Sitter 10.000 meter upp i luften och bloggar. Hur coolt och världsvant låter inte det då ?
Jag bara undrar.
Känner mig dock inte speciellt cool eller världsvan precis just nu, tvärtom.
Känner mig liten, sårbar och väldans dödlig.
Är ju ingen vän av flygresor, är ungefär det värsta jag vet i hela vida världen. Rädd så in i bänken.
Men jag flyger ändå. Utmanar mig själv, varje gång.
Start och landning är allra värst.
Jag kniper hårt med ögonen, knäpper händerna och mumlar min egna litania, om och om igen. Ända tills vi lyft och svängt färdigt.
Ja, det är ju sak jag funderar över; varför i hela glödheta hel-etet måste planet svänga så tvärt direkt efter starten ?
Och varför, varför måste stålfågeln luta åt ena sidan så förbenat, inte många millimeter från att tippa över på sidan det kan jag tala om. Samma visa vareviga gång !
Jo, jag förstår naturligtvis att det har med aerodynamik och sådana saker att göra men ändå...
Hur som helst, vi är på väg tillbaks till Delhi igen.
Haft 5 fantastiska dagar i Kerala som är en stat i södra Indien; "Gods own country".

Nä, nu skakar och guppar det... Jag har, som tur är, bästa Micke tvärs över gången och honom hugger jag krampaktigt tag i när det blir turbulens. Eller när jag hör något konstigt ljud som kan tyda på metallutmattning eller att ena motorn är på väg att lossna.
Hur noga kollar man flygplan egentligen ?
I Indien ?

Ja, ja tillbaks till påskledigheten; vi har som sagt haft några underbara dagar på "The Lemon Tree Hotel" i Allepey, Kerala; Indien.
Det är det vackraste namn jag någonsin hört på ett hotell. Smaka på orden; The Lemon Tree...
Såg fantastiskt ut på hemsidan, vita byggnader i gammal kolonialstil med pelargångar och mossbeklätt rött tegeltak. Infinitypool och beläget alldeles vid kanten av Indiens största insjö; Vembanad.

Spänningen var olidlig, skulle det motsvara bilderna, beskrivningen och våra förväntningar ?
Några små överraskningar bjöds vi på, som inte framkommit av varken bilder eller text.



När vi kom fram efter fyra timmar i luften och dryga timmen på landsväg var vi varma, svettiga och hade på gränsen till vätskebrist. Nåja, det sög i alla fall ordentligt i öltarmen. Varsin kall Kingfisher skulle vi beställa direkt och njuta av vid poolkanten, det var vi rörande överens om; Ann-Louise, Hasse, Micke och jag.
Långnäsa på oss.
Tji fick vi.
"Sorry, no license.."
När det fruktansvärda beskedet sjunkit in och vi insett att vi hamnat på en (ofrivillig) hälsoresa började hjärnkontoret fungera igen och vi insåg att vi är ju i...Indien !
Landet där ett nej inte nödvändigtvis betyder nej och där "sorry, no license" inte nödvändigtvis betyder att man inte kan eller får nyttja alkoholhaltiga drycker.
Mr Spirit gick helt sonika till receptionen och se där, det var inga som helst problem att få en låda Kingfisher ditlevererat; det kallar jag roomservice !
En halvtimme senare än beräknat satt vi så vid poolkanten och drack girigt av vår efterlängtade maltdryck.
I riktiga ölglas dessutom, dem kom personalen med.
Tydligen inte första ölleveransen dom gjorde trots avsaknad av licens.
Senare fick vi förklarat för oss att licens för alkoholservering inte har med utskänkningstillstånd och lämplighet att göra. Nej licensen är helt enkelt ett stämplat papper, en formalitet i byråkratins anda, som betingar ett pris av trettiotusen svenska kronor per år. Det tycker man är för dyrt så därför har dom inte skaffat licens...Utan nöjer sig med att ordna leverans till törstiga hotellgäster. Och det gick ju bra det med.

Vi fick dock lova att dricka enbart på våra rum. Våra rum vette mot poolen och låg i markplan. Dessutom var det en mycket liten uteplats i direkt anslutning till rummen så vi kunde raskt skutta tillbaks in om någon skulle få för sig att ha synpunkter på hur vi förhöll oss till reglementet.
Till maten fick vi nöja oss med Fresh Limesoda.
Fresh Limesoda heter Nimbu Pani på hindi; men eftersom man pratar Malayalam i Kerala så var det ingen mening med att försöka stoltsera med sina språkliga färdigheter.
Vill bara att ni ska veta att jag kan några fraser och ord på "indiska", det var bara därför jag skrev meningen ovan.
Nu vet ni.
Jag är ju ingen större vän av indisk mat, tokigt men sant. Alldeles för komplexa smaker; tycker inte man känner vad maten smakar på grund av all/för mycket smak. Dessutom är nordindisk mat ganska mäktig och tung. Sydindisk mat är mycket "renare" i smakerna, lättare och fräschare. Mer citrus- och kokosinnehåll.

Överraskning nummer två kom nästa morgon när Ann-Louise och jag begav oss till spa-avdelningen, avdelning och avdelning förresten; visade sig bestå av ett enda behandlingsrum så det var en enrumsavdelning kan man väl säga.
Nåväl, vi gick dit och beställde varsin timmes ayurvedisk massage inklusive "dropp i pannan" de sista tjugo minutrarna. 
Det ska ju vara så bra för energierna och kroppens alla chakran.
A-L fick första timmen, jag solade och badade i (infinity)poolen så länge.
Makarna hade gett sig iväg med autoriksha för att hyra en husbåt, vi skulle nämligen hinna med en 24-timmars kryssning också !
En timme senare satt jag lydigt och punktligt i soffan utanför enrums spa´`et och väntade på min tur.
Frömanskan kom ut nöjd, glad och alldeles väldans glansig; precis som man ska efter en oljemassage; välbalanserad och med alla chakran på sina rätta platser..
På min förfrågan om hon tyckte det var behagligt log hon lite finurligt och sa bara "ha det så skönt så pratar vi sedan.."
Massage har jag ju fått förr, även ayurvedisk där man oftast använder rikligt med örtoljor.
Till massage hör att man tar av sig kläderna. Till massage hör också att man får ikläda sig ett par papperstrosor modell "osexiga".
Till den ayurvediska massagen på Citronträdshotellets enrums-spa hör att man är iklädd endast mässingen. Komplett naken.
Så nu har man legat på en träbrits, legat och legat förresten..har glidit omkring på en träbrits i bara hudkostymen. Gick inte ens att hålla ihop benen anständigt, frigjord som aldrig förr.
På en träbrits hård som...ädelträ.
Och blivit masserad av en liten keralska med stenhårda nävar och starka tummar.
Skönt ?
Avslappnande ?

Nej, inte ett dugg.
Blåmärken i form av tumavtryck på bägge benen.
Men ganska roligt att ha varit med om.
Därmed inte sagt att jag tror det kommer upprepas.
Lite prydhet har man väl ändå i kroppen.
Fast man är svensk.
Kan tala om att ifall nu Hasse eller Micke hade haft några tankar på att få sig en ayurvedisk massage så slog dom det snabbt ut hågen, sekundsnabbt faktiskt, när vi delgav dom våra upplevelser i enrummaren.
Eller så kanske det var vetskapen om att män får massage av manliga massörer, ja kanske var det insikten om att det inte var den lilla keralskan utan en indisk herre som skulle få beskåda och beknåda deras... lemmar (nu menar jag lemmar i bemärkelsen av armar och ben; kroppar och ingenting annat..) som fick Piff&Puff att vara glada och nöjda i Kerala utan nakenmassage.
Men med öl.
Och en 24-timmars att se fram emot !
Det är gamla fraktbåtar som fått stå modell till de vass- och bambuklädda husbåtar man hyr för ett dygn eller två, komplett med kapten, kock och hoppiland-kalle/servitör.

Kostar drygt 2000 sek för hela båten inklusive personal, lunch, middag och frukost !
Exklusive öl.
Men det visste ju vi sedan förra gången vi var på 24-timmars kryss i Kerala.
Dessutom hade vi ju, tack vare no license, bunkrat upp.
There was no problem liksom !

Turen är fantastisk, över sjön och sedan in i kanalerna; backwaters. som att glida omkring i "Mowgli-land".
Här bor och lever människor, tvättar sina kläder, diskar, badar och tvättar sig i kanalen som flyter alldeles utanför husknuten. Husen är limegröna, rosa. lila, knallblå, lysande gula. Hibiskus och bougainvilla blommar och hänger över staket och murar i kaskader. Barnen går längs kanalkanten till båthållplatsen för att skolbåten ska hämta dem och skjutsa dem till skolan. Ja, man kan inte fatta att det inte är en film man glider fram i utan på riktigt!
Att det för dessa människor är det verkliga livet, bara vanliga vardagen rätt och slätt, som pågår.


Vi stannade till hos en fiskhandlare och köpte stora, nyfångade räkor som kocken grillade åt oss till middagen. Tur var väl det för den fisk som ingick i priset smakade dy och lera, nyfångad och nygrillad till trots. Och så kan man ju inte ha det, på kryssning och allt.
Efter solens nedgång och mörkrets inbrott fick vi sällskap.
Av lika många mygg och andra flygfän som det finns människor i Indien; alltså ungefär 1,2 miljarder stycken.
Blev något färre besökare när vi satte fläkten på högsta fart och dessutom fick ett par myggspiraler strategiskt utplacerade. Varken spiraldoft eller fläktsvischandet avskräckte dock den alldeles enormt stora, vackert rödfärgade kackerlacka som visade sig bo på båten.
Supersize, verkligen!
Det värsta var nog att den knappt stannade upp för att hälsa utan bara visade sig hastigt och så, svusch, var den borta. Det visade sig att den bodde i herrskapet Frömans hytt.
Den var nattpigg och prasslade omkring mest hela natten.
I deras hytt.
Tack och lov säger jag själviskt.

När vi kryssat färdigt tog vi ett par autorikshas tillbaks till vårt Citronträdshotell för mer pool, sol, stol och god mat.
Samt Fresh Limesoda eller Nimbu Pani som vi hindikunniga säger...
Dessutom en och annan Kingfisher. Tur vi hade de flaskorna, de är nämligen prydda med en bild på just kungsfiskaren och hade vi inte haft flaskbilden att titta på så hade vi ju inte känt igen denna vackra pippifågel.
Nu gjorde vi det, kände igen den alltså, varje gång vi såg den.
När jag kommer hem till nya CS ska jag göra mig ett glas Nimbu Pani för det är så läskande och gott. Samt nyttigt.
B-vitaminer från ölen och c-vitamin från limen; rena hälsoresan alltså !
Om jag överlever flygresan förstås. Vilket jag väl skall göra.
Hoppas jag. För nu är det turbulens igen, dom har precis sagt åt oss att spänna fast oss och sitta still.
Usch.
Inte helt fel att sitta och knappra på tangenterna faktiskt. Man har liksom inte tid att vara skraj, taskig simultankapacitet, trots att man är kvinna. Vilket ju är bra i vissa lägen. Att ha taskig simultankapacitet menar jag förstås. Inte för att jag har det i vanliga fall, bara just nu.
Bra för Micke också, han blir inte lika hårt hållen av mig utan kan pyssla med sitt i lugn och ro.
Om ni läser detta betyder det att jag är lyckligen på fast mark igen. Om ni inte läser detta betyder det....Ja vad betyder det egentligen ?
Antingen att ni inte har tid, lust, ork. Eller att dessa bokstäver inte har nått ut i cyberrymden. På grund av flygplan. Men det kommer ni ju aldrig få veta då, att dessa rader skrivits alltså..
Hur som haver, strax dax för landning.
Back to basecamp Delhi.
I morgon stundar nya äventyr, med kläderna på och alla chakran i harmoni.

Nimbu Pani på er från en väloljad citronträdsjänta i förskingringen/ Titti