Jag visste väl det !
Har haft det på känn länge.
Nästan hela livet faktiskt.
Har bara väntat på rätt tillfälle att släppa fram den oanade talang som legat dold i min lekamen.
Igår var det tydligen dags.
Vi var fyra svenska familjer; 10 vuxna och 6 barn som samlades för att spela bowling på "Blue-O".
Eftersom jag hade kjol och leggings hade jag, förståndig som jag är, packat med ett par sockor för att slippa vara barfota i bowlingskorna.
Mina medhavda ankelsockor var turkosa. Dom matchade det turkosa i min grön-oranga-cerisa-turkosa Desigualkjol.
Dom matchade även mitt turkosa nagellack.
Och min ring. (Är man piffig, så är man..)
 
Döm om min förvåning när det visar sig att även bowlingskorna var...turkosa !
Kände mig som den mest välmatchade kvinna som någonsin har hållt i ett bowlingklot.
Som klippt och skuren ur en modetidning faktiskt!

Från första klotrullningen gick allt min väg.
Två strikes och spärrar på resten innebar att jag fick ihop 149 poäng på den serie vi spelade.
Micke såg glad ut i början och sen mer och mer förvånad allteftersom mitt klot bara fortsatte att meja ner käglor.
Ja, jag menar naturligtvis att han såg glad ut hela tiden, kanske lite mer sammanbiten mot slutet när han insåg att han inte hade en chans mot sin virtuos till fru.
Tompas och Mårtens ögon blev också rundare och rundare; alltså mer och mer klotlika, ju fler gånger jag slängde iväg mitt (rosa) klot och käglorna föll som furor.

På något sätt känns det alltid bättre (åtminstone för mig, lider väl av något slags Elektra-komplex eller vad det nu är för psykologisk term på det hela) när man kan klå killarna.

Jag måste säga att jag är väldigt bra på att bli vinnare; finns nästan ingen som blir gladare än jag när jag vunnit något, och som gärna visar det.  
Det bor en vinnarskalle i mig. 
Följaktligen hatar jag, verkligen hatar, att förlora.
Fast med stigande ålder (och mognad) har jag lärt mig att behärska mig och ta ett nederlag som en kvinna.
Här skulle nog Micke vilja lägga in ett veto och påpeka att det där med behärskning vid förlust är ett relativt begrepp.

Men nu är det så att min bästa Micke inte får göra det, lägga in ett veto alltså, för det här är ju mer eller mindre min blogg och dessutom sitter han på flyget på väg till Bangalore just nu. Så det så !

Efter bowlingen, som jag vann; har jag nämnt det ;-), drog vi vidare till en stor sportbar som heter "Underdog", där drack vi några meter öl, käkade hamburgare och annat smarrigt samt beställde in EN drink på hela 5,2 liter...
Long Island Icetea är en drink som består av en himla massa olika spritsorter samt en skvätt Coca-Cola (för théfärgens skull).
Jag har bara druckit den en gång förut och tyckte då den var rent vedervärdig; bara spritsmakande och blä-äcklig.
Just igår smakade den förträffligt; måste varit segerns sötma som gjorde den så utsökt !


Alla hade skoj och trevligt, Fanny och Erik fick äntligen träffa alla sina nya vänner ! Barnen skötte sig galant, som vanligt. Lill-Erik var som en Duracell-kanin, överallt och ingenstans hela tiden, precis som vanligt.
Hur han orkar är för mig en gåta...

Blev lite efterfest hos familjen S med något litet glas vitt, någon GT, massa prat, skratt och dans, precis som vanligt :-) !
Alltså en i princip helt vanlig lördagskväll i Häjkon-Bäjkonland.

Fancy-Fanny mår nu bra från sin dubbelsidiga öroninflammation, förutom att hon är som en prickigkorv över hela kroppen. En antibiotikareaktion som heter duga. Nu har hon ett antihistamintilläg till alla sina övriga piller så det ska väl hyfsa till sig det också!

Idag är det tyst och lugnt i Casa Sahlberg; med den yngre generationen tröttare än tröttast och maken på flyget till Bangalore, har jag ägnat mig åt soffläge och den underbara boken "The five people you meet in heaven" skriven av Mitch Albom som också bland annat skrivit "Tuesdays with Morrie". Har ni inte läst dom så sätt upp bägge dessa böcker på er "to-read-list". Rekommenderas varmt och innerligt.
Ganska häftigt faktiskt, läser böcker på engelska utan att ens reflektera över att dom är just på engelska och inte på svenska.
Böcker i detta landet är billigt att införskaffa; runt 30 riksdaler för en pocket.
Nästa bok som jag ska kasta mig över är "The coconut oil miracle" för att få mig till livs denna oljas alla magiska och underbara egenskaper. Spännande värre.
Återkommer om detta.

Fick dessutom en bok av min vän Ingrid, som hon i sin tur ärvt av sin far som var bokhandlare.
Hon skickade den med Fanny, fint inslagen som en present. Den heter "Den glömda världen; en bok om det okända indien" skriven av Walther Eidlitz och utgiven 1948.
Den ska också läsas, återkommer även om det.

Ja herrejisses, inte har jag tid att sitta här och knappra ner en massa bokstäver när jag har så mycket litteratur att plöja igenom.

Trevlig söndag på er, vi hörs snart igen.
Kram!/Titti-bowlingmästarinna, även känd från radio ;-) !