I början av mars varje år infaller Holi här i detta landet som vi nu bor i.
Kallas "Festival of colours" och är en festival för att be om god skörd och fertilitet för landskapet.
En av legenderna ur den hinduiska mytologin berättar att Holi firas till åminnelse av en förmäten kung som tog illa vid sig när hans son, Prahlada, tillbad guden Vishnu. Kungen/pappan försökte upprepade gånger döda sin son bland annat med hjälp av gifitiga ormar och förgiftad mat.
Dock utan att lyckas.
Till slut satte sig kungens syster, Holika; som bar en sjal vars tyg gjorde henne immun mot eld, med pojken i knät i mitten av en brasa, i syfte att bränna pojken till döds. Prahlada lyckades fly oskadd medans Holika, vars sjal uppenbarligen var av dålig kvalitet, brann upp...

Nuförtiden firas Holi med att man har färgkrig; kastar/slänger färgat vatten och färgpulver hejvilt, på vem som helst.
Förra året, som nyblivna Delhibor, stannade vi inomhus denna dagen. Vi hade blivit rådda till det av den indiska personalen på kontoret.
Duktiga och laglydiga svenskar som vi är så gjorde vi (naturligtvis) som vi blivit tillsagda.
Så icke i år!
Så icke något kommande år heller.

Micke befann sig på väg hem från jobbresa i Europa och missade följaktligen hela kriget.
Nästa år måste planeringen bli bättre, detta vill han vara med om !

Vi tre kvarvarande i Casa Sahlberg bildade raskt "Team Sahlberg/Södermark", införskaffade vattenpistoler, vattenballonger och färgpulver.
Letade fram kläder som sedan skulle kunna kasseras och startade vattenballongspreparationerna i köket...
Iklädda vita brallor och dito långärmade t-shirts med Erik dagen till ära iklädd en blågul Sverigetröja för att riktigt visa att nu var det Sverige mot Indien i (färg)kriget samt beväpnade till tänderna smög vi nerför trapporna och ut på gatan...

Under vilda stridsrop; "Happy Holi" kastade, slängde och sköt vi mot alla som kom i vår väg !
Under minst lika vilda rop blev vi beskjutna och påkastade färg av alla i vars väg vi kom !

På vår krigarstråt med vattenpickor, fyllda ballonger och påsar med färgpulver i högsta hugg träffade vi på en indisk man vars hud och kläder visade att han var med på noterna.
Alltså besköt vi honom, skoningslöst !
Han log, sa "Happy Holi", gjorde en frågande gest mot våra påsar, klev fram och tog en nypa färg mellan fingrarna. Varsamt strök han sedan lite färg på våra pannor och kinder. Gav oss en omfamning, tog i hand och tackade så mycket...

Team Sahlberg/Södermark tappade fattningen litegrann av detta hövliga och vänliga bemötande av fienden som vi nyss beskjutit.
Men "the Team´s gotta do what the Team´s gotta do" så vi återvände till vår gata och spöade sk-ten ur vakterna. Vakterna på vår gata spöade även skiten ur oss ska väl i ärlighetens namn tilläggas.
Dom hade tillgång till vattenslang och spänner som dom gladeligen använde sig utav !

Cerise, knallgult, illgrönt samt violett är de färger som används.
Cerise är den färg som allra bäst biter sig fast i håret. framförallt i nordiska, blonda hår.
Allra mest framförallt om man gjort ljusa slingor i håret.
Sådär lagom piffigt med knallrosa inslag i kalufsen på en medelålders medföljandefru som försöker leka lyxhustru dagarna i ända. Men det är smällar man får ta. Värre kan man ha det här i världen.


Vi bor i ett område här i Delhi som heter WestEnd; lugnt, stillsamt och perhört...tråkigt.
Enligt min mening alltså.
Som att bo på en stillsam gata på Östermalm.
Inte en marknad i sikte, inte en mataffär så långt ögat når.
Har man (jag) glömt handla tomater så har man (jag) det. Den dagen får vi klara oss utan helt enkelt.
För inte sätter jag mig (bak) i bilen och ber Richard köra till Vasant Vihar och C-blockmarket för några tomatuslingars skull.
Tio minuters bilresa, inte på gund av avståndet men på grund av trafiken och de konstifika u-svängar man måste göra, för några tomaters kull, det säger den svenska ryggmärgen nej till.
Att bo i Vasant Vihar är som att bo på Södermalm; liv och rörelse, kvartersmarknader med grönsakshandlare, mataffärer, apotek samt nära = gångavstånd till Basant Lok där det även finns café, restauranger, bio och skönhetssalonger...
Jag har i nästan ett helt år velat bli en söderböna och slänga östermalmslady-känslan i rännstenen.

När man skriver kontrakt som expat här i Häjkon-Bäjkonland så gör man det med en så kallad "lock-in" på ett år, man kan alltså inte utan att bryta mot lagen och riskera åtal/böter säga upp sin lägenhet. Dessutom är det två månaders uppsägningstid efter det att "lock-in" perioden kommit till ända.
Att kunna glömma handla tomater och att efter tio minuters promenad ha åtgärdat denna fadäs har jag längtat efter !
Att med hjälp av apostlahästarna kunna gå och fika, handla en glass, gå hem till dom jag känner utan att behöva åka bil.
Att kunna promenera till yogapasset; vilken lyx. Vilken självklarhet egentligen.
Nu blir det så !!

Vi började titta på lägenheter (med takterass, som var ytterligare ett krav från min sida) för några veckor sedan, bara det är egentligen värt ett långt blogginlägg, men ska inte trötta ut er alldeles.
Sammanlagt tittade vi på 14 lägenheter, varav tretton hade takterass, men små mörka, fula kök eller helt orimliga planlösningar gjorde att ingen föll oss i smaken.
Förutom lägenhet nummer tre i ordningen.
Den fick en stjärna i protokollet direkt !

Vår kontakt på kontoret inledde förhandling med hyresvärdinnan. Jodå, den kunde vi få !
Lyckan och glädjen var stor !
Nästa dag, nytt besked från kontoret; nej den kunde vi inte få för hyran höjdes med 100.000 rupees i månaden så fort hon märkte att vi var intresserade. Noteras skall att en expat-lägenhet i dessa områden kostar ungefär femtiotusen svenska pix  (!!!) i månaden, så en höjning med femtontusen sek är ganska saftigt och oförsvarbart.
F-n också... Kontoret undrade om det fanns någon av de andra 13 som vi kunde tänka oss.
Njaa, det fanns det ju inte men vi lovade fundera på saken över ett par dagar.
Två dagar senare, nytt meddelande från kontoret; ni kan få den för hon har sänkt till ursprungliga (gigantiska) hyran...
HURRA, igen.
Ytterligare någon dag senare; vi kunde bara få den om vi stod för det årliga underhållet av hissen.
???
Ingår inte det i hyran, att hissen per automatik ska fungera och underhållas ?
Och varför skulle vi stå för underhållet, dom i lägenheten ovanför då ?
Nej, dom var det ingen idé att fråga enligt hyresvärdinnan, dom skulle inte gå med på det ändå..
Nähä, men vi d v s kontoret skulle glatt gå med på att bli hissansvariga.
Tilläggas ska att hissen var ur funktion när vi tittade på lägenheten...

Hornen växte på fru Sahlberg; jag såg hur vi hade en anställd hissvakt som sålde biljetter ; varje gång någon på tredje våningen, deras gäster eller olika leveranser skulle åka med hissen var dom tvungna att köpa en biljett för 20 rupees styck...

Men som så ofta i detta landet var det mesta ett spel för galleriet, ett försök att få ut så mycket pengar som möjligt i varje situation.
Suck.
Man blir lite trött mellan varven.
Går det att krångla till saker och ting så gör för allt i världen det.
Gör tillvaron så omständig som möjligt, bara för att du kan det.

Slutliga överenskommelsen blev att kontoret står för halva kostnaden av hissens årliga underhåll (!!??!!) och lägenheten var, i princip, vår. Det var bara den sista underskriften som saknades.
Vid det laget  och efter alla konstiga turer hit och dit så orkade vi inte ens jubla ordentligt..

Så igår morse läste M, för ovanlighetens skull, sitt horoskop som sade : "a property that you are after will be yours.." han visade det för mig samtidigt som han skrev ett sms till den ansvariga (för lägenhetsförhandlingen) på kontoret för att fråga hur det gått med den sista underskriften. Precis då, innan sms:et hunnit iväg så ringer hon och ger oss ett glädjande besked.
Klappat och klart !
Vasant Vihar OCH takterass, wwiihhooo!!!

Flytten är planerad till om en vecka, fast inget blev klart förrän igår; förklara det den som kan..
Flyttsnubbe var i Casa Sahlberg i förrgår och beräknade och inspekterade, fastän inget blev klart förrän igår; förklara det då..
Vi frågade om vi kunde få hem 30 kartonger i förväg för att kunna packa kläder och dylikt själva. Det gick jättebra fast han kunde inte för sitt liv begripa att vi vill packa ens den minsta klädtrasa själva. Han erbjöd sig att skicka med en pack-kille med kartongerna, detta erbjudande la han fram fyra gånger eftersom han inte riktigt kunde tro att han hörde rätt när vi gång efter annan artigt tackade nej till detta fantastiska, och i denna delen av världen förmodligen helt naturliga, erbjudande.

Mitt största huvudbry för tillfället är om jag ska sälja hiss-åkar-biljetter till människorna i lägenheten ovanför oss varannan dag eller till halva mitt ursprungligen tänkta pris.
Nu när vi till hälften är ansvariga för och bekostar hissens fortlevnad.
Nästa fråga; vem är nu ansvarig för den andra halvan av underhållet..?
Kanske är det så att hissen kommer bli underhållen till hälften, hälften av de utnötta skruvarna byts ut, halva hisslinan ersätts, dörren kommer att kunna stängas..till hälften.

Äh, det blir till att nöta trappsteg, det brukar jag göra. Kallas vardagsmotion och är framförallt bra för lyxfruar och viktiga kontorsarbetare som i sin nya vardag tillbringar sim mesta vakna tid i baksätet på en Mahindra Scorpio..

Namaste och Happy Holi, i efterskott !/Titti