Några ord om förra helgens långweekendresa till Leh som ligger längst norrut i Indien, i Kashmir.
Landade in på 3000 meters höjd över havet, efter en dryg timmes flygresa.

(En fantastisk flygresa måste jag säga. Att dom orden kommer från mig ska ses som något mycket ovanligt och exklusivt. det är två ord som väldigt, och då vill jag poängtera ordet VÄLDIGT sällan förekommer i en och samma mening när jag skriver eller berättar om luftburen transport...)

Att befinna sig så många metrar över havet kändes ungefär som att klockan nio på morgonen ha druckit två glas vin i snabb takt.
Lätt om foten och lite tjolahopp-yr i skallen.
En inte helt oangenäm känsla om än ovanligt tidigt på dagen..

Tyst, svalt och en stillhet i luften som det var mycket längesedan jag upplevde.
Tro att vi alla fyra stannade till och bara njöt av att känna den svala, friska luften mot huden. Öronen fick välbehövlig vila, ty inte en biltuta kunde höras. Endast ett lätt fladdrande ljud från det tusentals och åter tusentals tibetanska böneflaggor som svajade i den lätta brisen.

Staden Leh ligger i en dalgång, runt omkring reser sig snöklädda Himalayaberg.
Himlen var blå och luften krispigt ren om ändock lite tunn...
Efter en kort biltur till Alpine Villa, som vårt hotell hette; och som verkligen gjorde skäl för namnet, såg ut som klippt och skuret ur en turistbroschyr från Österrikiska Turistbyrån, fick vi frukost samt förhållningsorder från Sunil, vår reseagent; att vila fram till klockan tre på eftermiddagen, i höghöjdacklimatiseringens tecken.
Han tyckte att vi skulle stanna på hotellet; jodå , vi fick röra oss, sitta ute på terassen, behövde inte inta horisontalläge men enlgt honom skulle vi INTE lämna hotellet...
Lydiga svenskar som vi är stannade vi där.
Till klockan halv två, för då  hade vi tröttnat och ville inte vara lydiga längre.
I sakta mak gav vi oss iväg för att beskåda "byn". Att gå i normalrask takt var inte att tänka på; jo det var att tänka på men inte fysiskt möjligt.
Kroppen mäktade med att skrida fram, som i ett Luciatåg ungefär.
I Leh med omnejd bor det cirka 170 000 människor. I Delhi någonstans mellan 18-20 miljoner...
Inte undra på att vi upplevde lugn och ro, både till kropp och själ !

Många souvernirbutiker; mycket handstickat, smycken, sjalar, bönesnurror, trekkingutrustning, tibetanska böneflaggspel...
Efter ett (långsamt, skridande) varv på stan fann vi det vi inte lyckades hitta i Varanasi; en "rooftop-terrace" ! Som dessutom serverade öl !
Att gå uppför trapporna var som ett helt träningspass, flåsandes och flämtandes landade vi in och beställde varsin kall...
Overklig känsla att sitta där och titta ut över forna kongens palats samt ett och annat kloster som klamrade sig fast längs bergväggarna. Vi såg även Khardung-La berget som reste sig mäktigt i bakgrunden, mitt på berget några sytrådssmala svarta streck...
Sytrådarna utgjorde vägen som leder upp till toppen på dryga 5600 meters höjd; dessa sytrådar skulle vi färdas på när det hette lördag...


På takterassen satt vi med uppkavlade ärmar, solglasögon och nerkasade strumpor och bara njöt...

Framemot halv sex kom den plötsligt !
Kylan.
På några minuter sjönk temperaturen från behagliga +20 ner till fyra, fem plusgrader...
Vi begav oss hem till hotellet, konstaterade att här, som överallt i Häjkon-Bäjkonland, var det englasfönster och oisolerade stenväggar som gällde.
Även i en stad där temperaturen sjunker ner till minus 30 under vinterhalvåret !

Middagen intogs i hotellmatsalen, ingick i priset upptäckte vi; helpension gu´bevars...
Indisk buffémiddag; grytor med allsköns röror och "geggor" i, Mmmm...not !
Desserten bestod av fruktsallad.
Jag åt dessert till middag.
Frukt är nyttigt om än inte så värst mättande (eller värmande).
De andra gästerna (indier) åt glatt och förnöjsamt av maten. Av någon, för mig obegriplig anledning, spankulerade de omkring i matsalen medan de åt.
Kanske är någon himalayisk kulturyttring som också den är för mig obekant.

Trötta och matta av syre- och näringsbrist beslutade vi för att nu inta horisontalläge och bjuda varandra godnatt.
Dagen efter var det dags för besök på kloster och (enligt beskrivningen i resplanen) vackra vyer från floden Indus.

Inga element i sikte men sängen var bäddad med både luddiga filtar och tjocka täcken.
Hjälpte inte mycket.
Iklädda långkalsonger, strumpor och alla filtar och täcken uppdragna över öronen lade vi våra blonda kalufser på de små, stenhårda kuddarna.
Inga biltutor men en hundkonsert mitt i natten bjöds det på minsann. Ingick väl kanske i helpensionen.., olika stämmor, olika tonarter, olika raser..!
Sov hyfsat trots detta.

Vaknade med en lätt huvudvärk vilket är första tecknet på höghöjdssjuka ! Hjälp !
Äh, två Alvedon, en kopp thé och några rostade brödskivor senare var vi redo för kultur!
Tre kloster och floden, den mäktiga, stod på schemat.
Vacker väg, bra förare; som upplagt för en dag som fullblodsturister.


Med två kloster på näthinnan kände vi att det tredje kunde vi överlåta på andra turister så vi bad chauffören att köra direkt till den fantastiska Indus river, nu skulle här tas mäktiga, fartfyllda, skummande bilder...
Kanske kunde vi få med några gummibåtar som idkade River rafting på några av fotografierna..?

Nähä, inte det...
Väl tillbaka i Leh hittade vi ett café som serverade riktigt gott kaffe, ett litet bageri strax intill som sålde både äppelpaj och kanelsnurror. Inte riktigt som vi ville ha dem, men nästan. Till de berömda 75 %-en !
Middagen bestämde vi oss för att inte inta på hotellet, vi behövde något mer än fruktsallad i magarna.
Hotellpersonalen var uppenbart bekymrade över att vi valde att äta någonannanstans men se det struntade vi högaktningsfullt i.
Hittade en liten, enkel men mysig rastaurang där vi spenderade flera timmar. Pizzan och veg-burgaren smakade alldeles gudomligt och folk satt ner och åt, precis som man ska göra.
Tillbaks till långkalsongerna, strumporna och alla täcken.
Hundkonsert.
På lördagsmorgonen klev vi, väl påpälsade, in i matsalen på hotellet.
Fick vårt thé och våra rostade brödskivor.
"Could I have some boiled egg´s" undrade Mr Spirit.
"Sorry sir, but you can have an omelette..."

Vi höll på att sätta theét i halsen så mycket skrattade vi !
Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Mycket tokigt har vi hört här i Indialand.
Öronen sitter väldigt lösa vid det här laget, trillar nog av precis när som helst.
Nu var det dags för bilfärden uppför sytrådsvägarna. Khardung-La here we come !
Första halvan var asfalterad, sen var det grus och humpeliskump som gällde.
Vägräcken är ännu inte uppfunna i detta landet. Dock var det här och var små vitmålade stenar i strutsäggs-storlek utplacerade.
Bra jobbat, indiska väg- och trafiksäkerhetsverket!
Nu tror ju inte jag att det finns något sådant verk i just det här landet som vi nu bor i, men i alla fall...
Välbehållna, och vid liv, klev vi ur bilen och tillsammans med en massa indiska turister i de mest fantasifulla värmande munderingar befann vi oss högt upp i världen..


Köpte oss varsin värmande mugg chai i världens högst belägna cafeteria. knäppte en massa kort och gick omkring n stund på vingliga, ännu mer syrefattiga ben innan det var dags att åka nerför sytråden igen..
   
Vi firade återkomsten, och livet, med varsin öl och pizzaslices på "vår" mysiga takterassrestaurang.
Efter en välbehövlig tupplur förkastade vi återigen hotellmatsalen vad beträffade middagen och begav oss till fredagens trevliga plejs igen, med kortleken i högsta hugg. Spelade Janiv och drack ingefärs/honung´/citronthé ett par timmar innan hungern gjorde sig påmind .
Tidigt i säng, igen; inga partyanimals här inte, syrefattigheten och den spännande bilresan tog ut sin rätt.
Flyget tillbaks till Delhi gick redan 06.55 på söndagsmorgonen.
Kan tyckas väl tidigt men flygen till/från Leh går på morgnarna/förmiddagarna, resten av dygnet är det en militär flygplats och eftersom vi lade oss ohyggligt tidigt så var det inga problem med att kliva upp i ottan.

Ännu en fantastiskt vacker och behaglig (!!??!!) flygturstimme och vi klev ut i Delhi-hettan kvart över åtta på morgonen. Trettioen grader i skuggan.
Behagligt, faktiskt.
Fördelen med att åka så tidigt var ju att hela söndagen låg framför oss, följaktligen låg vi redan klockan elva vid poolen på Grand och stekte oss; tinade upp våra frusna Kashmiriska lemmar...
Temperaturen hade då stigit till cirka 45 grader celsius... Luften fylld med syrepartiklar igen, även med smogpartiklar men det är ju en annan femma.

Summasumarum; en fantastisk resa med många intryck, vådliga bilfärder, kloster i parti och minut, tibetanskt klädda människor och böneflaggor vart man än vände blicken... mäktiga snöklädda berg och krispig luft, vackra hus med träornamenterade fönster..
     
Har nu varit i såväl norra som södra Indien, hunnit med ett besök i mitten och även på västkusten...
"Bara" östkusten kvar; Kolkata, Chennai, Pondicherry samt ett mycket stort antal andra städer i varierande storlek kvar med andra ord...
Till hösten, kanske..

Men först; Sveeeerigeeee !!!
Två veckor kvar nu, i en hetta som blir allt obarmhärtigare för varje dag som passerar.
Bränner både på skinnet och i ögonen vid vistelse utomhus.
Många turer till poolen blir det, något annat orkar man inte med.
Eftersom man är en klen liten expat-människa som behöver sin fina lägenhet med a/c i alla rum, sin luftkonditionerade bil, sina ständigt påfyllda vattenflaskor, sitt medlemsskap i poolklubben.
Hur alla "de andra" klarar av tillvaron på husbyggen, under broar, i vaktkurer, i små, trånga enrumslägenheter etc är för mig en gåta.
Har man inget annat att välja på så har man inte.
Känner tacksamhet.

Puss och trevlig helg på er!/ Nimbu Pani for ever-Titti