi beställa direkt och njuta av vid poolkanten, det var vi rörande överens om; Ann-Louise, Hasse, Micke och jag.
Långnäsa på oss.
Tji fick vi.
"Sorry, no license.."
När det fruktansvärda beskedet sjunkit in och vi insett att vi hamnat på en (ofrivillig) hälsoresa började hjärnkontoret fungera igen och vi insåg att vi är ju i...Indien !
Landet där ett nej inte nödvändigtvis betyder nej och där "sorry, no license" inte nödvändigtvis betyder att man inte kan eller får nyttja alkoholhaltiga drycker.
Mr Spirit gick helt sonika till receptionen och se där, det var inga som helst problem att få en låda Kingfisher ditlevererat; det kallar jag roomservice !
En halvtimme senare än beräknat satt vi så vid poolkanten och drack girigt av vår efterlängtade maltdryck.
I riktiga ölglas dessutom, dem kom personalen med.
Tydligen inte första ölleveransen dom gjorde trots avsaknad av licens.
Senare fick vi förklarat för oss att licens för alkoholservering inte har med utskänkningstillstånd och lämplighet att göra. Nej licensen är helt enkelt ett stämplat papper, en formalitet i byråkratins anda, som betingar ett pris av trettiotusen svenska kronor per år. Det tycker man är för dyrt så därför har dom inte skaffat licens...Utan nöjer sig med att ordna leverans till törstiga hotellgäster. Och det gick ju bra det med.
Vi fick dock lova att dricka enbart på våra rum. Våra rum vette mot poolen och låg i markplan. Dessutom var det en mycket liten uteplats i direkt anslutning till rummen så vi kunde raskt skutta tillbaks in om någon skulle få för sig att ha synpunkter på hur vi förhöll oss till reglementet.
Till maten fick vi nöja oss med Fresh Limesoda.
Fresh Limesoda heter Nimbu Pani på hindi; men eftersom man pratar Malayalam i Kerala så var det ingen mening med att försöka stoltsera med sina språkliga färdigheter.
Vill bara att ni ska veta att jag kan några fraser och ord på "indiska", det var bara därför jag skrev meningen ovan.
Nu vet ni.
Jag är ju ingen större vän av indisk mat, tokigt men sant. Alldeles för komplexa smaker; tycker inte man känner vad maten smakar på grund av all/för mycket smak. Dessutom är nordindisk mat ganska mäktig och tung. Sydindisk mat är mycket "renare" i smakerna, lättare och fräschare. Mer citrus- och kokosinnehåll.
Överraskning nummer två kom nästa morgon när Ann-Louise och jag begav oss till spa-avdelningen, avdelning och avdelning förresten; visade sig bestå av ett enda behandlingsrum så det var en enrumsavdelning kan man väl säga.
Nåväl, vi gick dit och beställde varsin timmes ayurvedisk massage inklusive "dropp i pannan" de sista tjugo minutrarna.
Det ska ju vara så bra för energierna och kroppens alla chakran.
A-L fick första timmen, jag solade och badade i (infinity)poolen så länge.
Makarna hade gett sig iväg med autoriksha för att hyra en husbåt, vi skulle nämligen hinna med en 24-timmars kryssning också !
En timme senare satt jag lydigt och punktligt i soffan utanför enrums spa´`et och väntade på min tur.
Frömanskan kom ut nöjd, glad och alldeles väldans glansig; precis som man ska efter en oljemassage; välbalanserad och med alla chakran på sina rätta platser..
På min förfrågan om hon tyckte det var behagligt log hon lite finurligt och sa bara "ha det så skönt så pratar vi sedan.."
Massage har jag ju fått förr, även ayurvedisk där man oftast använder rikligt med örtoljor.
Till massage hör att man tar av sig kläderna. Till massage hör också att man får ikläda sig ett par papperstrosor modell "osexiga".
Till den ayurvediska massagen på Citronträdshotellets enrums-spa hör att man är iklädd endast mässingen. Komplett naken.
Så nu har man legat på en träbrits, legat och legat förresten..har glidit omkring på en träbrits i bara hudkostymen. Gick inte ens att hålla ihop benen anständigt, frigjord som aldrig förr.
På en träbrits hård som...ädelträ.
Och blivit masserad av en liten keralska med stenhårda nävar och starka tummar.
Skönt ?
Avslappnande ?
Nej, inte ett dugg.
Blåmärken i form av tumavtryck på bägge benen.
Men ganska roligt att ha varit med om.
Därmed inte sagt att jag tror det kommer upprepas.
Lite prydhet har man väl ändå i kroppen.
Fast man är svensk.
Kan tala om att ifall nu Hasse eller Micke hade haft några tankar på att få sig en ayurvedisk massage så slog dom det snabbt ut hågen, sekundsnabbt faktiskt, när vi delgav dom våra upplevelser i enrummaren.
Eller så kanske det var vetskapen om att män får massage av manliga massörer, ja kanske var det insikten om att det inte var den lilla keralskan utan en indisk herre som skulle få beskåda och beknåda deras... lemmar (nu menar jag lemmar i bemärkelsen av armar och ben; kroppar och ingenting annat..) som fick Piff&Puff att vara glada och nöjda i Kerala utan nakenmassage.
Men med öl.
Och en 24-timmars att se fram emot !
Det är gamla fraktbåtar som fått stå modell till de vass- och bambuklädda husbåtar man hyr för ett dygn eller två, komplett med kapten, kock och hoppiland-kalle/servitör.
Kostar drygt 2000 sek för hela båten inklusive personal, lunch, middag och frukost !
Exklusive öl.
Men det visste ju vi sedan förra gången vi var på 24-timmars kryss i Kerala.
Dessutom hade vi ju, tack vare no license, bunkrat upp.
There was no problem liksom !
Turen är fantastisk, över sjön och sedan in i kanalerna; backwaters. som att glida omkring i "Mowgli-land".
Här bor och lever människor, tvättar sina kläder, diskar, badar och tvättar sig i kanalen som flyter alldeles utanför husknuten. Husen är limegröna, rosa. lila, knallblå, lysande gula. Hibiskus och bougainvilla blommar och hänger över staket och murar i kaskader. Barnen går längs kanalkanten till båthållplatsen för att skolbåten ska hämta dem och skjutsa dem till skolan. Ja, man kan inte fatta att det inte är en film man glider fram i utan på riktigt!
Att det för dessa människor är det verkliga livet, bara vanliga vardagen rätt och slätt, som pågår.
Vi stannade till hos en fiskhandlare och köpte stora, nyfångade räkor som kocken grillade åt oss till middagen. Tur var väl det för den fisk som ingick i priset smakade dy och lera, nyfångad och nygrillad till trots. Och så kan man ju inte ha det, på kryssning och allt.
Efter solens nedgång och mörkrets inbrott fick vi sällskap.
Av lika många mygg och andra flygfän som det finns människor i Indien; alltså ungefär 1,2 miljarder stycken.
Blev något färre besökare när vi satte fläkten på högsta fart och dessutom fick ett par myggspiraler strategiskt utplacerade. Varken spiraldoft eller fläktsvischandet avskräckte dock den alldeles enormt stora, vackert rödfärgade kackerlacka som visade sig bo på båten.
Supersize, verkligen!
Det värsta var nog att den knappt stannade upp för att hälsa utan bara visade sig hastigt och så, svusch, var den borta. Det visade sig att den bodde i herrskapet Frömans hytt.
Den var nattpigg och prasslade omkring mest hela natten.
I deras hytt.
Tack och lov säger jag själviskt.
När vi kryssat färdigt tog vi ett par autorikshas tillbaks till vårt Citronträdshotell för mer pool, sol, stol och god mat.
Samt Fresh Limesoda eller Nimbu Pani som vi hindikunniga säger...
Dessutom en och annan Kingfisher. Tur vi hade de flaskorna, de är nämligen prydda med en bild på just kungsfiskaren och hade vi inte haft flaskbilden att titta på så hade vi ju inte känt igen denna vackra pippifågel.
Nu gjorde vi det, kände igen den alltså, varje gång vi såg den.
När jag kommer hem till nya CS ska jag göra mig ett glas Nimbu Pani för det är så läskande och gott. Samt nyttigt.
B-vitaminer från ölen och c-vitamin från limen; rena hälsoresan alltså !
Om jag överlever flygresan förstås. Vilket jag väl skall göra.
Hoppas jag. För nu är det turbulens igen, dom har precis sagt åt oss att spänna fast oss och sitta still.
Usch.
Inte helt fel att sitta och knappra på tangenterna faktiskt. Man har liksom inte tid att vara skraj, taskig simultankapacitet, trots att man är kvinna. Vilket ju är bra i vissa lägen. Att ha taskig simultankapacitet menar jag förstås. Inte för att jag har det i vanliga fall, bara just nu.
Bra för Micke också, han blir inte lika hårt hållen av mig utan kan pyssla med sitt i lugn och ro.
Om ni läser detta betyder det att jag är lyckligen på fast mark igen. Om ni inte läser detta betyder det....Ja vad betyder det egentligen ?
Antingen att ni inte har tid, lust, ork. Eller att dessa bokstäver inte har nått ut i cyberrymden. På grund av flygplan. Men det kommer ni ju aldrig få veta då, att dessa rader skrivits alltså..
Hur som haver, strax dax för landning.
Back to basecamp Delhi.
I morgon stundar nya äventyr, med kläderna på och alla chakran i harmoni.
Nimbu Pani på er från en väloljad citronträdsjänta i förskingringen/ Titti
Jag bara undrar.
Känner mig dock inte speciellt cool eller världsvan precis just nu, tvärtom.
Känner mig liten, sårbar och väldans dödlig.
Är ju ingen vän av flygresor, är ungefär det värsta jag vet i hela vida världen. Rädd så in i bänken.
Men jag flyger ändå. Utmanar mig själv, varje gång.
Start och landning är allra värst.
Jag kniper hårt med ögonen, knäpper händerna och mumlar min egna litania, om och om igen. Ända tills vi lyft och svängt färdigt.
Ja, det är ju sak jag funderar över; varför i hela glödheta hel-etet måste planet svänga så tvärt direkt efter starten ?
Och varför, varför måste stålfågeln luta åt ena sidan så förbenat, inte många millimeter från att tippa över på sidan det kan jag tala om. Samma visa vareviga gång !
Jo, jag förstår naturligtvis att det har med aerodynamik och sådana saker att göra men ändå...
Hur som helst, vi är på väg tillbaks till Delhi igen.
Haft 5 fantastiska dagar i Kerala som är en stat i södra Indien; "Gods own country".
Nä, nu skakar och guppar det... Jag har, som tur är, bästa Micke tvärs över gången och honom hugger jag krampaktigt tag i när det blir turbulens. Eller när jag hör något konstigt ljud som kan tyda på metallutmattning eller att ena motorn är på väg att lossna.
Hur noga kollar man flygplan egentligen ?
I Indien ?
Ja, ja tillbaks till påskledigheten; vi har som sagt haft några underbara dagar på "The Lemon Tree Hotel" i Allepey, Kerala; Indien.
Det är det vackraste namn jag någonsin hört på ett hotell. Smaka på orden; The Lemon Tree...
Såg fantastiskt ut på hemsidan, vita byggnader i gammal kolonialstil med pelargångar och mossbeklätt rött tegeltak. Infinitypool och beläget alldeles vid kanten av Indiens största insjö; Vembanad.
Spänningen var olidlig, skulle det motsvara bilderna, beskrivningen och våra förväntningar ?
Några små överraskningar bjöds vi på, som inte framkommit av varken bilder eller text.
När vi kom fram efter fyra timmar i luften och dryga timmen på landsväg var vi varma, svettiga och hade på gränsen till vätskebrist. Nåja, det sög i alla fall ordentligt i öltarmen. Varsin kall Kingfisher skulle vi beställa direkt och njuta av vid poolkanten, det var vi rörande överens om; Ann-Louise, Hasse, Micke och jag.
Långnäsa på oss.
Tji fick vi.
"Sorry, no license.."
När det fruktansvärda beskedet sjunkit in och vi insett att vi hamnat på en (ofrivillig) hälsoresa började hjärnkontoret fungera igen och vi insåg att vi är ju i...Indien !
Landet där ett nej inte nödvändigtvis betyder nej och där "sorry, no license" inte nödvändigtvis betyder att man inte kan eller får nyttja alkoholhaltiga drycker.
Mr Spirit gick helt sonika till receptionen och se där, det var inga som helst problem att få en låda Kingfisher ditlevererat; det kallar jag roomservice !
En halvtimme senare än beräknat satt vi så vid poolkanten och drack girigt av vår efterlängtade maltdryck.
I riktiga ölglas dessutom, dem kom personalen med.
Tydligen inte första ölleveransen dom gjorde trots avsaknad av licens.
Senare fick vi förklarat för oss att licens för alkoholservering inte har med utskänkningstillstånd och lämplighet att göra. Nej licensen är helt enkelt ett stämplat papper, en formalitet i byråkratins anda, som betingar ett pris av trettiotusen svenska kronor per år. Det tycker man är för dyrt så därför har dom inte skaffat licens...Utan nöjer sig med att ordna leverans till törstiga hotellgäster. Och det gick ju bra det med.
Vi fick dock lova att dricka enbart på våra rum. Våra rum vette mot poolen och låg i markplan. Dessutom var det en mycket liten uteplats i direkt anslutning till rummen så vi kunde raskt skutta tillbaks in om någon skulle få för sig att ha synpunkter på hur vi förhöll oss till reglementet.
Till maten fick vi nöja oss med Fresh Limesoda.
Fresh Limesoda heter Nimbu Pani på hindi; men eftersom man pratar Malayalam i Kerala så var det ingen mening med att försöka stoltsera med sina språkliga färdigheter.
Vill bara att ni ska veta att jag kan några fraser och ord på "indiska", det var bara därför jag skrev meningen ovan.
Nu vet ni.
Jag är ju ingen större vän av indisk mat, tokigt men sant. Alldeles för komplexa smaker; tycker inte man känner vad maten smakar på grund av all/för mycket smak. Dessutom är nordindisk mat ganska mäktig och tung. Sydindisk mat är mycket "renare" i smakerna, lättare och fräschare. Mer citrus- och kokosinnehåll.
Överraskning nummer två kom nästa morgon när Ann-Louise och jag begav oss till spa-avdelningen, avdelning och avdelning förresten; visade sig bestå av ett enda behandlingsrum så det var en enrumsavdelning kan man väl säga.
Nåväl, vi gick dit och beställde varsin timmes ayurvedisk massage inklusive "dropp i pannan" de sista tjugo minutrarna.
Det ska ju vara så bra för energierna och kroppens alla chakran.
A-L fick första timmen, jag solade och badade i (infinity)poolen så länge.
Makarna hade gett sig iväg med autoriksha för att hyra en husbåt, vi skulle nämligen hinna med en 24-timmars kryssning också !
En timme senare satt jag lydigt och punktligt i soffan utanför enrums spa´`et och väntade på min tur.
Frömanskan kom ut nöjd, glad och alldeles väldans glansig; precis som man ska efter en oljemassage; välbalanserad och med alla chakran på sina rätta platser..
På min förfrågan om hon tyckte det var behagligt log hon lite finurligt och sa bara "ha det så skönt så pratar vi sedan.."
Massage har jag ju fått förr, även ayurvedisk där man oftast använder rikligt med örtoljor.
Till massage hör att man tar av sig kläderna. Till massage hör också att man får ikläda sig ett par papperstrosor modell "osexiga".
Till den ayurvediska massagen på Citronträdshotellets enrums-spa hör att man är iklädd endast mässingen. Komplett naken.
Så nu har man legat på en träbrits, legat och legat förresten..har glidit omkring på en träbrits i bara hudkostymen. Gick inte ens att hålla ihop benen anständigt, frigjord som aldrig förr.
På en träbrits hård som...ädelträ.
Och blivit masserad av en liten keralska med stenhårda nävar och starka tummar.
Skönt ?
Avslappnande ?
Nej, inte ett dugg.
Blåmärken i form av tumavtryck på bägge benen.
Men ganska roligt att ha varit med om.
Därmed inte sagt att jag tror det kommer upprepas.
Lite prydhet har man väl ändå i kroppen.
Fast man är svensk.
Kan tala om att ifall nu Hasse eller Micke hade haft några tankar på att få sig en ayurvedisk massage så slog dom det snabbt ut hågen, sekundsnabbt faktiskt, när vi delgav dom våra upplevelser i enrummaren.
Eller så kanske det var vetskapen om att män får massage av manliga massörer, ja kanske var det insikten om att det inte var den lilla keralskan utan en indisk herre som skulle få beskåda och beknåda deras... lemmar (nu menar jag lemmar i bemärkelsen av armar och ben; kroppar och ingenting annat..) som fick Piff&Puff att vara glada och nöjda i Kerala utan nakenmassage.
Men med öl.
Och en 24-timmars att se fram emot !
Det är gamla fraktbåtar som fått stå modell till de vass- och bambuklädda husbåtar man hyr för ett dygn eller två, komplett med kapten, kock och hoppiland-kalle/servitör.
Kostar drygt 2000 sek för hela båten inklusive personal, lunch, middag och frukost !
Exklusive öl.
Men det visste ju vi sedan förra gången vi var på 24-timmars kryss i Kerala.
Dessutom hade vi ju, tack vare no license, bunkrat upp.
There was no problem liksom !
Turen är fantastisk, över sjön och sedan in i kanalerna; backwaters. som att glida omkring i "Mowgli-land".
Här bor och lever människor, tvättar sina kläder, diskar, badar och tvättar sig i kanalen som flyter alldeles utanför husknuten. Husen är limegröna, rosa. lila, knallblå, lysande gula. Hibiskus och bougainvilla blommar och hänger över staket och murar i kaskader. Barnen går längs kanalkanten till båthållplatsen för att skolbåten ska hämta dem och skjutsa dem till skolan. Ja, man kan inte fatta att det inte är en film man glider fram i utan på riktigt!
Att det för dessa människor är det verkliga livet, bara vanliga vardagen rätt och slätt, som pågår.
Vi stannade till hos en fiskhandlare och köpte stora, nyfångade räkor som kocken grillade åt oss till middagen. Tur var väl det för den fisk som ingick i priset smakade dy och lera, nyfångad och nygrillad till trots. Och så kan man ju inte ha det, på kryssning och allt.
Efter solens nedgång och mörkrets inbrott fick vi sällskap.
Av lika många mygg och andra flygfän som det finns människor i Indien; alltså ungefär 1,2 miljarder stycken.
Blev något färre besökare när vi satte fläkten på högsta fart och dessutom fick ett par myggspiraler strategiskt utplacerade. Varken spiraldoft eller fläktsvischandet avskräckte dock den alldeles enormt stora, vackert rödfärgade kackerlacka som visade sig bo på båten.
Supersize, verkligen!
Det värsta var nog att den knappt stannade upp för att hälsa utan bara visade sig hastigt och så, svusch, var den borta. Det visade sig att den bodde i herrskapet Frömans hytt.
Den var nattpigg och prasslade omkring mest hela natten.
I deras hytt.
Tack och lov säger jag själviskt.
När vi kryssat färdigt tog vi ett par autorikshas tillbaks till vårt Citronträdshotell för mer pool, sol, stol och god mat.
Samt Fresh Limesoda eller Nimbu Pani som vi hindikunniga säger...
Dessutom en och annan Kingfisher. Tur vi hade de flaskorna, de är nämligen prydda med en bild på just kungsfiskaren och hade vi inte haft flaskbilden att titta på så hade vi ju inte känt igen denna vackra pippifågel.
Nu gjorde vi det, kände igen den alltså, varje gång vi såg den.
När jag kommer hem till nya CS ska jag göra mig ett glas Nimbu Pani för det är så läskande och gott. Samt nyttigt.
B-vitaminer från ölen och c-vitamin från limen; rena hälsoresan alltså !
Om jag överlever flygresan förstås. Vilket jag väl skall göra.
Hoppas jag. För nu är det turbulens igen, dom har precis sagt åt oss att spänna fast oss och sitta still.
Usch.
Inte helt fel att sitta och knappra på tangenterna faktiskt. Man har liksom inte tid att vara skraj, taskig simultankapacitet, trots att man är kvinna. Vilket ju är bra i vissa lägen. Att ha taskig simultankapacitet menar jag förstås. Inte för att jag har det i vanliga fall, bara just nu.
Bra för Micke också, han blir inte lika hårt hållen av mig utan kan pyssla med sitt i lugn och ro.
Om ni läser detta betyder det att jag är lyckligen på fast mark igen. Om ni inte läser detta betyder det....Ja vad betyder det egentligen ?
Antingen att ni inte har tid, lust, ork. Eller att dessa bokstäver inte har nått ut i cyberrymden. På grund av flygplan. Men det kommer ni ju aldrig få veta då, att dessa rader skrivits alltså..
Hur som haver, strax dax för landning.
Back to basecamp Delhi.
I morgon stundar nya äventyr, med kläderna på och alla chakran i harmoni.
Nimbu Pani på er från en väloljad citronträdsjänta i förskingringen/ Titti
...Lyxfru, Långa dagar & Läckage...
Vad gör en lyxfru hela dagarna, egentligen ?
Ja, det undrar jag också !
Om jag tänker på ordet lyxfru så ploppar der fram en massa bilder på en exklusivt klädd, sval, välmejkad kvinna som glider i och ur sin chaufförsbestyckade bil för att få manikyr, massage och diverse föryngrande ansiktsbehandlingar.
Däremellan dirigerar hon sin personal så att de sköter sin sysslor ordentligt och till full belåtenhet.
Denna lyxfru glider så iväg på små piffiga luncher där hon intar någon liten sallad tillsammans med ett glas välkylt vitt vin medan hon diskuterar Louis Vuittonväskor och Pradakläder med sina chica lyxfru-väninnor.
Kanske hinner hon med ett yogapass varje vecka, av en sort som garanterat inte genererar transpiration och andra otäcka fenomen.
Ungefär så, är ni med mig ?
Okej, här kommer veckan som varit; svart på vitt. Som förmodad lyxfru.
Fredag; upp klockan halv åtta. Uppackning av några kartonger. Start av tvättmaskin.
Duschning av (lyxfru) kropp. Påklädning.
Torkning av golv eftersom tvättmaskinsslangen läcker litegrann.
In i bilen, iväg till frisören på "Madonna", klippt på 10 minuter av äldre indisk gentleman.
Pedikyr i väntan på att Camillas hårfärgning skulle bli klar. (Lyxfaktor, I know..).
Till Grand och två timmars pool, sol och stol inklusive lunch.
Beslut om terass party/invigning ac CS nya terass.
Iväg till "Japanaren" för att köpa kött; 15 minuters bilresa, enkel väg.
Telefonsamtal till "Ismannen" för hemleverans av 15 kilo is att fylla snabbt lånad kylväska med.
Hem, ut i köket för kötthantering; marinering och tillverkning av 24 st grillspett.
Upp på terassen för avtorkning av dammigt glasbord och pyntning med diverse ljuslyktor.
Iordningställande av picknick korg (snacks etc) för vidare leverans upp till terassen.
Terassparty med grillning. Mycket, mycket trevligt !
Godnatt efter midnatt.
Lördag; Micke till ovan nämnda Grand för träning och solning.
Undertecknad hemma och "tussar" d v s kånkar och tömmer kartonger, bär böcker, kör en tvätt, torkar ett golv p g a läckande maskin.
Dammsugning och våttorkning av samtliga golv. Inte lika roligt längre, definitivt ej lyxfrumässigt..
Duschning den förmodade lyxfuiga kroppen. Dressar om till LBD (Little Black Dress). Hivar på lite smink och smycken. Liten fördrink på terassen.
Iväg till Svenska ambassaden (HÖG lyxfaktor, jag håller med) för kindpussning av ambassadören och hans dam m fl, mingel, middag och bevistande av prisutdelning från den golftävling som Svenska Handelskammaren anordnat samma dag.
Efter det en kort visit hos ett svensk/amerikanskt par som flyttar hem efter dryga 5 år i Delhi.
Godnatt efter midnatt.
Söndag; Uppe med tuppen (ålderstecken?, varför annars vakna klockan 7 en söndagsmorgon..).
In i bilen, 20 minuters bilresa till "Indian Crafts" på skumpeliskumpiga vägar för att i väldigt smutsigt och dammigt möbelhus inhandla skåp och bokhylla.
Trettio minuters resa hem, via "Japanaren" där lax inhandlas. Förbi lokala marknaden för grönsaksinköp.
Hem. In i köket för hushållssysslor.
Upp på terassen för en kall öl tillsammans med nedflugna, hembjudna karlar från Mr Spirit´s jobb i Sverige (stor mässa på gång). Middag i CS.
Godnatt strax efter midnatt.
Måndag; Anställningsintervju med ev ny maid i CS klockan nio; gick mycket bra. Vi (d v s jag) har antsällt Jaya från och med måndag på halvtid. Pigg, glad och med eftermiddagsjobb vilket innebär att hon slutar 12.30 hos oss; Jippie !!
Upphämtad av Camilla, bilresa till Sharma Farms (30 minuter enkel väg) för att utröna varför hennes bokhylla och skänk inte levererats för dryga veckan sedan som utlovats och varför dom inte besvarat hennes telefonsamtal. Inga direkta svar men löfte om leverans inom 1-2 dagar.
Därefter ny bilresa, nu 25 minuter till Nehru Place där, i princip, alla Delhi´s tygaffärer huserar.
Tygköp till terassmöbler; limegrönrandigt, 15 meter grov bomullscanvas för ynka 300 sek. Dito kvalité men blommigt och skojsigt till kuddar; 10 meter tack. 300 pix för det också.
Snabblunch på Olive´s; ja, man mäste äta också. OBS; alkoholfritt, väldigt olyxfruaktigt...
Hemma vid tresnåret. Kort vilostund i soffan, sedan samlande av kraft att ringa herr skräddaren; Mr Naval.
Hör och häpna, han kom efter en kvart, mätte och tog med sig tyget.
Levererade färdigsydda dynor OCH kuddfodral fyra timmar senare !!
Ibland funkar det alldeles otroligt bra i Häjkon-Bäjkonland; man vet dock aldrig när dessa gyllene tillfällen infinner sig. Gör livet här ännu lite mer spännande.
Godnatt strax efter tolvslaget.
Tisdag; Yoga, promenad dit. Yogan av icke lyxfruaktigt slag.
Mycket transpiration, flåsande och darrande (ej dallrande) av magmuskler. Promenad hem.
Ljuvligt att kunna använda apostlahästarna !!
Snabbdusch av min lyxiga lekamen, sedan mottagande och betalande av de på söndagen införskaffade möblerna. Prick på överenskommen dag OCH i rätt tid.
Återigen ett sånt där "golden moment"!
In i bilen, till Shanti Niketan och bevistande av en försäljning av smycken och kläder.
Riktiga "femmes de lyxyry" som designat dessa; svala, vackra, välsminkade franska expat-fruar.
Duktig, om än inte lyxfruaktig, Sahlbergska; tittade enbart, inte en endaste liten rupee hittade vägen ut ur plånboken.
Bakade chokladkaka vid hemkomst; fikabesök onsdag morgon.
Bananas Nachanas strax FÖRE tolv.
Onsdag; Upp på terassen (tjatigt, eller hur..) med de nyklädda dynorna, tvätt av Delhi-dammigt glasbord. Packning av picknick korg.
Plingeling på dörren, Caroline kom för att hämta några (tomma) kartonger, tre andra luxury wifes hakade på.
Fika och mys på mycket varm terass. Tack och hejdå.
Iväg med Camilla till Big Bazaar för veckohandling; min första sådan (kanske den sista: fullt med både indier och blekansikten, kundvagnar parkerade hur som haver, spontanmöten i varenda gång, förföljd av butikspersonal som skyndsamt sträckte fram diverse pinaler som de trodde/tyckte/hoppades att jag vill ha..)
Onsdag = Svenska Skolandag, där det denna vecka var anordnat en filmkväll för barnen efter ordinarie lektionstid.
Jag hade åtagit mig att köpa dricka, typ småtetror, plastmuggar; att hälla popcorn i samt att fixa popcornen.
Till 40 barn !
HUR tänkte jag då ?
Småtetrorna såldes endast styckvis, fanns absolut ingen möjlighet att köpa en "karta" tetror. Kul. Not...
Ett butiksbiträde, och tro mig sådana finns det gott om i Indiska affärer, stod bredvid och tittade misstänksamt på när jag langade ner tetra efter tetra i kundvagnen. Upptäckte att ungefär varannan saknade det lilla fastklistrade sugröret som ska höra till.. Påpekade detta för den lilla människan som bevakade mig. Hon trollade fram en mycket liten bunt lösa sugrör som hon gav mig.
"I need more, many more, you see, I want a straw to each one of those.."
Fick en större bunt som jag lät singla ner i vagnen med förhoppningen om att de inte skulle smita ur och markera min framfart i butiken med en snitslad sugrörsbana.
Tappade ganska snart räkningen på alla mina tetror och lösa och olösa rör men räknade kallt med att jag fått ihop tillräckligt många.
Popcornen kunde man, som tur var, beställa i 5-liters påsar inne på Amerikanska Skolan.
Handlade såklart även en massa andra livsnödvändiga saker så vagnen var ganska full. Fram till kassan och dess minimala utrymme. I bandets bortre ände, cirka en hel halvmeter från kassaapparaten och kunden står en packningskille vars jobb är att just packa ner alla varor i påsar.
Det är inte mycket utbildning dom får i konsten att packa en matkasse.
Knappt en minut skulle jag tro.
Kanske bara en mikrosekund i den ädla konsten.
Eller förmodligen ingen alls.
När jag såg alla mjölkpaket huller om buller, tomaterna nerklämda emellan samt mitt bröd nerpressat i ena hörnet kunde jag inte längre vara den där milda, fina människan som tycker allt är roligt, positivt annorlunda och pittoreskt.
Nej, då tog mitt svenska ordningssinne över, jag spände mina blå i pojkvaskern, väste fram ett: " No, NO, not like that, I´ll do it myself.."
Snabbt hade jag rett upp i oredan och vips fick mycket mer plats, under välorganiserad och oklämda former. Stackars grabben stod och viftade lite med händerna och försökte förtvivlat komma till men inte en chans hade han. Inte när Sahlbergskan är på det humöret !
Hem en snabbis, uppackning. Tryckte i mig en yoghurt; lunch. In i bilen med alla tetror, muggar, skolpapper och skolfröken själv.
Skulle dessutom hinna träffa en svenska som är sjuksköterska och som jobbar extra på American Embassy School´s Health Office. Som skolsköterska helt enkelt. Nu ville hon introducera mig för personalen där så att även jag kan jobba som skolsköterska. Då och då. När det passar in i mitt lyxhustruliv. När schemat så tillåter. OM jag lyckas hitta en ledig dag.
Allvarligt talat, är jättesugen på att jobba extra där, kul och intressant ! Hur bra som helst för CV´t samt underbart att få nyttja mina kunskaper, har ju faktiskt en hel del erfarenhet efter 10 år på en akutmottagning !
Alla jag hälsade på verkade jättetrevliga. Lämnade in kopior på mitt examensbevis och min legitimation.
ska återkomma efter påsklovet för att gå några dagars introduktion !
Svenska skolanlektion och därefter promenad bort till ambassaden där filmkvällen skulle hållas. Pizzor var beställda, popcornen hälldes upp i plastmuggarna och tetrorna delades ut. Alla nöjda och glada.
Hemma strax efter sju, mycket nöjd (och trött) med dagen.
Dessutom hade Shalini och Robin kommit tidigt på morgonkvisten för att bo hos oss i tre dagar.
Betydde bäddning och fixande av gästrum, men det hade jag ju hunnit med redan på tisdagskvällen medan chokladkakan gräddades....
En stund på balkongen, inte terassen (!), med Shalini och litet glas vitt vin. Mysigt småprat. Maken och Robin dök upp runt halv elva efter något evenemang på ambassaden.
I säng mitt i natten.
Torsdag; Sov ända till halv åtta. Kaffe och småprat med Mr Spirit innan han for iväg till mässan. Start av tvättmaskin, torkning av golv under och runtom nämnda apparat. Dusch. Kaffe och småprat med S och R. Lunch med Tompa, Camilla, Shalini och Bangalore-Matilda på Italienska ambassaden d v s MPF-lunch. Mycket trevligt !
Nu hemma, bloggning en stund. Strax iväg på middag tillsammans med våra gäster men utan bästa M för han är på "affärsmiddag".
Imorgon, fredag börjar dagen med en coffeemorning hos Anna S sedan ska jag träffa min kompis Cilla H.
Vi har aldrig träffats IRL men "känner" varandra genom min blogg och därefter via fb.
Hennes man jobbar också på S..B. Han är här på mässan och hon och deras barn landar i morgon bitti.
Ska bli kul att träffas på riktigt. Vi pratades vid i telefonen häromdagen, märklig känsla att prata med någon man inte känner och ändå tycka att man gör det..
Imorgon kväll är det åter dags för MPF-träff, denna gång på kvällstid och på Camillas terass eftersom alla de som leker kontor hela dagarna ska på någon middag/tillställning med en massa andra viktiga personer.
Go, MPF, go !
Så morgondagen är även den ganska fullspäckad.
Så verkar det fortsätta, i all evighet. Amen.
Så när ska det där lyxhustrulivet börja egentligen ?
Och hur är det att vara lyxfru ?
Det där svala, sofistikerade, läppglansblanka, välmanikyrerade livet.
Undrar jag.
Puss och kram för denna gång.
I nästa inlägg kommer bilder på nya CS, jag lovar.
Samtidigt som jag skriver ordet "lovar" gör jag en typisk indisk huvudvickning, i sidled. Innebär att det förmodligen kommer bilder.
Kanske. Om jag hinner.
Även om jag inte är så värst duktig på att vara en lyxig lyxhustru så är jag i alla fall bra på att knappra på tangenterna. Väldigt många nedslag blir det.
Jag gör det iklädd läppglans, A/C:n är på så jag är sval...
Kanske är en bit på väg trots allt
Namaste/ Titti
Ja, det undrar jag också !
Om jag tänker på ordet lyxfru så ploppar der fram en massa bilder på en exklusivt klädd, sval, välmejkad kvinna som glider i och ur sin chaufförsbestyckade bil för att få manikyr, massage och diverse föryngrande ansiktsbehandlingar.
Däremellan dirigerar hon sin personal så att de sköter sin sysslor ordentligt och till full belåtenhet.
Denna lyxfru glider så iväg på små piffiga luncher där hon intar någon liten sallad tillsammans med ett glas välkylt vitt vin medan hon diskuterar Louis Vuittonväskor och Pradakläder med sina chica lyxfru-väninnor.
Kanske hinner hon med ett yogapass varje vecka, av en sort som garanterat inte genererar transpiration och andra otäcka fenomen.
Ungefär så, är ni med mig ?
Okej, här kommer veckan som varit; svart på vitt. Som förmodad lyxfru.
Fredag; upp klockan halv åtta. Uppackning av några kartonger. Start av tvättmaskin.
Duschning av (lyxfru) kropp. Påklädning.
Torkning av golv eftersom tvättmaskinsslangen läcker litegrann.
In i bilen, iväg till frisören på "Madonna", klippt på 10 minuter av äldre indisk gentleman.
Pedikyr i väntan på att Camillas hårfärgning skulle bli klar. (Lyxfaktor, I know..).
Till Grand och två timmars pool, sol och stol inklusive lunch.
Beslut om terass party/invigning ac CS nya terass.
Iväg till "Japanaren" för att köpa kött; 15 minuters bilresa, enkel väg.
Telefonsamtal till "Ismannen" för hemleverans av 15 kilo is att fylla snabbt lånad kylväska med.
Hem, ut i köket för kötthantering; marinering och tillverkning av 24 st grillspett.
Upp på terassen för avtorkning av dammigt glasbord och pyntning med diverse ljuslyktor.
Iordningställande av picknick korg (snacks etc) för vidare leverans upp till terassen.
Terassparty med grillning. Mycket, mycket trevligt !
Godnatt efter midnatt.
Lördag; Micke till ovan nämnda Grand för träning och solning.
Undertecknad hemma och "tussar" d v s kånkar och tömmer kartonger, bär böcker, kör en tvätt, torkar ett golv p g a läckande maskin.
Dammsugning och våttorkning av samtliga golv. Inte lika roligt längre, definitivt ej lyxfrumässigt..
Duschning den förmodade lyxfuiga kroppen. Dressar om till LBD (Little Black Dress). Hivar på lite smink och smycken. Liten fördrink på terassen.
Iväg till Svenska ambassaden (HÖG lyxfaktor, jag håller med) för kindpussning av ambassadören och hans dam m fl, mingel, middag och bevistande av prisutdelning från den golftävling som Svenska Handelskammaren anordnat samma dag.
Efter det en kort visit hos ett svensk/amerikanskt par som flyttar hem efter dryga 5 år i Delhi.
Godnatt efter midnatt.
Söndag; Uppe med tuppen (ålderstecken?, varför annars vakna klockan 7 en söndagsmorgon..).
In i bilen, 20 minuters bilresa till "Indian Crafts" på skumpeliskumpiga vägar för att i väldigt smutsigt och dammigt möbelhus inhandla skåp och bokhylla.
Trettio minuters resa hem, via "Japanaren" där lax inhandlas. Förbi lokala marknaden för grönsaksinköp.
Hem. In i köket för hushållssysslor.
Upp på terassen för en kall öl tillsammans med nedflugna, hembjudna karlar från Mr Spirit´s jobb i Sverige (stor mässa på gång). Middag i CS.
Godnatt strax efter midnatt.
Måndag; Anställningsintervju med ev ny maid i CS klockan nio; gick mycket bra. Vi (d v s jag) har antsällt Jaya från och med måndag på halvtid. Pigg, glad och med eftermiddagsjobb vilket innebär att hon slutar 12.30 hos oss; Jippie !!
Upphämtad av Camilla, bilresa till Sharma Farms (30 minuter enkel väg) för att utröna varför hennes bokhylla och skänk inte levererats för dryga veckan sedan som utlovats och varför dom inte besvarat hennes telefonsamtal. Inga direkta svar men löfte om leverans inom 1-2 dagar.
Därefter ny bilresa, nu 25 minuter till Nehru Place där, i princip, alla Delhi´s tygaffärer huserar.
Tygköp till terassmöbler; limegrönrandigt, 15 meter grov bomullscanvas för ynka 300 sek. Dito kvalité men blommigt och skojsigt till kuddar; 10 meter tack. 300 pix för det också.
Snabblunch på Olive´s; ja, man mäste äta också. OBS; alkoholfritt, väldigt olyxfruaktigt...
Hemma vid tresnåret. Kort vilostund i soffan, sedan samlande av kraft att ringa herr skräddaren; Mr Naval.
Hör och häpna, han kom efter en kvart, mätte och tog med sig tyget.
Levererade färdigsydda dynor OCH kuddfodral fyra timmar senare !!
Ibland funkar det alldeles otroligt bra i Häjkon-Bäjkonland; man vet dock aldrig när dessa gyllene tillfällen infinner sig. Gör livet här ännu lite mer spännande.
Godnatt strax efter tolvslaget.
Tisdag; Yoga, promenad dit. Yogan av icke lyxfruaktigt slag.
Mycket transpiration, flåsande och darrande (ej dallrande) av magmuskler. Promenad hem.
Ljuvligt att kunna använda apostlahästarna !!
Snabbdusch av min lyxiga lekamen, sedan mottagande och betalande av de på söndagen införskaffade möblerna. Prick på överenskommen dag OCH i rätt tid.
Återigen ett sånt där "golden moment"!
In i bilen, till Shanti Niketan och bevistande av en försäljning av smycken och kläder.
Riktiga "femmes de lyxyry" som designat dessa; svala, vackra, välsminkade franska expat-fruar.
Duktig, om än inte lyxfruaktig, Sahlbergska; tittade enbart, inte en endaste liten rupee hittade vägen ut ur plånboken.
Bakade chokladkaka vid hemkomst; fikabesök onsdag morgon.
Bananas Nachanas strax FÖRE tolv.
Onsdag; Upp på terassen (tjatigt, eller hur..) med de nyklädda dynorna, tvätt av Delhi-dammigt glasbord. Packning av picknick korg.
Plingeling på dörren, Caroline kom för att hämta några (tomma) kartonger, tre andra luxury wifes hakade på.
Fika och mys på mycket varm terass. Tack och hejdå.
Iväg med Camilla till Big Bazaar för veckohandling; min första sådan (kanske den sista: fullt med både indier och blekansikten, kundvagnar parkerade hur som haver, spontanmöten i varenda gång, förföljd av butikspersonal som skyndsamt sträckte fram diverse pinaler som de trodde/tyckte/hoppades att jag vill ha..)
Onsdag = Svenska Skolandag, där det denna vecka var anordnat en filmkväll för barnen efter ordinarie lektionstid.
Jag hade åtagit mig att köpa dricka, typ småtetror, plastmuggar; att hälla popcorn i samt att fixa popcornen.
Till 40 barn !
HUR tänkte jag då ?
Småtetrorna såldes endast styckvis, fanns absolut ingen möjlighet att köpa en "karta" tetror. Kul. Not...
Ett butiksbiträde, och tro mig sådana finns det gott om i Indiska affärer, stod bredvid och tittade misstänksamt på när jag langade ner tetra efter tetra i kundvagnen. Upptäckte att ungefär varannan saknade det lilla fastklistrade sugröret som ska höra till.. Påpekade detta för den lilla människan som bevakade mig. Hon trollade fram en mycket liten bunt lösa sugrör som hon gav mig.
"I need more, many more, you see, I want a straw to each one of those.."
Fick en större bunt som jag lät singla ner i vagnen med förhoppningen om att de inte skulle smita ur och markera min framfart i butiken med en snitslad sugrörsbana.
Tappade ganska snart räkningen på alla mina tetror och lösa och olösa rör men räknade kallt med att jag fått ihop tillräckligt många.
Popcornen kunde man, som tur var, beställa i 5-liters påsar inne på Amerikanska Skolan.
Handlade såklart även en massa andra livsnödvändiga saker så vagnen var ganska full. Fram till kassan och dess minimala utrymme. I bandets bortre ände, cirka en hel halvmeter från kassaapparaten och kunden står en packningskille vars jobb är att just packa ner alla varor i påsar.
Det är inte mycket utbildning dom får i konsten att packa en matkasse.
Knappt en minut skulle jag tro.
Kanske bara en mikrosekund i den ädla konsten.
Eller förmodligen ingen alls.
När jag såg alla mjölkpaket huller om buller, tomaterna nerklämda emellan samt mitt bröd nerpressat i ena hörnet kunde jag inte längre vara den där milda, fina människan som tycker allt är roligt, positivt annorlunda och pittoreskt.
Nej, då tog mitt svenska ordningssinne över, jag spände mina blå i pojkvaskern, väste fram ett: " No, NO, not like that, I´ll do it myself.."
Snabbt hade jag rett upp i oredan och vips fick mycket mer plats, under välorganiserad och oklämda former. Stackars grabben stod och viftade lite med händerna och försökte förtvivlat komma till men inte en chans hade han. Inte när Sahlbergskan är på det humöret !
Hem en snabbis, uppackning. Tryckte i mig en yoghurt; lunch. In i bilen med alla tetror, muggar, skolpapper och skolfröken själv.
Skulle dessutom hinna träffa en svenska som är sjuksköterska och som jobbar extra på American Embassy School´s Health Office. Som skolsköterska helt enkelt. Nu ville hon introducera mig för personalen där så att även jag kan jobba som skolsköterska. Då och då. När det passar in i mitt lyxhustruliv. När schemat så tillåter. OM jag lyckas hitta en ledig dag.
Allvarligt talat, är jättesugen på att jobba extra där, kul och intressant ! Hur bra som helst för CV´t samt underbart att få nyttja mina kunskaper, har ju faktiskt en hel del erfarenhet efter 10 år på en akutmottagning !
Alla jag hälsade på verkade jättetrevliga. Lämnade in kopior på mitt examensbevis och min legitimation.
ska återkomma efter påsklovet för att gå några dagars introduktion !
Svenska skolanlektion och därefter promenad bort till ambassaden där filmkvällen skulle hållas. Pizzor var beställda, popcornen hälldes upp i plastmuggarna och tetrorna delades ut. Alla nöjda och glada.
Hemma strax efter sju, mycket nöjd (och trött) med dagen.
Dessutom hade Shalini och Robin kommit tidigt på morgonkvisten för att bo hos oss i tre dagar.
Betydde bäddning och fixande av gästrum, men det hade jag ju hunnit med redan på tisdagskvällen medan chokladkakan gräddades....
En stund på balkongen, inte terassen (!), med Shalini och litet glas vitt vin. Mysigt småprat. Maken och Robin dök upp runt halv elva efter något evenemang på ambassaden.
I säng mitt i natten.
Torsdag; Sov ända till halv åtta. Kaffe och småprat med Mr Spirit innan han for iväg till mässan. Start av tvättmaskin, torkning av golv under och runtom nämnda apparat. Dusch. Kaffe och småprat med S och R. Lunch med Tompa, Camilla, Shalini och Bangalore-Matilda på Italienska ambassaden d v s MPF-lunch. Mycket trevligt !
Nu hemma, bloggning en stund. Strax iväg på middag tillsammans med våra gäster men utan bästa M för han är på "affärsmiddag".
Imorgon, fredag börjar dagen med en coffeemorning hos Anna S sedan ska jag träffa min kompis Cilla H.
Vi har aldrig träffats IRL men "känner" varandra genom min blogg och därefter via fb.
Hennes man jobbar också på S..B. Han är här på mässan och hon och deras barn landar i morgon bitti.
Ska bli kul att träffas på riktigt. Vi pratades vid i telefonen häromdagen, märklig känsla att prata med någon man inte känner och ändå tycka att man gör det..
Imorgon kväll är det åter dags för MPF-träff, denna gång på kvällstid och på Camillas terass eftersom alla de som leker kontor hela dagarna ska på någon middag/tillställning med en massa andra viktiga personer.
Go, MPF, go !
Så morgondagen är även den ganska fullspäckad.
Så verkar det fortsätta, i all evighet. Amen.
Så när ska det där lyxhustrulivet börja egentligen ?
Och hur är det att vara lyxfru ?
Det där svala, sofistikerade, läppglansblanka, välmanikyrerade livet.
Undrar jag.
Puss och kram för denna gång.
I nästa inlägg kommer bilder på nya CS, jag lovar.
Samtidigt som jag skriver ordet "lovar" gör jag en typisk indisk huvudvickning, i sidled. Innebär att det förmodligen kommer bilder.
Kanske. Om jag hinner.
Även om jag inte är så värst duktig på att vara en lyxig lyxhustru så är jag i alla fall bra på att knappra på tangenterna. Väldigt många nedslag blir det.
Jag gör det iklädd läppglans, A/C:n är på så jag är sval...
Kanske är en bit på väg trots allt
Namaste/ Titti
...Packning, Plingeling & (terass)Party...
Oj vilken helg, oj vilken vecka det varit...
Att flytta är ju alltid bökigt och stökigt. Att flytta i Indien är bökigt, stökigt och otroligt skitigt !
Har ALDRIG varit smutsigare om fötterna i hela mitt liv !
Vi började packa kläder och annat gjort i tyg såsom handdukar, dukar och lakan i torsdags. Började organiserat och ordentligt; heja Sverige ! Men ganska snart övergick det hela i något slags organiserat kaos. Ta så bort ordet organiserat framför kaoset och ni har bilden klar för er...
Åkte skytteltrafik mellan gamla och nya Casa Sahlberg med kartonger och allehanda påsar, kassar och väskor mest hela fredagen...
På fredagseftermiddagen sa jag dessutom upp Rozie, som vi brukat kalla "Iron Maiden", för att hon strök så förbenat bra och snyggt. Det var dock ett tag sedan vi kallade henne det, hon har nämligen inte haft "tid" att stryka på ganska länge. Man kan säga att allt tagit längre och längre tid och att mindre och mindre blivit gjort.
Ohållbart i längden.
Jag bad vår chaufför att hålla sig lite standby ifall hon skulle börja bråka eller bli aggressiv; vad vet jag, jag har aldrig sagt upp någon i hela mitt liv.
(Någon enstaka gång har jag väl haft en liten lust att säga upp Mr spirit, men inte i djupet av mitt hjärta och dessutom har den lusten snabbt gått över..)
Nu var det på riktigt och på blodigt allvar.
Hade blivit peppad av mina nya svenska kompisar och därmed ytterligare stärkt i mitt beslut; tusen tack för det tjejer !
Att säga upp någon var "lättare"än jag föreställt mig, förklarade att jag inte var nöjd med det hon presterade och att det blivit sämre och sämre över tid. Att ingen förbättring skett trots att jag påpekat strykhögarna och långsamheten.
Hon fick lön för hela månaden plus för ytterligare en månad. Sedan var det inte mer med det, inget bråk, ingen gråt.
Richard, the driver, blev nog lite besviken över att han inte behövde gripa in, tror att han gärna velat leka lite hjälte för sin maám nu när bästa Micke inte var på plats..
Klart att hon blev chockad och såklart att det inte kändes bra att förstöra hennes helg; vilket besked att få på en fredag klockan tre..., men det fanns inget annat sätt att göra det på.
Här i Häjkon-Bäjkonland är det inget "daltande" med uppsägningstider eller anställningstrygghet. Man får gå på dagen, med en extra månadslön i handen.
Nu är det maidfritt sedan en vecka och det är.... SÅÅÅÅÅ SKÖÖÖÖÖNT !!!!!
Så ska det förbli åtminstone mars månad ut har jag bestämt, sedan är det klart att vi ska en ny maid, jag har lärt mig vad/hur jag vill ha det och framförallt vilken slags person jag vill anställa.
Så är det. Jag njuter för tillfället av att tussa omkring och packa upp i lugn och ro. Njuter av att dammsuga, sopa golven och dra över dem med svabben efteråt.
Kommer tröttna på det, förmodligen ganska snart, har ju dessutom mitt rykte som lyxfru att leva upp till, men just nu är Tittilina mycket nöjd med rådande omständigheter !
På lördagen dök packnings- och flytteamet upp; 7 unga indier och en farbror plus en turbanklädd man i sina bästa men inte snyggaste år. Turbanmannen var med i egenskap av boss och packningsövervakare.
Han dirigerade sitt team, såg till att dom svepte in alla möbler i bubbelplast, wellpapp och avslutade det hela med plastad väv som knöts runt alla saker.
Vi höll oss mest i bakgrunden, turades om att åka ytterligare några vändor till nya CS.
Snart var varenda kvadratcentimeter golvyta täckt av snörstumpar, bubbelplastbitar, strimlor av vävplast och vilda, glada dammråttor...
Bakon soffa, tv-bänk, sängar och under mattor var det dammråttskolonier, där hade dom förökat sig och levt livets glada dagar. Inte sopat på länge med andra ord. Definitivt aldrig dammsuget...
Beslutet från dagen innan kändes ännu mer rätt!
Nåväl, tillbaks till flytten...
Lördagen var packningsdag, Mr Turban blev trött av allt dirigerande och övervakande så han var tvungen att vräka sig i vår Darlington-fåtölj en lång stund, skönt för honom.
Dom gick på lunch klockan tre, teamet skulle vara tillbaks efter en halvtimme och bossen efter två timmar.
En och en halv timme senare dök teamet upp igen, herr Turban kunde klockan ännu sämre så honom såg vi inte röken av mer den dagen...This Is India !
Vi hade kvar vår säng, oinslagen, varsin uppsättning underkläder och en gemensam handduk samt två tandborstar och en klutt tandkräm. Man behöver inte så mycket mer här i världen. Middag blev vi bjudna på av familjen J, tack för det kompisar :-) !
På söndagsmorgonen hade vi förstås velat ha varsin kopp samt vattenkokaren och burken med Nescafé. Men allt det låg ju nerpackat, Gud vet i vilken kartong...
Blev hemkört kaffe från närmaste Café Coffee Day och varsin torr knäckebrödsbit.
Gick bra det också.
Söndagen bestod av nerbärande av möbelpaket och kartonger; lastbilslastning och transport till nya CS samt uppbärning av alltihop..
Klockan tio på kvällen var allt på plats och jag delade ut 500 rupees till var och en av grabbarna (och farbrorn), när inte turban-bossen såg på givetvis ! Tog i hand och tackade för väl utfört arbete. Har hört att en flytt normalt tar 3-4 dagar. Stämmer antagligen för den av killarna som kunde lite engelska sa "thank you, yes very fast moving.."
Och nu går jag bara omkring och njuter, nyinflyttad terassinnehaverska, i rätt stadsdel; Södermalm och dessutom maidfritt !!!
Kommer aldrig bli någon riktig, äkta lyxfru av denna maámen som ni märker...
Lägenheten är så himla fin, ljus, mysig och bara superbra på alla sätt och vis !
Beställde terassmöbler på Sri Ram Market förra veckan, två divaner samt bord och fåtöljer i grov bambu, dom levererades igår, både klockslaget och datumet stämde med det vi kommit överens om !
Har gått till marknaden och handlat; C-block market, hur mysigt som helst ! GICK hem, på egna ben!, från Camilla igår efter ett eftermiddagsbesök där. Inget bilåkande :-) !
Det är liv och rörelse direkt utanför dörren; théförsäljare; chaiwallas, grönsakshandlare, autorikshas åker förbi och i närheten ligger som sagt vår "block market" dit jag kan GÅ och handla de tomater som jag eventuellt glömde införskaffa när jag GICK dit förra gången...
HURRA !!!
I måndags bestod förmiddagen av att det konstant plingade på dörren, det var "garbageman" som presenterade sig och ville ha betalt för sin dagliga soppåsehämtning (200 rupees/månad). Han heter James och jobbar som skräphämtare på vardagarna och som pastor på söndagarna. Sedan var det Pradeep, som berättade att han var tidningskillen, han ville ha betalt för sin dagliga tidningsutdelning (130 rupees/månad).
Efter ytterligare en stundvar det en kvinna som ville ha tusen ruppar i månaden för att sopa och våttorka i våran trappuppgång. Nästa pling; en kvinna som ville ha jobb som maid. Ytterligare en kvinna som var sugen på att börja jobba i nya CS. Plinget efter det; hon som jobbar som maid för familjen i våningen under oss ville att vi skulle anställa hennes man i vårt hushåll; han är kock...
Richard i sin tur motade bort ytterligare några redan nere på gatan som ville in och plinga på för att erbjuda sina tjänster.
Helt otrlogit vad ryktet sprider sig snabbt, en kvinna var förresten och rinde på vår dörr i gamla CS redan dagen efter att Rozie blivit uppsagd; Rozie själv hade tipsat henne...
Själv har jag ringt upp en eventuellt blivande maid, fått tipset av en svenska som snart flyttar hem till Svedala efter dryga 5 år i Delhi. Vi verkar ha samma syn på och behov av hjälp i hemmet och Eva-Marie har varit nöjd med den här kvinnan. Anställningsintervu på måndag morgon klocka 9, spännande värre..
Ikväll blir det invignings-grillning på våran terass; ingen klädsel på utemöblerna ännu och i princip inga växter eller iordningställt på minsta vis men vi fyller upp med goa, glada människor och då kan det inte bli annat än bra och trevligt !
Is-mannen är ringd, kommer med is att fylla kyl-lådan med så att ölen håller sig kall hela kvällen, grillkol är hembeställt. I princip allt går att få hemlevererat, det är man inte bortskämd med i "Svärje", har tagit ganska lång tid för mig att tycka att det är okej att via telefonen beställa hem en massa grejor som man fixat på egen hand i den "gamla" verkligheten. Men det är ju deras levebröd, detta är min "nya" verklighet.
Nyheter för övrigt; Fanny och Erik är för tillfället i Goa och har det hur bra som helst, njuter av semester, sol och strandliv ! Loppan har fått ett kanonbra jobberbjudande som hon tackat ja till !
Summa sumarum; livet är gött !
Ännu "göttare" blir det när köttet fräst färdigt på den nyinköpta Webern om några timmar och lyxfrun har något gött i glaset och äntligen får inviga sin terass...
Namaste och trevlig helg alla godingar som läser mina bokstavskombinationer; kram !
/ Titti, C-block, Vasant Vihar, New Delhi, Indien, Världen !
Att flytta är ju alltid bökigt och stökigt. Att flytta i Indien är bökigt, stökigt och otroligt skitigt !
Har ALDRIG varit smutsigare om fötterna i hela mitt liv !
Vi började packa kläder och annat gjort i tyg såsom handdukar, dukar och lakan i torsdags. Började organiserat och ordentligt; heja Sverige ! Men ganska snart övergick det hela i något slags organiserat kaos. Ta så bort ordet organiserat framför kaoset och ni har bilden klar för er...
Åkte skytteltrafik mellan gamla och nya Casa Sahlberg med kartonger och allehanda påsar, kassar och väskor mest hela fredagen...
På fredagseftermiddagen sa jag dessutom upp Rozie, som vi brukat kalla "Iron Maiden", för att hon strök så förbenat bra och snyggt. Det var dock ett tag sedan vi kallade henne det, hon har nämligen inte haft "tid" att stryka på ganska länge. Man kan säga att allt tagit längre och längre tid och att mindre och mindre blivit gjort.
Ohållbart i längden.
Jag bad vår chaufför att hålla sig lite standby ifall hon skulle börja bråka eller bli aggressiv; vad vet jag, jag har aldrig sagt upp någon i hela mitt liv.
(Någon enstaka gång har jag väl haft en liten lust att säga upp Mr spirit, men inte i djupet av mitt hjärta och dessutom har den lusten snabbt gått över..)
Nu var det på riktigt och på blodigt allvar.
Hade blivit peppad av mina nya svenska kompisar och därmed ytterligare stärkt i mitt beslut; tusen tack för det tjejer !
Att säga upp någon var "lättare"än jag föreställt mig, förklarade att jag inte var nöjd med det hon presterade och att det blivit sämre och sämre över tid. Att ingen förbättring skett trots att jag påpekat strykhögarna och långsamheten.
Hon fick lön för hela månaden plus för ytterligare en månad. Sedan var det inte mer med det, inget bråk, ingen gråt.
Richard, the driver, blev nog lite besviken över att han inte behövde gripa in, tror att han gärna velat leka lite hjälte för sin maám nu när bästa Micke inte var på plats..
Klart att hon blev chockad och såklart att det inte kändes bra att förstöra hennes helg; vilket besked att få på en fredag klockan tre..., men det fanns inget annat sätt att göra det på.
Här i Häjkon-Bäjkonland är det inget "daltande" med uppsägningstider eller anställningstrygghet. Man får gå på dagen, med en extra månadslön i handen.
Nu är det maidfritt sedan en vecka och det är.... SÅÅÅÅÅ SKÖÖÖÖÖNT !!!!!
Så ska det förbli åtminstone mars månad ut har jag bestämt, sedan är det klart att vi ska en ny maid, jag har lärt mig vad/hur jag vill ha det och framförallt vilken slags person jag vill anställa.
Så är det. Jag njuter för tillfället av att tussa omkring och packa upp i lugn och ro. Njuter av att dammsuga, sopa golven och dra över dem med svabben efteråt.
Kommer tröttna på det, förmodligen ganska snart, har ju dessutom mitt rykte som lyxfru att leva upp till, men just nu är Tittilina mycket nöjd med rådande omständigheter !
På lördagen dök packnings- och flytteamet upp; 7 unga indier och en farbror plus en turbanklädd man i sina bästa men inte snyggaste år. Turbanmannen var med i egenskap av boss och packningsövervakare.
Han dirigerade sitt team, såg till att dom svepte in alla möbler i bubbelplast, wellpapp och avslutade det hela med plastad väv som knöts runt alla saker.
Vi höll oss mest i bakgrunden, turades om att åka ytterligare några vändor till nya CS.
Snart var varenda kvadratcentimeter golvyta täckt av snörstumpar, bubbelplastbitar, strimlor av vävplast och vilda, glada dammråttor...
Bakon soffa, tv-bänk, sängar och under mattor var det dammråttskolonier, där hade dom förökat sig och levt livets glada dagar. Inte sopat på länge med andra ord. Definitivt aldrig dammsuget...
Beslutet från dagen innan kändes ännu mer rätt!
Nåväl, tillbaks till flytten...
Lördagen var packningsdag, Mr Turban blev trött av allt dirigerande och övervakande så han var tvungen att vräka sig i vår Darlington-fåtölj en lång stund, skönt för honom.
Dom gick på lunch klockan tre, teamet skulle vara tillbaks efter en halvtimme och bossen efter två timmar.
En och en halv timme senare dök teamet upp igen, herr Turban kunde klockan ännu sämre så honom såg vi inte röken av mer den dagen...This Is India !
Vi hade kvar vår säng, oinslagen, varsin uppsättning underkläder och en gemensam handduk samt två tandborstar och en klutt tandkräm. Man behöver inte så mycket mer här i världen. Middag blev vi bjudna på av familjen J, tack för det kompisar :-) !
På söndagsmorgonen hade vi förstås velat ha varsin kopp samt vattenkokaren och burken med Nescafé. Men allt det låg ju nerpackat, Gud vet i vilken kartong...
Blev hemkört kaffe från närmaste Café Coffee Day och varsin torr knäckebrödsbit.
Gick bra det också.
Söndagen bestod av nerbärande av möbelpaket och kartonger; lastbilslastning och transport till nya CS samt uppbärning av alltihop..
Klockan tio på kvällen var allt på plats och jag delade ut 500 rupees till var och en av grabbarna (och farbrorn), när inte turban-bossen såg på givetvis ! Tog i hand och tackade för väl utfört arbete. Har hört att en flytt normalt tar 3-4 dagar. Stämmer antagligen för den av killarna som kunde lite engelska sa "thank you, yes very fast moving.."
Och nu går jag bara omkring och njuter, nyinflyttad terassinnehaverska, i rätt stadsdel; Södermalm och dessutom maidfritt !!!
Kommer aldrig bli någon riktig, äkta lyxfru av denna maámen som ni märker...
Lägenheten är så himla fin, ljus, mysig och bara superbra på alla sätt och vis !
Beställde terassmöbler på Sri Ram Market förra veckan, två divaner samt bord och fåtöljer i grov bambu, dom levererades igår, både klockslaget och datumet stämde med det vi kommit överens om !
Har gått till marknaden och handlat; C-block market, hur mysigt som helst ! GICK hem, på egna ben!, från Camilla igår efter ett eftermiddagsbesök där. Inget bilåkande :-) !
Det är liv och rörelse direkt utanför dörren; théförsäljare; chaiwallas, grönsakshandlare, autorikshas åker förbi och i närheten ligger som sagt vår "block market" dit jag kan GÅ och handla de tomater som jag eventuellt glömde införskaffa när jag GICK dit förra gången...
HURRA !!!
I måndags bestod förmiddagen av att det konstant plingade på dörren, det var "garbageman" som presenterade sig och ville ha betalt för sin dagliga soppåsehämtning (200 rupees/månad). Han heter James och jobbar som skräphämtare på vardagarna och som pastor på söndagarna. Sedan var det Pradeep, som berättade att han var tidningskillen, han ville ha betalt för sin dagliga tidningsutdelning (130 rupees/månad).
Efter ytterligare en stundvar det en kvinna som ville ha tusen ruppar i månaden för att sopa och våttorka i våran trappuppgång. Nästa pling; en kvinna som ville ha jobb som maid. Ytterligare en kvinna som var sugen på att börja jobba i nya CS. Plinget efter det; hon som jobbar som maid för familjen i våningen under oss ville att vi skulle anställa hennes man i vårt hushåll; han är kock...
Richard i sin tur motade bort ytterligare några redan nere på gatan som ville in och plinga på för att erbjuda sina tjänster.
Helt otrlogit vad ryktet sprider sig snabbt, en kvinna var förresten och rinde på vår dörr i gamla CS redan dagen efter att Rozie blivit uppsagd; Rozie själv hade tipsat henne...
Själv har jag ringt upp en eventuellt blivande maid, fått tipset av en svenska som snart flyttar hem till Svedala efter dryga 5 år i Delhi. Vi verkar ha samma syn på och behov av hjälp i hemmet och Eva-Marie har varit nöjd med den här kvinnan. Anställningsintervu på måndag morgon klocka 9, spännande värre..
Ikväll blir det invignings-grillning på våran terass; ingen klädsel på utemöblerna ännu och i princip inga växter eller iordningställt på minsta vis men vi fyller upp med goa, glada människor och då kan det inte bli annat än bra och trevligt !
Is-mannen är ringd, kommer med is att fylla kyl-lådan med så att ölen håller sig kall hela kvällen, grillkol är hembeställt. I princip allt går att få hemlevererat, det är man inte bortskämd med i "Svärje", har tagit ganska lång tid för mig att tycka att det är okej att via telefonen beställa hem en massa grejor som man fixat på egen hand i den "gamla" verkligheten. Men det är ju deras levebröd, detta är min "nya" verklighet.
Nyheter för övrigt; Fanny och Erik är för tillfället i Goa och har det hur bra som helst, njuter av semester, sol och strandliv ! Loppan har fått ett kanonbra jobberbjudande som hon tackat ja till !
Summa sumarum; livet är gött !
Ännu "göttare" blir det när köttet fräst färdigt på den nyinköpta Webern om några timmar och lyxfrun har något gött i glaset och äntligen får inviga sin terass...
Namaste och trevlig helg alla godingar som läser mina bokstavskombinationer; kram !
/ Titti, C-block, Vasant Vihar, New Delhi, Indien, Världen !
...Happy Holi, Horoskop & Hyresförhandling...
I början av mars varje år infaller Holi här i detta landet som vi nu bor i.
Kallas "Festival of colours" och är en festival för att be om god skörd och fertilitet för landskapet.
En av legenderna ur den hinduiska mytologin berättar att Holi firas till åminnelse av en förmäten kung som tog illa vid sig när hans son, Prahlada, tillbad guden Vishnu. Kungen/pappan försökte upprepade gånger döda sin son bland annat med hjälp av gifitiga ormar och förgiftad mat.
Dock utan att lyckas.
Till slut satte sig kungens syster, Holika; som bar en sjal vars tyg gjorde henne immun mot eld, med pojken i knät i mitten av en brasa, i syfte att bränna pojken till döds. Prahlada lyckades fly oskadd medans Holika, vars sjal uppenbarligen var av dålig kvalitet, brann upp...
Nuförtiden firas Holi med att man har färgkrig; kastar/slänger färgat vatten och färgpulver hejvilt, på vem som helst.
Förra året, som nyblivna Delhibor, stannade vi inomhus denna dagen. Vi hade blivit rådda till det av den indiska personalen på kontoret.
Duktiga och laglydiga svenskar som vi är så gjorde vi (naturligtvis) som vi blivit tillsagda.
Så icke i år!
Så icke något kommande år heller.
Micke befann sig på väg hem från jobbresa i Europa och missade följaktligen hela kriget.
Nästa år måste planeringen bli bättre, detta vill han vara med om !
Vi tre kvarvarande i Casa Sahlberg bildade raskt "Team Sahlberg/Södermark", införskaffade vattenpistoler, vattenballonger och färgpulver.
Letade fram kläder som sedan skulle kunna kasseras och startade vattenballongspreparationerna i köket...
Iklädda vita brallor och dito långärmade t-shirts med Erik dagen till ära iklädd en blågul Sverigetröja för att riktigt visa att nu var det Sverige mot Indien i (färg)kriget samt beväpnade till tänderna smög vi nerför trapporna och ut på gatan...
Under vilda stridsrop; "Happy Holi" kastade, slängde och sköt vi mot alla som kom i vår väg !
Under minst lika vilda rop blev vi beskjutna och påkastade färg av alla i vars väg vi kom !
På vår krigarstråt med vattenpickor, fyllda ballonger och påsar med färgpulver i högsta hugg träffade vi på en indisk man vars hud och kläder visade att han var med på noterna.
Alltså besköt vi honom, skoningslöst !
Han log, sa "Happy Holi", gjorde en frågande gest mot våra påsar, klev fram och tog en nypa färg mellan fingrarna. Varsamt strök han sedan lite färg på våra pannor och kinder. Gav oss en omfamning, tog i hand och tackade så mycket...
Team Sahlberg/Södermark tappade fattningen litegrann av detta hövliga och vänliga bemötande av fienden som vi nyss beskjutit.
Men "the Team´s gotta do what the Team´s gotta do" så vi återvände till vår gata och spöade sk-ten ur vakterna. Vakterna på vår gata spöade även skiten ur oss ska väl i ärlighetens namn tilläggas.
Dom hade tillgång till vattenslang och spänner som dom gladeligen använde sig utav !
Cerise, knallgult, illgrönt samt violett är de färger som används.
Cerise är den färg som allra bäst biter sig fast i håret. framförallt i nordiska, blonda hår.
Allra mest framförallt om man gjort ljusa slingor i håret.
Sådär lagom piffigt med knallrosa inslag i kalufsen på en medelålders medföljandefru som försöker leka lyxhustru dagarna i ända. Men det är smällar man får ta. Värre kan man ha det här i världen.
Vi bor i ett område här i Delhi som heter WestEnd; lugnt, stillsamt och perhört...tråkigt.
Enligt min mening alltså.
Som att bo på en stillsam gata på Östermalm.
Inte en marknad i sikte, inte en mataffär så långt ögat når.
Har man (jag) glömt handla tomater så har man (jag) det. Den dagen får vi klara oss utan helt enkelt.
För inte sätter jag mig (bak) i bilen och ber Richard köra till Vasant Vihar och C-blockmarket för några tomatuslingars skull.
Tio minuters bilresa, inte på gund av avståndet men på grund av trafiken och de konstifika u-svängar man måste göra, för några tomaters kull, det säger den svenska ryggmärgen nej till.
Att bo i Vasant Vihar är som att bo på Södermalm; liv och rörelse, kvartersmarknader med grönsakshandlare, mataffärer, apotek samt nära = gångavstånd till Basant Lok där det även finns café, restauranger, bio och skönhetssalonger...
Jag har i nästan ett helt år velat bli en söderböna och slänga östermalmslady-känslan i rännstenen.
När man skriver kontrakt som expat här i Häjkon-Bäjkonland så gör man det med en så kallad "lock-in" på ett år, man kan alltså inte utan att bryta mot lagen och riskera åtal/böter säga upp sin lägenhet. Dessutom är det två månaders uppsägningstid efter det att "lock-in" perioden kommit till ända.
Att kunna glömma handla tomater och att efter tio minuters promenad ha åtgärdat denna fadäs har jag längtat efter !
Att med hjälp av apostlahästarna kunna gå och fika, handla en glass, gå hem till dom jag känner utan att behöva åka bil.
Att kunna promenera till yogapasset; vilken lyx. Vilken självklarhet egentligen.
Nu blir det så !!
Vi började titta på lägenheter (med takterass, som var ytterligare ett krav från min sida) för några veckor sedan, bara det är egentligen värt ett långt blogginlägg, men ska inte trötta ut er alldeles.
Sammanlagt tittade vi på 14 lägenheter, varav tretton hade takterass, men små mörka, fula kök eller helt orimliga planlösningar gjorde att ingen föll oss i smaken.
Förutom lägenhet nummer tre i ordningen.
Den fick en stjärna i protokollet direkt !
Vår kontakt på kontoret inledde förhandling med hyresvärdinnan. Jodå, den kunde vi få !
Lyckan och glädjen var stor !
Nästa dag, nytt besked från kontoret; nej den kunde vi inte få för hyran höjdes med 100.000 rupees i månaden så fort hon märkte att vi var intresserade. Noteras skall att en expat-lägenhet i dessa områden kostar ungefär femtiotusen svenska pix (!!!) i månaden, så en höjning med femtontusen sek är ganska saftigt och oförsvarbart.
F-n också... Kontoret undrade om det fanns någon av de andra 13 som vi kunde tänka oss.
Njaa, det fanns det ju inte men vi lovade fundera på saken över ett par dagar.
Två dagar senare, nytt meddelande från kontoret; ni kan få den för hon har sänkt till ursprungliga (gigantiska) hyran...
HURRA, igen.
Ytterligare någon dag senare; vi kunde bara få den om vi stod för det årliga underhållet av hissen.
???
Ingår inte det i hyran, att hissen per automatik ska fungera och underhållas ?
Och varför skulle vi stå för underhållet, dom i lägenheten ovanför då ?
Nej, dom var det ingen idé att fråga enligt hyresvärdinnan, dom skulle inte gå med på det ändå..
Nähä, men vi d v s kontoret skulle glatt gå med på att bli hissansvariga.
Tilläggas ska att hissen var ur funktion när vi tittade på lägenheten...
Hornen växte på fru Sahlberg; jag såg hur vi hade en anställd hissvakt som sålde biljetter ; varje gång någon på tredje våningen, deras gäster eller olika leveranser skulle åka med hissen var dom tvungna att köpa en biljett för 20 rupees styck...
Men som så ofta i detta landet var det mesta ett spel för galleriet, ett försök att få ut så mycket pengar som möjligt i varje situation.
Suck.
Man blir lite trött mellan varven.
Går det att krångla till saker och ting så gör för allt i världen det.
Gör tillvaron så omständig som möjligt, bara för att du kan det.
Slutliga överenskommelsen blev att kontoret står för halva kostnaden av hissens årliga underhåll (!!??!!) och lägenheten var, i princip, vår. Det var bara den sista underskriften som saknades.
Vid det laget och efter alla konstiga turer hit och dit så orkade vi inte ens jubla ordentligt..
Så igår morse läste M, för ovanlighetens skull, sitt horoskop som sade : "a property that you are after will be yours.." han visade det för mig samtidigt som han skrev ett sms till den ansvariga (för lägenhetsförhandlingen) på kontoret för att fråga hur det gått med den sista underskriften. Precis då, innan sms:et hunnit iväg så ringer hon och ger oss ett glädjande besked.
Klappat och klart !
Vasant Vihar OCH takterass, wwiihhooo!!!
Flytten är planerad till om en vecka, fast inget blev klart förrän igår; förklara det den som kan..
Flyttsnubbe var i Casa Sahlberg i förrgår och beräknade och inspekterade, fastän inget blev klart förrän igår; förklara det då..
Vi frågade om vi kunde få hem 30 kartonger i förväg för att kunna packa kläder och dylikt själva. Det gick jättebra fast han kunde inte för sitt liv begripa att vi vill packa ens den minsta klädtrasa själva. Han erbjöd sig att skicka med en pack-kille med kartongerna, detta erbjudande la han fram fyra gånger eftersom han inte riktigt kunde tro att han hörde rätt när vi gång efter annan artigt tackade nej till detta fantastiska, och i denna delen av världen förmodligen helt naturliga, erbjudande.
Mitt största huvudbry för tillfället är om jag ska sälja hiss-åkar-biljetter till människorna i lägenheten ovanför oss varannan dag eller till halva mitt ursprungligen tänkta pris.
Nu när vi till hälften är ansvariga för och bekostar hissens fortlevnad.
Nästa fråga; vem är nu ansvarig för den andra halvan av underhållet..?
Kanske är det så att hissen kommer bli underhållen till hälften, hälften av de utnötta skruvarna byts ut, halva hisslinan ersätts, dörren kommer att kunna stängas..till hälften.
Äh, det blir till att nöta trappsteg, det brukar jag göra. Kallas vardagsmotion och är framförallt bra för lyxfruar och viktiga kontorsarbetare som i sin nya vardag tillbringar sim mesta vakna tid i baksätet på en Mahindra Scorpio..
Namaste och Happy Holi, i efterskott !/Titti
Kallas "Festival of colours" och är en festival för att be om god skörd och fertilitet för landskapet.
En av legenderna ur den hinduiska mytologin berättar att Holi firas till åminnelse av en förmäten kung som tog illa vid sig när hans son, Prahlada, tillbad guden Vishnu. Kungen/pappan försökte upprepade gånger döda sin son bland annat med hjälp av gifitiga ormar och förgiftad mat.
Dock utan att lyckas.
Till slut satte sig kungens syster, Holika; som bar en sjal vars tyg gjorde henne immun mot eld, med pojken i knät i mitten av en brasa, i syfte att bränna pojken till döds. Prahlada lyckades fly oskadd medans Holika, vars sjal uppenbarligen var av dålig kvalitet, brann upp...
Nuförtiden firas Holi med att man har färgkrig; kastar/slänger färgat vatten och färgpulver hejvilt, på vem som helst.
Förra året, som nyblivna Delhibor, stannade vi inomhus denna dagen. Vi hade blivit rådda till det av den indiska personalen på kontoret.
Duktiga och laglydiga svenskar som vi är så gjorde vi (naturligtvis) som vi blivit tillsagda.
Så icke i år!
Så icke något kommande år heller.
Micke befann sig på väg hem från jobbresa i Europa och missade följaktligen hela kriget.
Nästa år måste planeringen bli bättre, detta vill han vara med om !
Vi tre kvarvarande i Casa Sahlberg bildade raskt "Team Sahlberg/Södermark", införskaffade vattenpistoler, vattenballonger och färgpulver.
Letade fram kläder som sedan skulle kunna kasseras och startade vattenballongspreparationerna i köket...
Iklädda vita brallor och dito långärmade t-shirts med Erik dagen till ära iklädd en blågul Sverigetröja för att riktigt visa att nu var det Sverige mot Indien i (färg)kriget samt beväpnade till tänderna smög vi nerför trapporna och ut på gatan...
Under vilda stridsrop; "Happy Holi" kastade, slängde och sköt vi mot alla som kom i vår väg !
Under minst lika vilda rop blev vi beskjutna och påkastade färg av alla i vars väg vi kom !
På vår krigarstråt med vattenpickor, fyllda ballonger och påsar med färgpulver i högsta hugg träffade vi på en indisk man vars hud och kläder visade att han var med på noterna.
Alltså besköt vi honom, skoningslöst !
Han log, sa "Happy Holi", gjorde en frågande gest mot våra påsar, klev fram och tog en nypa färg mellan fingrarna. Varsamt strök han sedan lite färg på våra pannor och kinder. Gav oss en omfamning, tog i hand och tackade så mycket...
Team Sahlberg/Södermark tappade fattningen litegrann av detta hövliga och vänliga bemötande av fienden som vi nyss beskjutit.
Men "the Team´s gotta do what the Team´s gotta do" så vi återvände till vår gata och spöade sk-ten ur vakterna. Vakterna på vår gata spöade även skiten ur oss ska väl i ärlighetens namn tilläggas.
Dom hade tillgång till vattenslang och spänner som dom gladeligen använde sig utav !
Cerise, knallgult, illgrönt samt violett är de färger som används.
Cerise är den färg som allra bäst biter sig fast i håret. framförallt i nordiska, blonda hår.
Allra mest framförallt om man gjort ljusa slingor i håret.
Sådär lagom piffigt med knallrosa inslag i kalufsen på en medelålders medföljandefru som försöker leka lyxhustru dagarna i ända. Men det är smällar man får ta. Värre kan man ha det här i världen.
Vi bor i ett område här i Delhi som heter WestEnd; lugnt, stillsamt och perhört...tråkigt.
Enligt min mening alltså.
Som att bo på en stillsam gata på Östermalm.
Inte en marknad i sikte, inte en mataffär så långt ögat når.
Har man (jag) glömt handla tomater så har man (jag) det. Den dagen får vi klara oss utan helt enkelt.
För inte sätter jag mig (bak) i bilen och ber Richard köra till Vasant Vihar och C-blockmarket för några tomatuslingars skull.
Tio minuters bilresa, inte på gund av avståndet men på grund av trafiken och de konstifika u-svängar man måste göra, för några tomaters kull, det säger den svenska ryggmärgen nej till.
Att bo i Vasant Vihar är som att bo på Södermalm; liv och rörelse, kvartersmarknader med grönsakshandlare, mataffärer, apotek samt nära = gångavstånd till Basant Lok där det även finns café, restauranger, bio och skönhetssalonger...
Jag har i nästan ett helt år velat bli en söderböna och slänga östermalmslady-känslan i rännstenen.
När man skriver kontrakt som expat här i Häjkon-Bäjkonland så gör man det med en så kallad "lock-in" på ett år, man kan alltså inte utan att bryta mot lagen och riskera åtal/böter säga upp sin lägenhet. Dessutom är det två månaders uppsägningstid efter det att "lock-in" perioden kommit till ända.
Att kunna glömma handla tomater och att efter tio minuters promenad ha åtgärdat denna fadäs har jag längtat efter !
Att med hjälp av apostlahästarna kunna gå och fika, handla en glass, gå hem till dom jag känner utan att behöva åka bil.
Att kunna promenera till yogapasset; vilken lyx. Vilken självklarhet egentligen.
Nu blir det så !!
Vi började titta på lägenheter (med takterass, som var ytterligare ett krav från min sida) för några veckor sedan, bara det är egentligen värt ett långt blogginlägg, men ska inte trötta ut er alldeles.
Sammanlagt tittade vi på 14 lägenheter, varav tretton hade takterass, men små mörka, fula kök eller helt orimliga planlösningar gjorde att ingen föll oss i smaken.
Förutom lägenhet nummer tre i ordningen.
Den fick en stjärna i protokollet direkt !
Vår kontakt på kontoret inledde förhandling med hyresvärdinnan. Jodå, den kunde vi få !
Lyckan och glädjen var stor !
Nästa dag, nytt besked från kontoret; nej den kunde vi inte få för hyran höjdes med 100.000 rupees i månaden så fort hon märkte att vi var intresserade. Noteras skall att en expat-lägenhet i dessa områden kostar ungefär femtiotusen svenska pix (!!!) i månaden, så en höjning med femtontusen sek är ganska saftigt och oförsvarbart.
F-n också... Kontoret undrade om det fanns någon av de andra 13 som vi kunde tänka oss.
Njaa, det fanns det ju inte men vi lovade fundera på saken över ett par dagar.
Två dagar senare, nytt meddelande från kontoret; ni kan få den för hon har sänkt till ursprungliga (gigantiska) hyran...
HURRA, igen.
Ytterligare någon dag senare; vi kunde bara få den om vi stod för det årliga underhållet av hissen.
???
Ingår inte det i hyran, att hissen per automatik ska fungera och underhållas ?
Och varför skulle vi stå för underhållet, dom i lägenheten ovanför då ?
Nej, dom var det ingen idé att fråga enligt hyresvärdinnan, dom skulle inte gå med på det ändå..
Nähä, men vi d v s kontoret skulle glatt gå med på att bli hissansvariga.
Tilläggas ska att hissen var ur funktion när vi tittade på lägenheten...
Hornen växte på fru Sahlberg; jag såg hur vi hade en anställd hissvakt som sålde biljetter ; varje gång någon på tredje våningen, deras gäster eller olika leveranser skulle åka med hissen var dom tvungna att köpa en biljett för 20 rupees styck...
Men som så ofta i detta landet var det mesta ett spel för galleriet, ett försök att få ut så mycket pengar som möjligt i varje situation.
Suck.
Man blir lite trött mellan varven.
Går det att krångla till saker och ting så gör för allt i världen det.
Gör tillvaron så omständig som möjligt, bara för att du kan det.
Slutliga överenskommelsen blev att kontoret står för halva kostnaden av hissens årliga underhåll (!!??!!) och lägenheten var, i princip, vår. Det var bara den sista underskriften som saknades.
Vid det laget och efter alla konstiga turer hit och dit så orkade vi inte ens jubla ordentligt..
Så igår morse läste M, för ovanlighetens skull, sitt horoskop som sade : "a property that you are after will be yours.." han visade det för mig samtidigt som han skrev ett sms till den ansvariga (för lägenhetsförhandlingen) på kontoret för att fråga hur det gått med den sista underskriften. Precis då, innan sms:et hunnit iväg så ringer hon och ger oss ett glädjande besked.
Klappat och klart !
Vasant Vihar OCH takterass, wwiihhooo!!!
Flytten är planerad till om en vecka, fast inget blev klart förrän igår; förklara det den som kan..
Flyttsnubbe var i Casa Sahlberg i förrgår och beräknade och inspekterade, fastän inget blev klart förrän igår; förklara det då..
Vi frågade om vi kunde få hem 30 kartonger i förväg för att kunna packa kläder och dylikt själva. Det gick jättebra fast han kunde inte för sitt liv begripa att vi vill packa ens den minsta klädtrasa själva. Han erbjöd sig att skicka med en pack-kille med kartongerna, detta erbjudande la han fram fyra gånger eftersom han inte riktigt kunde tro att han hörde rätt när vi gång efter annan artigt tackade nej till detta fantastiska, och i denna delen av världen förmodligen helt naturliga, erbjudande.
Mitt största huvudbry för tillfället är om jag ska sälja hiss-åkar-biljetter till människorna i lägenheten ovanför oss varannan dag eller till halva mitt ursprungligen tänkta pris.
Nu när vi till hälften är ansvariga för och bekostar hissens fortlevnad.
Nästa fråga; vem är nu ansvarig för den andra halvan av underhållet..?
Kanske är det så att hissen kommer bli underhållen till hälften, hälften av de utnötta skruvarna byts ut, halva hisslinan ersätts, dörren kommer att kunna stängas..till hälften.
Äh, det blir till att nöta trappsteg, det brukar jag göra. Kallas vardagsmotion och är framförallt bra för lyxfruar och viktiga kontorsarbetare som i sin nya vardag tillbringar sim mesta vakna tid i baksätet på en Mahindra Scorpio..
Namaste och Happy Holi, i efterskott !/Titti
...Kulturkvart, Kiss&Bajs & Knakelibrak...
För att inte helt fastna i shopping-, yoga- och manikyrträsket bestämde vi oss i måndags för att vara lite kulturella.
En "kulturkvart" helt enkelt.
Redan i augusti, när C och jag träffades för första gången planerade vi att ha dessa kvartar.
Hon var då på besöksresa, s k "look-and-see", blivande lyxfru.
Det som jag då redan hade hunnit vara i hela 8 månader..
Nu ÄR även hon lyxfru sedan tre månader tillbaks.
Det mesta har fallit på plats eller nåja, det här är ju väldigt mycket Indien och väldigt lite Sverige så saker och ting faller liksom inte på plats så som vi tänker men det mesta ordnar sig i alla fall, på något mystiskt sätt.
Löser det sig inte idag så kanske det gör det i morgon, eller någon helt annan dag.
Eller om en vecka eller så...
Hur som helst, tanken med våra kulturkvartar är att dom ska vara: 1. Kulturella. 2. Hålla på i ungefär (minst) en kvart.
Önskvärt är också att det i anslutning till kulturen finns en (flera !) butik(er) där vi kan strosa omkring efteråt och då kanske känna oss tvingade att införskaffa någon liten bedårande vacker sak...
Finns det sedan även ett kafé blir ju kvarten optimal, en fika som avslutningen på all kultur och den lilla shoppingen tackar vi inte nej till !
Annars blir det för slitsamt, man måste vila sig lite ibland.
Så är det tänkt, så vill vi ha det.
Ungefär en gång per vecka vill vi ha det så.
Hittills har det inte blivit av för det är alltid så mycket annat som pockar på uppmärksamheten; barn som ska fås att trivas i skolan, gäster som ska tas om hand, fötter som ska pedikyreras, yogaställningar som måste nötas in. Därtill kommer en massa annat tjafs såsom handla mat, be maiden bädda rent, skriva listor (som ändå ingen förstår..), beställa hem vatten och betala ut löner till personalen...
Slitsamt värre.
I måndags hittade vi dock en lucka i våra pressade lyxfru-scheman, dags för....
Kulturkvarts-premiär !!!
Dessutom slog Camilla två flugor i en smäll, eftersom hon hade sin lillasyster på besök; gästomhändertagande OCH kultur. Inte illa !
Nu kommer en liten parentes om hur otroligt liten världen är ibland; Camillas syster heter Pernilla. När vi hälsat på varandra och konstaterat att vi båda (alla tre givetvis) vuxit upp i Götet så frågade hon VAR i Gbg jag tillbringat barndomsåren. Jag svarar "Hisingen, Nordostpassagen och Linnegatan", hon replikerar "Har du en lillasyster som heter Cecilia?"
Då känner jag genast igen henne, det visar sig att vi varit grannar under flera års tid och att hon och min systeryster varit lekkompisar ! Hur höga är oddsen på det, jag bara undrar !!
Slut på parentesen, håll med om att det var märkligt !!
Världen över är det ju vanligt att museum är stängda på måndagar, så även i Delhi.
Dock finns det ett som är öppet på måndagar. Det är unikt.
Än mer unikt är själva museét i sig.
Håll ihatten eller ännu hellre; akta så att inte brallorna åker ner; Internationella Toalettmuseét !
Vad sägs om det ?
Håll med om att kulturkvartspremiären höll hög klass !
Av en bekant som jobbar på ambassaden hade jag fått höra att vår statsminister, Herr Reinfeldt, med maka besökte detta eminenta och ovanliga museum under sitt Indienbesök för några år sedan.
Vidare fick jag veta något som faktiskt imponerade på mig och väckte både min nyfikenhet och även en viss längtan efter att få besöka just detta ställe; av ett cirka 30 minuter långt besök och några klick med kameror samt ett par frågor har tydligen Internationella Toalettmuseét lyckats göra en hel bok om Freddans och Filippas liv och leverne.
Komplett med redogörelse av skolgång, betyg, hobbies samt deras nära och innerliga relation med Indien.
Denna bok ville jag se !
Detta museum ville jag besöka !
Luttrade, åtminstone till en viss grad, som vi är vid det här laget var vi medvetna om att museét kunde vara alltifrån jättestort och magnifikt till pyttelitet och anskrämligt, eller varför inte en korsmix.., så det var med öppna sinnen och solsken i blick vi styrde kosan dit.
En vitrappad mur runt området som verkade vara ganska stort. Innanför var det rent och fräscht. En innergård med låga vita hus runt. genom ett prtvalv som var dekorerat med ballonger. Kvinnor i blåa tunikor och vita byxor. Lugnt och vilsamt.
Jag var stum av beundran, såhär fräscht och välordnat...i Häjkon-Bäjkonland ?!?
In på ytterligare en gård där det stod små hytter på rad med vardera två hål i marken framför varje. Små anslag på varje hytt; såhär och såhär mycket kostar den här att tillverka. Såhär många människor kan den betjäna. Dess livslängd är så här många år.
Uppenbarligen försökte vi göra (återigen!) saker och ting i fel ordning för det kom en liten farbror som vänligt men bestämt föste oss fram mot en dörr i ett av husen. öppnade och voila!: Internationella Toalettmuseét !
Det första jag ser är ett stort foto, i guldram, med en indisk man på bilden. Han tar emot ett pris.
Priset överräcks av vår alldeles egna kronprins; Carl Philip, i egen hög person.
På fotot, bakom de två leende männen, hänger en banderoll.
"Stockholm Water Prize".
Uppenbarligen ett foto med några år på nacken, för visst är det hyfsta många år sedan Vattenfestivalen gick i graven ?
"Oh, look, you have a picture of our crownprince...Very nice.. Carl Philip.. Very impressive.."
"Aha, you from Sweden ? Very good relations with your country...Very good.. Sweden.."
Av Freddans och Filippas besök syntes inte ett spår men farbrorn bekräftade att "The Swedish ´president´" hade varit där. Var boken om deras liv befann sig kunde han dock inte riktigt redogöra för..
Han såg glad och lycklig ut över att det än en gång var svenskar där på besök, vi var glada över att museét visade sig bestå av ett enda rum. Foton och skriven text på väggarna samt några olika pottor och klosetter i glasmontrar på golvet. Ett anslag berättade att den allra första toaletten, i hela världen faktiskt, såg dagens ljus i just detta land.
Så lärde jag mig något nytt även denna dag !
(Fast jag vet inte om jag tror på det, enligt olika skyltar på tempelmuseét Akshardam så har Indien uppfunnit både matematiken, läkekonsten, pastan OCH raketbränslet så toalettinformationen landade in i hjärnkontoret tillsammans med en stor nypa (skopa) salt..)
Efter ungefär en kvart, sic!, var vi mycket nöjda med besöket och beredda att tacka för oss.
Den bedårande lilla museishopen lyste med sin frånvaro, på disken stod dock ett plastpaket innehållande ett stycke stor gul kissdroppe samt ett stycke stor brun bajskorv, i plysch..
Fick inte riktigt klart för mig om dessa var till salu. Inte för att jag på något sätt kände att dom behövde komma i min ägo, men i alla fall. Dock var dom helt klart svenska, etiketten sa "kiss" respektive "bajs".
Heja Sverige !
Farbrorn tyckte dock inte att besöket var riktigt färdigt ännu. NU var det dags att få beskåda dom små hytterna och grävda brunnarna på gården; bytoaletter av två-kammarmodell i olika prisklasser, livslängder och kapaciteter.
(I ett land där ungefär 80 procent av landsortsbefolkningen inte har tillgång till toalett utan gör sina behov i det fria och på olika platser förstår man ju behovet, frågan är varför det inte byggs fler, varför inte regeringen anser det superviktigt...)
Vi beundrade dessa olika modeller en stund, kikade ner i brunnarna och förstod hur dom fungerade.
Nu var vi ännu nöjdare och ännu mer beredda att tacka för oss.
Nja, det var inte riktigt, riktigt klart än ansåg farbrorn..
Jag slängde in en fråga "Is this the only museum of toilets in the world?"
"Yes, yes, in India.."
Svarade den lille indiske mannen samtidigt som han visade oss mot ett litet hus ovanför vars dörr det satt en skylt på vilken det stod "Biogas kitchen"
Camilla stack in huvudet, noterade en bänk med gasdrivna spisplattor på. samt en skrälldus med flugor som glatt surrade omkring i köket. Hon drog tillbaks huvudet, log rart mot farbrorn och sa "Interesting, very impressive.."
Det nöjde han sig..inte med !
"Come inside, look, cook food with only natural gas from toilets.."
Han vred på gasen; varde eld !
Varde också en viss odör, som man inte vill ha i sitt kök!
Tack och lov att det inte stod en vattenkittel på plattan; det fikat hade INTE passat in i vår föreställning om kulturkvarts-efter-shoppingen-fika....
Efter att även ha blivit förvisade en biogasdriven lampa, en likaledes driven värmekälla á la fyrfat samt en biogasdriven generator med tillhörande stinkpuffar var vi väldigt, väldigt nöjda och alldeles förskräckligt beredda att tacka så mycket för guidningen och besöket.
DÅ var även herr indier nöjd och kände väl att Internationella Toalettmuseét hade bjudit på allt dom hade att bjuda på, förutom en sista liten sak som han ville att vi skulle ha.
Därför gick vi inte tomhänta därifrån, trots avsaknad av bedårande butik.
Om det är någon som vill veta ALLT om sanitetsposlinets ursprung, tvåkammarbrunnar och hur man bygger sitt alldeles biogas-kök så har jag en CD-skiva om detta. I alldeles obruten förpackning.
Säljes till högstbjudande.
Så att jag kan finansiera nästa kulturkvart med påfäljande shopping och fika...
Häpp !
PS:
Så uppslukade av sanitet och kissdroppar i plysch var vi att vi helt och totalt missade jordskalvet; knakelibraket, med 5,2 på Richterskalan och med epicentrum bara 4,5 mil utanför Delhi. kontorshuset svajade, tv-apparater skakade och vi märkte....absolut ingenting !
DS.
Idag är det Holi här i Indien, firande av vårens ankomst och den dag då alla kastar färgpulver och slänger färgfyllda vattenballonger på varandra. det är dagen då man får färga ner poliser, utan risk för böter och /eller arrestvistelse. vi har införskaffat pulver, ballonger och vattenpickor. Team Sahlberg/Södermark mot resten av Indien...
Happy Holi/ Titti
En "kulturkvart" helt enkelt.
Redan i augusti, när C och jag träffades för första gången planerade vi att ha dessa kvartar.
Hon var då på besöksresa, s k "look-and-see", blivande lyxfru.
Det som jag då redan hade hunnit vara i hela 8 månader..
Nu ÄR även hon lyxfru sedan tre månader tillbaks.
Det mesta har fallit på plats eller nåja, det här är ju väldigt mycket Indien och väldigt lite Sverige så saker och ting faller liksom inte på plats så som vi tänker men det mesta ordnar sig i alla fall, på något mystiskt sätt.
Löser det sig inte idag så kanske det gör det i morgon, eller någon helt annan dag.
Eller om en vecka eller så...
Hur som helst, tanken med våra kulturkvartar är att dom ska vara: 1. Kulturella. 2. Hålla på i ungefär (minst) en kvart.
Önskvärt är också att det i anslutning till kulturen finns en (flera !) butik(er) där vi kan strosa omkring efteråt och då kanske känna oss tvingade att införskaffa någon liten bedårande vacker sak...
Finns det sedan även ett kafé blir ju kvarten optimal, en fika som avslutningen på all kultur och den lilla shoppingen tackar vi inte nej till !
Annars blir det för slitsamt, man måste vila sig lite ibland.
Så är det tänkt, så vill vi ha det.
Ungefär en gång per vecka vill vi ha det så.
Hittills har det inte blivit av för det är alltid så mycket annat som pockar på uppmärksamheten; barn som ska fås att trivas i skolan, gäster som ska tas om hand, fötter som ska pedikyreras, yogaställningar som måste nötas in. Därtill kommer en massa annat tjafs såsom handla mat, be maiden bädda rent, skriva listor (som ändå ingen förstår..), beställa hem vatten och betala ut löner till personalen...
Slitsamt värre.
I måndags hittade vi dock en lucka i våra pressade lyxfru-scheman, dags för....
Kulturkvarts-premiär !!!
Dessutom slog Camilla två flugor i en smäll, eftersom hon hade sin lillasyster på besök; gästomhändertagande OCH kultur. Inte illa !
Nu kommer en liten parentes om hur otroligt liten världen är ibland; Camillas syster heter Pernilla. När vi hälsat på varandra och konstaterat att vi båda (alla tre givetvis) vuxit upp i Götet så frågade hon VAR i Gbg jag tillbringat barndomsåren. Jag svarar "Hisingen, Nordostpassagen och Linnegatan", hon replikerar "Har du en lillasyster som heter Cecilia?"
Då känner jag genast igen henne, det visar sig att vi varit grannar under flera års tid och att hon och min systeryster varit lekkompisar ! Hur höga är oddsen på det, jag bara undrar !!
Slut på parentesen, håll med om att det var märkligt !!
Världen över är det ju vanligt att museum är stängda på måndagar, så även i Delhi.
Dock finns det ett som är öppet på måndagar. Det är unikt.
Än mer unikt är själva museét i sig.
Håll ihatten eller ännu hellre; akta så att inte brallorna åker ner; Internationella Toalettmuseét !
Vad sägs om det ?
Håll med om att kulturkvartspremiären höll hög klass !
Av en bekant som jobbar på ambassaden hade jag fått höra att vår statsminister, Herr Reinfeldt, med maka besökte detta eminenta och ovanliga museum under sitt Indienbesök för några år sedan.
Vidare fick jag veta något som faktiskt imponerade på mig och väckte både min nyfikenhet och även en viss längtan efter att få besöka just detta ställe; av ett cirka 30 minuter långt besök och några klick med kameror samt ett par frågor har tydligen Internationella Toalettmuseét lyckats göra en hel bok om Freddans och Filippas liv och leverne.
Komplett med redogörelse av skolgång, betyg, hobbies samt deras nära och innerliga relation med Indien.
Denna bok ville jag se !
Detta museum ville jag besöka !
Luttrade, åtminstone till en viss grad, som vi är vid det här laget var vi medvetna om att museét kunde vara alltifrån jättestort och magnifikt till pyttelitet och anskrämligt, eller varför inte en korsmix.., så det var med öppna sinnen och solsken i blick vi styrde kosan dit.
En vitrappad mur runt området som verkade vara ganska stort. Innanför var det rent och fräscht. En innergård med låga vita hus runt. genom ett prtvalv som var dekorerat med ballonger. Kvinnor i blåa tunikor och vita byxor. Lugnt och vilsamt.
Jag var stum av beundran, såhär fräscht och välordnat...i Häjkon-Bäjkonland ?!?
In på ytterligare en gård där det stod små hytter på rad med vardera två hål i marken framför varje. Små anslag på varje hytt; såhär och såhär mycket kostar den här att tillverka. Såhär många människor kan den betjäna. Dess livslängd är så här många år.
Uppenbarligen försökte vi göra (återigen!) saker och ting i fel ordning för det kom en liten farbror som vänligt men bestämt föste oss fram mot en dörr i ett av husen. öppnade och voila!: Internationella Toalettmuseét !
Det första jag ser är ett stort foto, i guldram, med en indisk man på bilden. Han tar emot ett pris.
Priset överräcks av vår alldeles egna kronprins; Carl Philip, i egen hög person.
På fotot, bakom de två leende männen, hänger en banderoll.
"Stockholm Water Prize".
Uppenbarligen ett foto med några år på nacken, för visst är det hyfsta många år sedan Vattenfestivalen gick i graven ?
"Oh, look, you have a picture of our crownprince...Very nice.. Carl Philip.. Very impressive.."
"Aha, you from Sweden ? Very good relations with your country...Very good.. Sweden.."
Av Freddans och Filippas besök syntes inte ett spår men farbrorn bekräftade att "The Swedish ´president´" hade varit där. Var boken om deras liv befann sig kunde han dock inte riktigt redogöra för..
Han såg glad och lycklig ut över att det än en gång var svenskar där på besök, vi var glada över att museét visade sig bestå av ett enda rum. Foton och skriven text på väggarna samt några olika pottor och klosetter i glasmontrar på golvet. Ett anslag berättade att den allra första toaletten, i hela världen faktiskt, såg dagens ljus i just detta land.
Så lärde jag mig något nytt även denna dag !
(Fast jag vet inte om jag tror på det, enligt olika skyltar på tempelmuseét Akshardam så har Indien uppfunnit både matematiken, läkekonsten, pastan OCH raketbränslet så toalettinformationen landade in i hjärnkontoret tillsammans med en stor nypa (skopa) salt..)
Efter ungefär en kvart, sic!, var vi mycket nöjda med besöket och beredda att tacka för oss.
Den bedårande lilla museishopen lyste med sin frånvaro, på disken stod dock ett plastpaket innehållande ett stycke stor gul kissdroppe samt ett stycke stor brun bajskorv, i plysch..
Fick inte riktigt klart för mig om dessa var till salu. Inte för att jag på något sätt kände att dom behövde komma i min ägo, men i alla fall. Dock var dom helt klart svenska, etiketten sa "kiss" respektive "bajs".
Heja Sverige !
Farbrorn tyckte dock inte att besöket var riktigt färdigt ännu. NU var det dags att få beskåda dom små hytterna och grävda brunnarna på gården; bytoaletter av två-kammarmodell i olika prisklasser, livslängder och kapaciteter.
(I ett land där ungefär 80 procent av landsortsbefolkningen inte har tillgång till toalett utan gör sina behov i det fria och på olika platser förstår man ju behovet, frågan är varför det inte byggs fler, varför inte regeringen anser det superviktigt...)
Vi beundrade dessa olika modeller en stund, kikade ner i brunnarna och förstod hur dom fungerade.
Nu var vi ännu nöjdare och ännu mer beredda att tacka för oss.
Nja, det var inte riktigt, riktigt klart än ansåg farbrorn..
Jag slängde in en fråga "Is this the only museum of toilets in the world?"
"Yes, yes, in India.."
Svarade den lille indiske mannen samtidigt som han visade oss mot ett litet hus ovanför vars dörr det satt en skylt på vilken det stod "Biogas kitchen"
Camilla stack in huvudet, noterade en bänk med gasdrivna spisplattor på. samt en skrälldus med flugor som glatt surrade omkring i köket. Hon drog tillbaks huvudet, log rart mot farbrorn och sa "Interesting, very impressive.."
Det nöjde han sig..inte med !
"Come inside, look, cook food with only natural gas from toilets.."
Han vred på gasen; varde eld !
Varde också en viss odör, som man inte vill ha i sitt kök!
Tack och lov att det inte stod en vattenkittel på plattan; det fikat hade INTE passat in i vår föreställning om kulturkvarts-efter-shoppingen-fika....
Efter att även ha blivit förvisade en biogasdriven lampa, en likaledes driven värmekälla á la fyrfat samt en biogasdriven generator med tillhörande stinkpuffar var vi väldigt, väldigt nöjda och alldeles förskräckligt beredda att tacka så mycket för guidningen och besöket.
DÅ var även herr indier nöjd och kände väl att Internationella Toalettmuseét hade bjudit på allt dom hade att bjuda på, förutom en sista liten sak som han ville att vi skulle ha.
Därför gick vi inte tomhänta därifrån, trots avsaknad av bedårande butik.
Om det är någon som vill veta ALLT om sanitetsposlinets ursprung, tvåkammarbrunnar och hur man bygger sitt alldeles biogas-kök så har jag en CD-skiva om detta. I alldeles obruten förpackning.
Säljes till högstbjudande.
Så att jag kan finansiera nästa kulturkvart med påfäljande shopping och fika...
Häpp !
PS:
Så uppslukade av sanitet och kissdroppar i plysch var vi att vi helt och totalt missade jordskalvet; knakelibraket, med 5,2 på Richterskalan och med epicentrum bara 4,5 mil utanför Delhi. kontorshuset svajade, tv-apparater skakade och vi märkte....absolut ingenting !
DS.
Idag är det Holi här i Indien, firande av vårens ankomst och den dag då alla kastar färgpulver och slänger färgfyllda vattenballonger på varandra. det är dagen då man får färga ner poliser, utan risk för böter och /eller arrestvistelse. vi har införskaffat pulver, ballonger och vattenpickor. Team Sahlberg/Södermark mot resten av Indien...
Happy Holi/ Titti
Vilken vecka, vilka vackra, (o)vett & (o)etikett...
Vilken vecka, jag säger då det !
Med tre nya gäster i Casa Sahlberg har det varit full rulle dagarna i ända, hur kul som helst.
Ett stycke faster från Farsta och hennes två döttrar; alltså kusiner till Mr Spirit gjorde oss den äran med ett veckolångt besök.
Det är vi mycket glada och tacksamma för, har varit en kanonvecka !
Med risk för konstiga släktrelationer, lagvidriga äktenskap och frågetecken i arvslängder så har nu även jag blivit med faster; första i livet faktiskt men bättre sent än aldrig !
Har dessutom fått mig två nya kusiner, bara det, såhär mitt i medelåldern.
För att det inte ska bli för bökigt så har jag valt att kalla dom plaster och plussiner, ibland är jag bra påhittig, för att inte tala om genialisk ;-) !
Människor som är vackra även på INSIDAN är dom allra finaste tycker jag. Plastern och plussinerna är just precis det, vackra ÄVEN på insidan.
Vi/dom har hunnit med: marknader, massager, yogapass, tågbiljettsbokning, tågresa till Agra, luncher på terassrestauranger, terassparty, dansföreställningsbiljettsbokning, dansföreställning, tyginhandling, biobesök, museum, Gin&Tonic,shoppingmalls, balkonghäng, prat&babbel i soffan, skratt, allvar, diskussioner....ja, jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en härlig vecka !
Det kom önskemål från en utav "plussarna" om att gå och se en indisk dansföreställning.
Tipset hade hon fått utav en indisk vän i Svedala, komplett med namn på olika dansteatrar i Delhi vilket gjorde det smidigt för mig att gå in på nätet och kolla upp vad som fanns i deras evenemangskalendrar..
Tänkte jag lite käckt där jag satt och filade på ett ungefärligt schema för veckan.
Där tänkte Sverige och Indien olika.
Igen och som oftast är fallet.
Men inte gjorde det något att jag inte hittade rätt i deras krångliga och, för mina svenska ögon och hjärna, mycket ologiska sajter.
Vi åkte dit helt enkelt, lätt som en plätt.
På vinst och förlust.
Wild and crazy.
Stegade rakt in i en efter-föreställningen-brunch på Kamani Auditorium, först trodde vi att stället var abonnerat för det var en buffé uppdukad komplett med vita dukar, kandelabrar och människor i vackra finkläder; firande av någons högtidsdag, bröllopsmottagning (nej, allvarligt; bröllop fattade jag direkt att det inte var, det var alldeles för tyst och lugnt, inga vita hästar eller hysteriskt trumslagande paljett-kostymsklädda pojkar med i bilden..; något har man väl hajat efter drygt 14 månader i Häjkon-Bäjkonland..)..hursomhelst det kändes som om vi klev in i något privat firande.
Det gjorde vi nu inte, blev vi upplysta om. Tack för det.
Blev hänvisade in på biljettkontoret där en kostymklädd indisk gentleman räckte över två vackra kuvert innehållandes varsin biljett, giltig för två, till "Manifestations of a woman with the ballet Stree" på onsdagen.
Kunde inte blii bättre!
Jo, det blev lite bättre faktiskt; vi upptäckte att det dessutom var gratis!
Efter marknader, terassparty, massager, yogapass, Taj Mahalbesök och några Gin&Tonic blev det så onsdag.
Vi dressade upp oss; japp, klackers på :-), och gjorde oss redo. Plaster upptäckte då att det stod på biljetterna att man skulle vara på plats senast halv sju, att man inte fick ha med mobiler, att filmkameror var strängeligen förbjudna...
Vi råddade om i handväskorna, lämnade telefonerna hemma, jag virade dock in en indisk telefon i en servett för insmuggling; vi måste ju kunna ringa efter Richard när vi var färdiga...
Onsdagskvälls-trafiken var som den är vareviga kväll i detta landet; massiv, tät och i det närmaste ogenomtränglig. Vi hade startat med god marginal hemifrån men minutrarna tickade iväg...
Det där med att fysiskt vara på plats senast halv sju gick inte att genomföra, jag och Fanny ryckte lite på axlarna när faster lite nervöst tittade på klockan.
För oss svenskar är ju punktlighet en dygd men för att inte få stress-bryt inför varje evenemang så har vi lärt oss att koppla bort dygd-tänket och betrakta tid som något tänjbart, typ gummiband.
På husväggen satt ett stort anslag; "No handbags allowed. No food or drinks to be brought inside".
Det var ändå en väldigt beskedlig skylt som inte nämnde något om att granater, svärd, pistoler eller bomber icke fick medföras, som det annars är vanligt att det annonseras på skyltar utanför olika offentliga byggnader..
Vi blev inte ens nervösa över att kanske bli fråntagna våra handväskor eftersom alla före oss i kön glatt ignorerade detta och svängandes sina väskor äntrade entredörren. Så även vi, utan mankemang.
Tio minuter efter utsatt tid slog vi oss ner och inväntade med spänning att föreställningen skulle börja. Klockan blev sju, den blev fem, tio, femtom minuter över sju och folk fortsatte droppa in i maklig takt.
Tjugo över sju klev en kvinna upp på scenen och hälsade oss alla välkomna till denna föreställning som skulle handla om :"The saga of the struggle of the indian woman through the ages, ever striving to emerge as an empowered, liberated and independent individual".
Vi fick dessutom vetskap om att guvernören från staten Orissa var där, att frun till Indiens vicepresident var där, att en av Indiens första kvinnliga domare gästade samt några kända kvinnliga läkare, författare och även en kvinna som blivit nominerad till Nobels fredspris...
Vad vi inte riktigt hade kläm på var att samtliga dessa tjugo kallades upp på scenen, en i taget, presenterades, fick blommor, gåva applåder samt att alla dessa skulle skaka hand med varandra...
Fyrtio minuter senare och med ömmande händer kunde vi börja "njuta av" dansen/berättelsen om Kvinnan.
Det hela var fascinerande i några minuter, musiken något för gnällig för min smak och sången (på Hindi) något för svårbegriplig även för ett språkintresserat öra som mitt...
Dansösen, den mycket kända Uma Sharma, gled, snurrade, virvlade, hopplade runt på scenen viftandes på händerna, rörandes på fingrarna.
Om man inte är uppvuxen i Indien med den sortens dans och med vetskapen om handrörelsernas enorma betydelse så...ja, då kan i alla fall jag känna att jag är ganska nöjd efter en liten stund.
Vad som däremot var riktigt, riktigt fascinerande för oss alla blekansikten var publikens beteende !
Folk, mitt i bänkraden, reste sig upp och banade sig väg ut mitt under föreställningen. Med folk menar jag inte en och annan, nej jag tror att större delen av publiken vid minst ett tillfälle fick något viktig eller angeläget ärende ut från salongen. Det sms:ades, det ringdes, det prasslades, pratades och diskuterades mest hela tiden.
Filmning och fotografering skedde hej vilt i parti och minut.
En tjockis-indier framför mig var reste sig under mycket stånkande och stönande upp och försvann ut, tjugo minuter senare stånkade han sig ner i sätet igen.
Då återstod två minuter av showen....
Av showen ja, sen var det ju såklart dags för avtackning utav alla de fina och viktiga gästerna, dock inte vicepresidentens fru; hon drog efter någon halvtimme komplett med livvakter, adjutant och allt.
Hon kom inte tillbaks.
Musikerna kallades också upp på scenen, koreografen, ljudkillen, ljuskillen, "specialeffects"killen, ja, jag tror nästan att även f-n och hans mormor stod där och bugade...
Vi väluppfostrade eller man ska kanske säga sverigeuppfostrade blekansikten satt artigt kvar och applåderade varenda kotte som klev upp på scenen.
Det ingår inte i en indiers uppfostran kan jag tala om; det ringdes, det banades väg, det kindpussades hejdå och det gicks iväg för fulla muggar mitt under tackningsceremonin. Till slut var vi kanske bara en femtedel av publiken kvar.
Ingen på scenen såg speciellt ledsen eller upprörd ut över att finna salongen i det närmaste tom innan det hela officiellt var över.
Plaster och plussinerna däremot var lite upprörda; tyckte det var ouppfostrat och ett oskick att bete sig på det viset. Det tyckte såklart även Fanny och undertecknad men det är uppenbart att vårt vett och vår etikett skiljer sig från Häjkon-vettet och Bäjkon-etiketten. Som härmed döps till ovett och oetikett.
Så är det bara.
Lugn söndag i Casa Sahlberg; gästerna är hemfarna, Micke sitter på flyget till Amsterdam, Fanny och Erik mår lite bättre efter feber och Delhi-Belly.
Funderar på att duka riktigt fint till middagen ikväll (hemkörningspizza alternativt levereringskinamat..) med dom förnämliga servett-och-bestick hållarna som skickliga f(pl)aster A förfärdigat och hade med som present;
innan pizzakillen ringer på ska jag nog hinna tvätta händerna och torka dom på mina (våra) alldeles egna handdukar; Casa sahlberg.
Namaste och godafton bjudes er utav Lady Titti af Casa Sahlberg...
Med tre nya gäster i Casa Sahlberg har det varit full rulle dagarna i ända, hur kul som helst.
Ett stycke faster från Farsta och hennes två döttrar; alltså kusiner till Mr Spirit gjorde oss den äran med ett veckolångt besök.
Det är vi mycket glada och tacksamma för, har varit en kanonvecka !
Med risk för konstiga släktrelationer, lagvidriga äktenskap och frågetecken i arvslängder så har nu även jag blivit med faster; första i livet faktiskt men bättre sent än aldrig !
Har dessutom fått mig två nya kusiner, bara det, såhär mitt i medelåldern.
För att det inte ska bli för bökigt så har jag valt att kalla dom plaster och plussiner, ibland är jag bra påhittig, för att inte tala om genialisk ;-) !
Människor som är vackra även på INSIDAN är dom allra finaste tycker jag. Plastern och plussinerna är just precis det, vackra ÄVEN på insidan.
Vi/dom har hunnit med: marknader, massager, yogapass, tågbiljettsbokning, tågresa till Agra, luncher på terassrestauranger, terassparty, dansföreställningsbiljettsbokning, dansföreställning, tyginhandling, biobesök, museum, Gin&Tonic,shoppingmalls, balkonghäng, prat&babbel i soffan, skratt, allvar, diskussioner....ja, jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en härlig vecka !
Det kom önskemål från en utav "plussarna" om att gå och se en indisk dansföreställning.
Tipset hade hon fått utav en indisk vän i Svedala, komplett med namn på olika dansteatrar i Delhi vilket gjorde det smidigt för mig att gå in på nätet och kolla upp vad som fanns i deras evenemangskalendrar..
Tänkte jag lite käckt där jag satt och filade på ett ungefärligt schema för veckan.
Där tänkte Sverige och Indien olika.
Igen och som oftast är fallet.
Men inte gjorde det något att jag inte hittade rätt i deras krångliga och, för mina svenska ögon och hjärna, mycket ologiska sajter.
Vi åkte dit helt enkelt, lätt som en plätt.
På vinst och förlust.
Wild and crazy.
Stegade rakt in i en efter-föreställningen-brunch på Kamani Auditorium, först trodde vi att stället var abonnerat för det var en buffé uppdukad komplett med vita dukar, kandelabrar och människor i vackra finkläder; firande av någons högtidsdag, bröllopsmottagning (nej, allvarligt; bröllop fattade jag direkt att det inte var, det var alldeles för tyst och lugnt, inga vita hästar eller hysteriskt trumslagande paljett-kostymsklädda pojkar med i bilden..; något har man väl hajat efter drygt 14 månader i Häjkon-Bäjkonland..)..hursomhelst det kändes som om vi klev in i något privat firande.
Det gjorde vi nu inte, blev vi upplysta om. Tack för det.
Blev hänvisade in på biljettkontoret där en kostymklädd indisk gentleman räckte över två vackra kuvert innehållandes varsin biljett, giltig för två, till "Manifestations of a woman with the ballet Stree" på onsdagen.
Kunde inte blii bättre!
Jo, det blev lite bättre faktiskt; vi upptäckte att det dessutom var gratis!
Efter marknader, terassparty, massager, yogapass, Taj Mahalbesök och några Gin&Tonic blev det så onsdag.
Vi dressade upp oss; japp, klackers på :-), och gjorde oss redo. Plaster upptäckte då att det stod på biljetterna att man skulle vara på plats senast halv sju, att man inte fick ha med mobiler, att filmkameror var strängeligen förbjudna...
Vi råddade om i handväskorna, lämnade telefonerna hemma, jag virade dock in en indisk telefon i en servett för insmuggling; vi måste ju kunna ringa efter Richard när vi var färdiga...
Onsdagskvälls-trafiken var som den är vareviga kväll i detta landet; massiv, tät och i det närmaste ogenomtränglig. Vi hade startat med god marginal hemifrån men minutrarna tickade iväg...
Det där med att fysiskt vara på plats senast halv sju gick inte att genomföra, jag och Fanny ryckte lite på axlarna när faster lite nervöst tittade på klockan.
För oss svenskar är ju punktlighet en dygd men för att inte få stress-bryt inför varje evenemang så har vi lärt oss att koppla bort dygd-tänket och betrakta tid som något tänjbart, typ gummiband.
På husväggen satt ett stort anslag; "No handbags allowed. No food or drinks to be brought inside".
Det var ändå en väldigt beskedlig skylt som inte nämnde något om att granater, svärd, pistoler eller bomber icke fick medföras, som det annars är vanligt att det annonseras på skyltar utanför olika offentliga byggnader..
Vi blev inte ens nervösa över att kanske bli fråntagna våra handväskor eftersom alla före oss i kön glatt ignorerade detta och svängandes sina väskor äntrade entredörren. Så även vi, utan mankemang.
Tio minuter efter utsatt tid slog vi oss ner och inväntade med spänning att föreställningen skulle börja. Klockan blev sju, den blev fem, tio, femtom minuter över sju och folk fortsatte droppa in i maklig takt.
Tjugo över sju klev en kvinna upp på scenen och hälsade oss alla välkomna till denna föreställning som skulle handla om :"The saga of the struggle of the indian woman through the ages, ever striving to emerge as an empowered, liberated and independent individual".
Vi fick dessutom vetskap om att guvernören från staten Orissa var där, att frun till Indiens vicepresident var där, att en av Indiens första kvinnliga domare gästade samt några kända kvinnliga läkare, författare och även en kvinna som blivit nominerad till Nobels fredspris...
Vad vi inte riktigt hade kläm på var att samtliga dessa tjugo kallades upp på scenen, en i taget, presenterades, fick blommor, gåva applåder samt att alla dessa skulle skaka hand med varandra...
Fyrtio minuter senare och med ömmande händer kunde vi börja "njuta av" dansen/berättelsen om Kvinnan.
Det hela var fascinerande i några minuter, musiken något för gnällig för min smak och sången (på Hindi) något för svårbegriplig även för ett språkintresserat öra som mitt...
Dansösen, den mycket kända Uma Sharma, gled, snurrade, virvlade, hopplade runt på scenen viftandes på händerna, rörandes på fingrarna.
Om man inte är uppvuxen i Indien med den sortens dans och med vetskapen om handrörelsernas enorma betydelse så...ja, då kan i alla fall jag känna att jag är ganska nöjd efter en liten stund.
Vad som däremot var riktigt, riktigt fascinerande för oss alla blekansikten var publikens beteende !
Folk, mitt i bänkraden, reste sig upp och banade sig väg ut mitt under föreställningen. Med folk menar jag inte en och annan, nej jag tror att större delen av publiken vid minst ett tillfälle fick något viktig eller angeläget ärende ut från salongen. Det sms:ades, det ringdes, det prasslades, pratades och diskuterades mest hela tiden.
Filmning och fotografering skedde hej vilt i parti och minut.
En tjockis-indier framför mig var reste sig under mycket stånkande och stönande upp och försvann ut, tjugo minuter senare stånkade han sig ner i sätet igen.
Då återstod två minuter av showen....
Av showen ja, sen var det ju såklart dags för avtackning utav alla de fina och viktiga gästerna, dock inte vicepresidentens fru; hon drog efter någon halvtimme komplett med livvakter, adjutant och allt.
Hon kom inte tillbaks.
Musikerna kallades också upp på scenen, koreografen, ljudkillen, ljuskillen, "specialeffects"killen, ja, jag tror nästan att även f-n och hans mormor stod där och bugade...
Vi väluppfostrade eller man ska kanske säga sverigeuppfostrade blekansikten satt artigt kvar och applåderade varenda kotte som klev upp på scenen.
Det ingår inte i en indiers uppfostran kan jag tala om; det ringdes, det banades väg, det kindpussades hejdå och det gicks iväg för fulla muggar mitt under tackningsceremonin. Till slut var vi kanske bara en femtedel av publiken kvar.
Ingen på scenen såg speciellt ledsen eller upprörd ut över att finna salongen i det närmaste tom innan det hela officiellt var över.
Plaster och plussinerna däremot var lite upprörda; tyckte det var ouppfostrat och ett oskick att bete sig på det viset. Det tyckte såklart även Fanny och undertecknad men det är uppenbart att vårt vett och vår etikett skiljer sig från Häjkon-vettet och Bäjkon-etiketten. Som härmed döps till ovett och oetikett.
Så är det bara.
Lugn söndag i Casa Sahlberg; gästerna är hemfarna, Micke sitter på flyget till Amsterdam, Fanny och Erik mår lite bättre efter feber och Delhi-Belly.
Funderar på att duka riktigt fint till middagen ikväll (hemkörningspizza alternativt levereringskinamat..) med dom förnämliga servett-och-bestick hållarna som skickliga f(pl)aster A förfärdigat och hade med som present;
innan pizzakillen ringer på ska jag nog hinna tvätta händerna och torka dom på mina (våra) alldeles egna handdukar; Casa sahlberg.
Namaste och godafton bjudes er utav Lady Titti af Casa Sahlberg...
...Arbetsgivar-okunnighet, Analfabetism & Allmänt förvirrad..., ...
I går utspelade sig följande; Ted åkte västerut, med första anhalt London och sedan hem till Svedala.
Hans plan gick vid 13-tiden.
Alltså behövde han vara på flygplatsen allra senast klockan elva.
Eftersom det tar en halvtimme dit var han tvungen att åka hemifrån senast halv...
Alltså bestämde vi att han skulle åka klockan tio eftersom man vet att i Häjkon-Bäjkonland är det alltid bra att ha goda marginaler..
Alltså gjorde vi upp en logistikplan för gårdagens körschema.
Alltså berättade vi, kortfattat och tydligt, för vår chaufför, kvällen innan, att han skulle hämta Micke klockan åtta; till kontoret, komma tillbaks till lägenheten för att köra Fanny och hennes ömma moder till yogan kl nio, sen åka hem igen och skjutsa Ted till flygplatsen.
Kort och koncist, inga konstigheter.
Enligt min notering i kalendern som hänger på väggen i köket hade "vi" gårdagen på oss att bädda rent, tvätta sängkläder och städa gästrummet samt handla litegrann inför nytt besök.
Till det Sahlbergska hushållet behövdes påfyllning av så tråkiga saker som toalettpapper, diskmedel och lite annat smått & gott.
Med nytt besök menar jag Mickes faster Agneta och de två döttrarna; Anette och Therese.
Med "vi" menar jag helt enkelt Rozie.
Alltså skrev jag två stycken lappar till henne.
Den ena märkt TORSDAG ordentligt understryket; "Var snäll och bädda rent i gästrummet" "Tvätta smutsiga sängkläder i 60 grader". "Bädda rent". "Nya gäster kommer i morgon". "Tack så mycket".
Lapp nummer två, märkt FREDAG, också den veckodagen noggrannt understruken; "Var snäll och handla..." "Det kommer nya gäster" "Dom är trötta och vill sova" "Du börjar jobba klockan 12" "Handla innan du kommer" "Tack så mycket"
Kort och koncist, inga konstigheter där heller.
Som om allt skulle flyta på utan mankemang.
Sådär svenskt, artigt och förtröstansfullt.
"Arbetsgivar-aktigt".
Ha, trodde jag ja !
Till en början gick det galant, Richard hämtade M, skjuts iväg till kontoret, hämtade kvinnsen, skjuts iväg till yogan. Det var tydligen där och då jag begick dagens första misstag.
När vi hoppar ur bilen vid yogastudion säger jag bara; "Hämta oss ungefär klockan elva, tack". Ingen upprepning av det vi bestämde kvällen innan, ingen konfirmering av att informationen landat rätt...
Nöjda och glada, lite svettigare men också lite vigare, slår vi oss ner i baksätet strax efter 11 och då frågar jag herr chaufför;
"Gick det bra att lämna Ted på flygplatsen?"
Ser till min förskräckelse förvåningen och förvirringen i Richards ansikte...
"Flygplatsen..?." "Mister Ted...?"
Åh, nej !!!
Missad flight, strul och bök med ombokning, djupa hål i budgeten, stress och frustration...
Men som så ofta förr, allt ordnar sig!
Snabbt hem och upp i lägenheten, en extra hejdå-kram och svisch iväg mot Indira Gandhi International Airport !Det visade sig att när Ted sagt att hans flyg gick klockan 13 så menade han egentligen 13.40...Phuuu!
Dagens andra misstag uppenbarade sig när jag kikade in i "Hanna-rummet" och såg att Rozie hade bäddat så fint och ordentligt....med samma gamla sängkläder som innan!
"Oh, sorry, madam, I will fix.."
För mycket information på "torsdagslappen" uppenbarligen..
Nåväl, maám log lite klämkäckt och sa "No worries..", rev (alldeles själv och icke-lyxfru-aktigt) ur alla sängkläder, stoppade in i maskinen, fyllde på med vaskmedel och vred raskt fram till 60 gradersprogrammet, som helt enkelt heter "Cotton"...
Efter en dusch satte jag mig ner i vardagsrummet och inväntade Fanny och Erik, vi skulle på första MPF-lunchmötet (Medföljande-Packet-Facket, om nu någon har missat det..) på Italienska ambassaden, då hör jag Rozie säga från ytterdörren; "Ok, madam, I go to market.."
Men vänta lite nu..!
Tredje misstaget; för mycket information på fredagslappen också, eller..?
Lyckades hejda henne i sista sekunden innan ytterdörren slog igen, vi gick ut i köket, tittade på lapparna och madam (d v s jag) läste högt... "FRIDAY...please do some shopping....start work at 12 ó clock...thank you...."
"Åh, jag såg inte att det stod fredag.."
Dagens fjärde blunder från min sida... jag har helt enkelt förutsatt att hon KAN läsa. Utan att kolla om det verkligen förhåller sig så.
Så svenskt, så naivt...men det är ju inget man har med sig i ryggmärgen att ens behöva fråga; om någon kan läsa..
Känns extremt oartigt att fråga en annan människa om hon är läs- och skrivkunnig...
Förmodligen kan hon läsa bara ytte-pyttelite. De fåtal gånger hon handlar så ligger det ju pengar bredvid lappen och framför det som ska inhandlas står en siffra; 5 milk, 3 lemons, 8 tomatoes osv... Det kanske förhåller sig så att hon tar med lappen till marknaden och visar upp den och på så sätt inte behövt säga, eller låtsas om, att hon inte kan läsa.
Återigen, allt löste sig, återstår bara HUR jag ska luska ut hur det står till med läskunnigheten.
En rak fråga eller en mer inlindad (svenskt!) dito om hon tycker det är bättre att jag berättar ,än skriver, vad jag vill att hon ska göra ?
Inte undra på att man sover gott om nätterna i det här landet, med så mycket att ta ställning till, dagarna i ända!
På tal om att sova, varsågoda, här serveras den femte tabben, jag bjuder glatt på den; nu handlar det om en förvirrad (analfabetisk?) svensk lyxfru som uppenbarligen inte heller är så bra som hon tror på att ta till sig information..
Väckarklockan på ringning tidigt i morse för att Mr Spirit skulle få den stora äran att yrvaken åka till flygplatsen för att ta emot sin kära faster och sina två kusiner, allt enligt mina krumelurer på almanackan i köket...
Jag, som behöver min skönhetsömn för att se lyxfru-vacker ut när jag skriver lappar och dirigerar personalen, blir abrupt avbruten i mina rosa drömmar av ovan nämnda Spirit-herre; "Vakna, jag tror inte dom kommer idag, titta här vad faster Agneta skrivit på fb igår kväll"; "En god natts sömn och sen åker vi till Indien imorgon..", d v s dom ÅKER idag och kommer FRAM i morgon...?!"
Ridå!
Kasta sten i glashus ska man inte ägna sig åt!
Igår kastade jag många stenar, både stora och små, kan jag tala om, lite smått irriterad över att folk har så svårt att läsa skrivna instruktioner och lyssna ordentligt på klarsynta logistiska resonemang...
Dock tycker jag att Micke bör ha med sig en stor bukett blommor hem till mig idag eftersom jag såg till att han var absolut först på jobbet, fick flera timmars ostörd arbetsro samt slapp morgontrafiken, tog säkert bara 5 minuter till kontoret jämfört med de vanliga tjugo...
Hurra, vad jag är bra ;-)!
PS... Micke, jag vill helst ha solrosor...DS
Namaste och tjingeling/Titti- smått förvirrad, men glad ändå..
...Packet-fack, Palats-partaj & Påfyllning...
Helgen är väl till för att man ska hinna vila upp sig, eller ?
Inte den här helgen i alla fall, nu behöver jag vila ikapp mig hela långa veckan.
Men det finns det inte tid till.
Det är så mycket annat som händer.
I fredags var allra högsta hövdingen på besök, alltså var jag "tvungen" att stoppa fossingarna i mina klackers, trycka ner kroppen i lämpligt fodral och drapera sjal över axlarna.
Finmiddag, utomhus, med allt vad det innebär av kindpussande, mingel och vackert dukade bord..
Camilla och Tompa, också dom stackars medföljande-offer, stod och diskuterade något när jag världsvant och elegant (i mina klackers..) skred fram till dem; lite på tå för annars borrar sig klackarna ner i gräsmattan; på gräsmattor är det egentligen mer lämpligt med platta skor, men är man lyxfru så är man.., fick jag frågan:
"Är du med i packet..?"
"Packet ? Tja, ja-aa, menar ni medföljandepacket eller..?
"Nä, FACKET, vi pratar om att vi medföljande borde starta en fackförening för att tillvarata våra intressen som hårt arbetande medföljande.."
Klart vi måste ha en fackförening !
Varsågoda; MPF; Medföljande-Packet Facket såg där och då dagens ljus !
Egentligen såg MPF kvällens mörker men det stämmer ju inte med hur man beskriver en födelse..
Vi kräver: semester, plingfria betalkort (ja, hör och häpna; det plingar till i våra arbetande partners mobiler så fort vi medföljande använder bankkorten..), konferenser, kick-offer, kick-oner, champagnebrunch minst en gång per månad samt att alla de slantar vi tjänar in genom att pruta på marknader, dricka öl på happy hour och vaxa ben/göra manikyr till en femtedel av priset hemma i Svedala sätts in på våra pensionskonton.. Plus ett gäng andra viktiga punkter som jag ska be att få återkomma till, när och om jag kommer ihåg dem...
Lunchmöten på Italienska ambassaden, i princip varje torsdag, klubbade förresten också igenom.
Ja, vi måste ju träffas någonstans för att gå igenom agendan, klubba igenom viktiga punkter, ajournera vissa andra till påföljande vecka samt i samband med detta slit även hinna få något i magen..
På lördagen var så dags för nästa evenemang; Anna och Caroline hade bjudit in till 40+40-årsfest !
På med ett annat litet fodral, på med ännu högre klackers och ånyo en sjal att kunna drapera över mina skuldror som skydd mot den ännu lite kyliga indiska natten...
Vi styrde kosan mot Pataudi Palace ungefär en timmes bilresa hemifrån.
Väl framme vid detta vackra, vita palats blev vi mottagna och serverade champagne samt TUNNBRÖDSSNITTAR med svensk smak OCH små salta kex med LÖJROM på av dessa två vackra, härliga födelsedagsbarn !
Middagen serverades på terassen på palatsets baksida med utsikt över trädgården komplett med damm, statyer och apelsinträd...
Maten var god, sällskapet uppsluppet och efterrättstårtan alldeles gudomlig !
Svensk jordgubbstårta där allt utom själva jordgubbarna var direktinsmugglade från det kära fosterlandet!
Anna och Caroline berättade att kockarna och all övrig personal hade gjort mycket stora ögon när dessa två nordiska skönheter hade envisats med att själva göra snittarna samt vispa marsankräm, grädde och mosa jordgubbar till tårtfyllningen och därefter färdigställa hela härligheten...
Att det kommer "rika" människor d v s sådana som har råd att hålla stort kalas på palats är ju dom som jobbar där vana vid men att dessa "fina" människor själva vill (och KAN) blanda, vispa, skära och lägga upp det som ska ätas, det tillhör nog inte vanligheterna !
Men så är ju vi svenskar av ett alldeles särdeles rekorderligt och arbetsamt folkslag!
Men nu var det väl ändå slut på festligheterna, söndagen var väl vikt åt kontemplation och soffliggande..?
Nehej då, vi fick nys om att det var ett gäng svenskar som ämnade bevista Shangri-La för söndagsbrunch och det ville man ju inte missa för allt smör i småland..
Sagt och gjort, i säng 03.30 söndag morgon och på med nya paltor, klänning i följsam och ätvänlig trikå samt platta, gräsmattevänliga sandaler vid 12-blecket och på´t igen !
Man kan nästan kalla det för en arbetslunch eftersom det var andra medföljande lyxfruar och -män med; Tompa och jag promotade vår nybildade förening MPF för allt vad tygeln höll.
MPF växer så det knakar !
Nya synpunkter, andra viktiga spörsmål och ett flertal absolut nödvändiga riktlinjer dryftades medan vi smaskade på sushi, salami, rökt lax och ivrigt smuttade på champagnen som av påpasslig personal ideligen hälldes i glasen...
Låter det hela rätt så odrägligt, luktar det kapitalism så det skriker om det, kan man ana en aura av nonchalans och övesitteri..?
Förmodligen, men betänk att det är en överlevnadsstrategi.
Ett sätt för oss ,egentligen helt vanliga Svenssons, som blivit urklippta ur vår vanliga verklighet med heltidsjobb, snömodd, melodifestival och svenska mataffärers fantastiska mejeriavdelningar och inklippta i filmen "Welcome to Häjkon-Bäjkonland", att ironisera över vår konstlade och många gånger smått overkliga nya vardag.
Komplett med chaufförer, maider, takterasser och möjligheter (och råd) att ha födelsedagsfester på palats...
Idag är det en ny vecka med nya möjligheter att tjäna pengar till pensionskontot genom att dricka bärs på Happy Hour, pruta på marknader samt spara pengar genom att INTE vaxa benen och göra pedikyr...
Kan t o m tänka mig att spara pengar genom att INTE ta en dessert på MPF´s första, riktiga (lunch)möte på Italienska ambassaden nu på torsdag !
Det betyder ytterligare 45 kronor direkt in på pensionskontot :-) !
Ha en alldeles fantastisk vecka, glöm inte bort att det är semledagen i morgon.
Tänk vad mycket pengar jag redan sparat genom att baka egna, med bara två tredjedelar av mjölmängden OCH hemmagjord mandelmassa...
Swosssschhhh, in på kontot bara !
Kramelikram/Titti, med lena ben :-) !
Inte den här helgen i alla fall, nu behöver jag vila ikapp mig hela långa veckan.
Men det finns det inte tid till.
Det är så mycket annat som händer.
I fredags var allra högsta hövdingen på besök, alltså var jag "tvungen" att stoppa fossingarna i mina klackers, trycka ner kroppen i lämpligt fodral och drapera sjal över axlarna.
Finmiddag, utomhus, med allt vad det innebär av kindpussande, mingel och vackert dukade bord..
Camilla och Tompa, också dom stackars medföljande-offer, stod och diskuterade något när jag världsvant och elegant (i mina klackers..) skred fram till dem; lite på tå för annars borrar sig klackarna ner i gräsmattan; på gräsmattor är det egentligen mer lämpligt med platta skor, men är man lyxfru så är man.., fick jag frågan:
"Är du med i packet..?"
"Packet ? Tja, ja-aa, menar ni medföljandepacket eller..?
"Nä, FACKET, vi pratar om att vi medföljande borde starta en fackförening för att tillvarata våra intressen som hårt arbetande medföljande.."
Klart vi måste ha en fackförening !
Varsågoda; MPF; Medföljande-Packet Facket såg där och då dagens ljus !
Egentligen såg MPF kvällens mörker men det stämmer ju inte med hur man beskriver en födelse..
Vi kräver: semester, plingfria betalkort (ja, hör och häpna; det plingar till i våra arbetande partners mobiler så fort vi medföljande använder bankkorten..), konferenser, kick-offer, kick-oner, champagnebrunch minst en gång per månad samt att alla de slantar vi tjänar in genom att pruta på marknader, dricka öl på happy hour och vaxa ben/göra manikyr till en femtedel av priset hemma i Svedala sätts in på våra pensionskonton.. Plus ett gäng andra viktiga punkter som jag ska be att få återkomma till, när och om jag kommer ihåg dem...
Lunchmöten på Italienska ambassaden, i princip varje torsdag, klubbade förresten också igenom.
Ja, vi måste ju träffas någonstans för att gå igenom agendan, klubba igenom viktiga punkter, ajournera vissa andra till påföljande vecka samt i samband med detta slit även hinna få något i magen..
På lördagen var så dags för nästa evenemang; Anna och Caroline hade bjudit in till 40+40-årsfest !
På med ett annat litet fodral, på med ännu högre klackers och ånyo en sjal att kunna drapera över mina skuldror som skydd mot den ännu lite kyliga indiska natten...
Vi styrde kosan mot Pataudi Palace ungefär en timmes bilresa hemifrån.
Väl framme vid detta vackra, vita palats blev vi mottagna och serverade champagne samt TUNNBRÖDSSNITTAR med svensk smak OCH små salta kex med LÖJROM på av dessa två vackra, härliga födelsedagsbarn !
Middagen serverades på terassen på palatsets baksida med utsikt över trädgården komplett med damm, statyer och apelsinträd...
Maten var god, sällskapet uppsluppet och efterrättstårtan alldeles gudomlig !
Svensk jordgubbstårta där allt utom själva jordgubbarna var direktinsmugglade från det kära fosterlandet!
Anna och Caroline berättade att kockarna och all övrig personal hade gjort mycket stora ögon när dessa två nordiska skönheter hade envisats med att själva göra snittarna samt vispa marsankräm, grädde och mosa jordgubbar till tårtfyllningen och därefter färdigställa hela härligheten...
Att det kommer "rika" människor d v s sådana som har råd att hålla stort kalas på palats är ju dom som jobbar där vana vid men att dessa "fina" människor själva vill (och KAN) blanda, vispa, skära och lägga upp det som ska ätas, det tillhör nog inte vanligheterna !
Men så är ju vi svenskar av ett alldeles särdeles rekorderligt och arbetsamt folkslag!
Men nu var det väl ändå slut på festligheterna, söndagen var väl vikt åt kontemplation och soffliggande..?
Nehej då, vi fick nys om att det var ett gäng svenskar som ämnade bevista Shangri-La för söndagsbrunch och det ville man ju inte missa för allt smör i småland..
Sagt och gjort, i säng 03.30 söndag morgon och på med nya paltor, klänning i följsam och ätvänlig trikå samt platta, gräsmattevänliga sandaler vid 12-blecket och på´t igen !
Man kan nästan kalla det för en arbetslunch eftersom det var andra medföljande lyxfruar och -män med; Tompa och jag promotade vår nybildade förening MPF för allt vad tygeln höll.
MPF växer så det knakar !
Nya synpunkter, andra viktiga spörsmål och ett flertal absolut nödvändiga riktlinjer dryftades medan vi smaskade på sushi, salami, rökt lax och ivrigt smuttade på champagnen som av påpasslig personal ideligen hälldes i glasen...
Låter det hela rätt så odrägligt, luktar det kapitalism så det skriker om det, kan man ana en aura av nonchalans och övesitteri..?
Förmodligen, men betänk att det är en överlevnadsstrategi.
Ett sätt för oss ,egentligen helt vanliga Svenssons, som blivit urklippta ur vår vanliga verklighet med heltidsjobb, snömodd, melodifestival och svenska mataffärers fantastiska mejeriavdelningar och inklippta i filmen "Welcome to Häjkon-Bäjkonland", att ironisera över vår konstlade och många gånger smått overkliga nya vardag.
Komplett med chaufförer, maider, takterasser och möjligheter (och råd) att ha födelsedagsfester på palats...
Idag är det en ny vecka med nya möjligheter att tjäna pengar till pensionskontot genom att dricka bärs på Happy Hour, pruta på marknader samt spara pengar genom att INTE vaxa benen och göra pedikyr...
Kan t o m tänka mig att spara pengar genom att INTE ta en dessert på MPF´s första, riktiga (lunch)möte på Italienska ambassaden nu på torsdag !
Det betyder ytterligare 45 kronor direkt in på pensionskontot :-) !
Ha en alldeles fantastisk vecka, glöm inte bort att det är semledagen i morgon.
Tänk vad mycket pengar jag redan sparat genom att baka egna, med bara två tredjedelar av mjölmängden OCH hemmagjord mandelmassa...
Swosssschhhh, in på kontot bara !
Kramelikram/Titti, med lena ben :-) !