Vilken vecka, jag säger då det !
Med tre nya gäster i Casa Sahlberg har det varit full rulle dagarna i ända, hur kul som helst.
Ett stycke faster från Farsta och hennes två döttrar; alltså kusiner till Mr Spirit gjorde oss den äran med ett veckolångt besök.
Det är vi mycket glada och tacksamma för, har varit en kanonvecka !
Med risk för konstiga släktrelationer, lagvidriga äktenskap och frågetecken i arvslängder så har nu även jag blivit med faster; första i livet faktiskt men bättre sent än aldrig !
Har dessutom fått mig två nya kusiner, bara det, såhär mitt i medelåldern.

För att det inte ska bli för bökigt så har jag valt att kalla dom plaster och plussiner, ibland är jag bra påhittig, för att inte tala om genialisk ;-) !

Människor som är vackra även på INSIDAN är dom allra finaste tycker jag. Plastern och plussinerna är just precis det, vackra ÄVEN på insidan.

Vi/dom har hunnit med: marknader, massager, yogapass, tågbiljettsbokning, tågresa till Agra, luncher på terassrestauranger, terassparty, dansföreställningsbiljettsbokning, dansföreställning, tyginhandling, biobesök, museum, Gin&Tonic,shoppingmalls, balkonghäng, prat&babbel i soffan, skratt, allvar, diskussioner....ja, jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en härlig vecka !

Det kom önskemål från en utav "plussarna" om att gå och se en indisk dansföreställning. 
Tipset hade hon fått utav en indisk vän i Svedala, komplett med namn på olika dansteatrar i Delhi vilket gjorde det smidigt för mig att gå in på nätet och kolla upp vad som fanns i deras evenemangskalendrar..
Tänkte jag lite käckt där jag satt och filade på ett ungefärligt schema för veckan.
Där tänkte Sverige och Indien olika.
Igen och som oftast är fallet.

Men inte gjorde det något att jag inte hittade rätt i deras krångliga och, för mina svenska ögon och hjärna, mycket ologiska sajter.
Vi åkte dit helt enkelt, lätt som en plätt.
På vinst och förlust.
Wild and crazy.

Stegade rakt in i en efter-föreställningen-brunch på Kamani Auditorium, först trodde vi att stället var abonnerat för det var en buffé uppdukad komplett med vita dukar, kandelabrar och människor i vackra finkläder; firande av någons högtidsdag, bröllopsmottagning (nej, allvarligt; bröllop fattade jag direkt att det inte var, det var alldeles för tyst och lugnt, inga vita hästar eller hysteriskt trumslagande paljett-kostymsklädda pojkar med i bilden..; något har man väl hajat efter drygt 14 månader i Häjkon-Bäjkonland..)..hursomhelst det kändes som om vi klev in i något privat firande.
Det gjorde vi nu inte, blev vi upplysta om. Tack för det.

Blev hänvisade in på biljettkontoret där en kostymklädd indisk gentleman räckte över två vackra kuvert innehållandes varsin biljett, giltig för två, till "Manifestations of a woman with the ballet Stree" på onsdagen.
Kunde inte blii bättre!
Jo, det blev lite bättre faktiskt; vi upptäckte att det dessutom var gratis!

Efter marknader, terassparty, massager, yogapass, Taj Mahalbesök och några Gin&Tonic blev det så onsdag.
Vi dressade upp oss; japp, klackers på :-), och gjorde oss redo. Plaster upptäckte då att det stod på biljetterna att man skulle vara på plats senast halv sju, att man inte fick ha med mobiler, att filmkameror var strängeligen förbjudna...
Vi råddade om i handväskorna, lämnade telefonerna hemma, jag virade dock in en indisk telefon i en servett för insmuggling; vi måste ju kunna ringa efter Richard när vi var färdiga...

Onsdagskvälls-trafiken var som den är vareviga kväll i detta landet; massiv, tät och i det närmaste ogenomtränglig. Vi hade startat med god marginal hemifrån men minutrarna tickade iväg...
Det där med att fysiskt vara på plats senast halv sju gick inte att genomföra, jag och Fanny ryckte lite på axlarna när faster lite nervöst tittade på klockan.
För oss svenskar är ju punktlighet en dygd men för att inte få stress-bryt inför varje evenemang så har vi lärt oss att koppla bort dygd-tänket och betrakta tid som något tänjbart, typ gummiband.

På husväggen satt ett stort anslag; "No handbags allowed. No food or drinks to be brought inside".
Det var ändå en väldigt beskedlig skylt som inte nämnde något om att granater, svärd, pistoler eller bomber icke fick medföras, som det annars är vanligt att det annonseras på skyltar utanför olika offentliga byggnader..
Vi blev inte ens nervösa över att kanske bli fråntagna våra handväskor eftersom alla före oss i kön glatt ignorerade detta och svängandes sina väskor äntrade entredörren. Så även vi, utan mankemang.

Tio minuter efter utsatt tid slog vi oss ner och inväntade med spänning att föreställningen skulle börja. Klockan blev sju, den blev fem, tio, femtom minuter över sju och folk fortsatte droppa in i maklig takt.
Tjugo över sju klev en kvinna upp på scenen och hälsade oss alla välkomna till denna föreställning som skulle handla om :"The saga of the struggle of the indian woman through the ages, ever striving to emerge as an empowered, liberated and independent individual".

Vi fick dessutom vetskap om att guvernören från staten Orissa var där, att frun till Indiens vicepresident var där, att en av Indiens första kvinnliga domare gästade samt några kända kvinnliga läkare, författare och även en kvinna som blivit nominerad till Nobels fredspris...
Vad vi inte riktigt hade kläm på var att samtliga dessa tjugo kallades upp på scenen, en i taget, presenterades, fick blommor, gåva applåder samt att alla dessa skulle skaka hand med varandra...
Fyrtio minuter senare och med ömmande händer kunde vi börja "njuta av" dansen/berättelsen om Kvinnan.

Det hela var fascinerande i några minuter, musiken något för gnällig för min smak och sången (på Hindi) något för svårbegriplig även för ett språkintresserat öra som mitt...
Dansösen, den mycket kända Uma Sharma, gled, snurrade, virvlade, hopplade runt på scenen viftandes på händerna, rörandes på fingrarna. 
Om man inte är uppvuxen i Indien med den sortens dans och med vetskapen om handrörelsernas enorma betydelse så...ja, då kan i alla fall jag känna att jag är ganska nöjd efter en liten stund.

Vad som däremot var riktigt, riktigt fascinerande för oss alla blekansikten var publikens beteende !
Folk, mitt i bänkraden, reste sig upp och banade sig väg ut mitt under föreställningen. Med folk menar jag inte en och annan, nej jag tror att större delen av publiken vid minst ett tillfälle fick något viktig eller angeläget ärende ut från salongen. Det sms:ades, det ringdes, det prasslades, pratades och diskuterades mest hela tiden.
Filmning och fotografering skedde hej vilt i parti och minut.
En tjockis-indier framför mig var reste sig under mycket stånkande och stönande upp och försvann ut, tjugo minuter senare stånkade han sig ner i sätet igen.
Då återstod två minuter av showen....

Av showen ja, sen var det ju såklart dags för avtackning utav alla de fina och viktiga gästerna, dock inte vicepresidentens fru; hon drog efter någon halvtimme komplett med livvakter, adjutant och allt.
Hon kom inte tillbaks.
Musikerna kallades också upp på scenen, koreografen, ljudkillen, ljuskillen, "specialeffects"killen, ja, jag tror nästan att även f-n och hans mormor stod där och bugade...

Vi väluppfostrade eller man ska kanske säga sverigeuppfostrade blekansikten satt artigt kvar och applåderade varenda kotte som klev upp på scenen.
Det ingår inte i en indiers uppfostran kan jag tala om; det ringdes, det banades väg, det kindpussades hejdå och det gicks iväg för fulla muggar mitt under tackningsceremonin. Till slut var vi kanske bara en femtedel av publiken kvar.
Ingen på scenen såg speciellt ledsen eller upprörd ut över att finna salongen i det närmaste tom innan det hela officiellt var över. 
Plaster och plussinerna däremot var lite upprörda; tyckte det var ouppfostrat och ett oskick att bete sig på det viset. Det tyckte såklart även Fanny och undertecknad men det är uppenbart att vårt vett och vår etikett skiljer sig från Häjkon-vettet och Bäjkon-etiketten. Som härmed döps till ovett och oetikett.
Så är det bara. 

Lugn söndag i Casa Sahlberg; gästerna är hemfarna, Micke sitter på flyget till Amsterdam, Fanny och Erik mår lite bättre efter feber och Delhi-Belly.
Funderar på att duka riktigt fint till middagen ikväll (hemkörningspizza alternativt levereringskinamat..) med dom förnämliga servett-och-bestick hållarna som skickliga f(pl)aster A förfärdigat och hade med som present;

innan pizzakillen ringer på ska jag nog hinna tvätta händerna och torka dom på mina (våra) alldeles egna handdukar; Casa sahlberg.

Namaste och godafton bjudes er utav Lady Titti af Casa Sahlberg...