Vad gör en lyxfru hela dagarna, egentligen ?
Ja, det undrar jag också !

Om jag tänker på ordet lyxfru så ploppar der fram en massa bilder på en exklusivt klädd, sval, välmejkad kvinna som glider i och ur sin chaufförsbestyckade bil för att få manikyr, massage och diverse föryngrande ansiktsbehandlingar. 
Däremellan dirigerar hon sin personal så att de sköter sin sysslor ordentligt och till full belåtenhet.
Denna lyxfru glider så iväg på små piffiga luncher där hon intar någon liten sallad tillsammans med ett glas välkylt vitt vin medan hon diskuterar Louis Vuittonväskor och Pradakläder med sina chica lyxfru-väninnor.
Kanske hinner hon med ett yogapass varje vecka, av en sort som garanterat inte genererar transpiration och andra otäcka fenomen.
Ungefär så, är ni med mig ?

Okej, här kommer veckan som varit; svart på vitt. Som förmodad lyxfru.

Fredag; upp klockan halv åtta. Uppackning av några kartonger. Start av tvättmaskin.
Duschning  av (lyxfru) kropp. Påklädning.
Torkning av golv eftersom tvättmaskinsslangen läcker litegrann.
In i bilen, iväg till frisören på "Madonna", klippt på 10 minuter av äldre indisk gentleman.
Pedikyr i väntan på att Camillas hårfärgning skulle bli klar. (Lyxfaktor, I know..).
Till Grand och två timmars pool, sol och stol inklusive lunch.
Beslut om terass party/invigning ac CS nya terass.
Iväg till "Japanaren" för att köpa kött; 15 minuters bilresa, enkel väg.
Telefonsamtal till "Ismannen" för hemleverans av 15 kilo is att fylla snabbt lånad kylväska med.
Hem, ut i köket för kötthantering; marinering och tillverkning av 24 st grillspett.
Upp på terassen för avtorkning av dammigt glasbord och pyntning med diverse ljuslyktor.
Iordningställande av picknick korg (snacks etc) för vidare leverans upp till terassen.
Terassparty med grillning. Mycket, mycket trevligt !
Godnatt efter midnatt.

Lördag; Micke till ovan nämnda Grand för träning och solning.
Undertecknad hemma och "tussar" d v s kånkar och tömmer kartonger, bär böcker, kör en tvätt, torkar ett golv  p g a läckande maskin.
Dammsugning och våttorkning av samtliga golv. Inte lika roligt längre, definitivt ej lyxfrumässigt..
Duschning den förmodade lyxfuiga kroppen. Dressar om till LBD (Little Black Dress). Hivar på lite smink och smycken. Liten fördrink på terassen.
Iväg till Svenska ambassaden (HÖG lyxfaktor, jag håller med) för kindpussning av ambassadören och hans dam m fl, mingel, middag och bevistande av prisutdelning från den golftävling som Svenska Handelskammaren anordnat samma dag.
Efter det en kort visit hos ett svensk/amerikanskt par som flyttar hem efter dryga 5 år i Delhi.
Godnatt efter midnatt.

Söndag; Uppe med tuppen (ålderstecken?, varför annars vakna klockan 7 en söndagsmorgon..).
In i bilen, 20 minuters bilresa till "Indian Crafts" på skumpeliskumpiga vägar för att i väldigt smutsigt och dammigt möbelhus inhandla skåp och bokhylla.
Trettio minuters resa hem, via "Japanaren" där lax inhandlas. Förbi lokala marknaden för grönsaksinköp.
Hem. In i köket för hushållssysslor.
Upp på terassen för en kall öl tillsammans med nedflugna, hembjudna karlar från Mr Spirit´s  jobb i Sverige (stor mässa på gång). Middag i CS.
Godnatt strax efter midnatt.

Måndag; Anställningsintervju med ev ny maid i CS klockan nio; gick mycket bra. Vi  (d v s jag) har antsällt Jaya från och med måndag på halvtid. Pigg, glad och med eftermiddagsjobb vilket innebär att hon slutar 12.30 hos oss; Jippie !!
Upphämtad av Camilla, bilresa till Sharma Farms (30 minuter enkel väg) för att utröna varför hennes bokhylla och skänk inte levererats för dryga veckan sedan som utlovats och varför dom inte besvarat hennes telefonsamtal. Inga direkta svar men löfte om leverans inom 1-2 dagar.
Därefter ny bilresa, nu 25 minuter till Nehru Place där, i princip, alla Delhi´s tygaffärer huserar.
Tygköp till terassmöbler; limegrönrandigt, 15 meter grov bomullscanvas för ynka 300 sek. Dito kvalité men blommigt och skojsigt till kuddar; 10 meter tack. 300 pix för det också.
Snabblunch på Olive´s; ja, man mäste äta också. OBS; alkoholfritt, väldigt olyxfruaktigt...
Hemma vid tresnåret. Kort vilostund i soffan, sedan samlande av kraft att ringa herr skräddaren; Mr Naval.
Hör och häpna, han kom efter en kvart, mätte och tog med sig tyget.
Levererade färdigsydda dynor OCH kuddfodral fyra timmar senare !! 
Ibland funkar det alldeles otroligt bra i Häjkon-Bäjkonland; man vet dock aldrig när dessa gyllene tillfällen infinner sig. Gör livet här ännu lite mer spännande.
Godnatt strax efter tolvslaget.

Tisdag; Yoga, promenad dit. Yogan av icke lyxfruaktigt slag.
Mycket transpiration, flåsande och darrande (ej dallrande) av magmuskler. Promenad hem.
Ljuvligt att kunna använda apostlahästarna !!
Snabbdusch av min lyxiga lekamen, sedan mottagande och betalande av de på söndagen införskaffade möblerna. Prick på överenskommen dag OCH i rätt tid.
Återigen ett sånt där "golden moment"!
In i bilen, till Shanti Niketan och bevistande av en försäljning av smycken och kläder.
Riktiga "femmes de lyxyry" som designat dessa; svala, vackra, välsminkade franska expat-fruar.
Duktig, om än inte lyxfruaktig, Sahlbergska; tittade enbart, inte en endaste liten rupee hittade vägen ut ur plånboken.
Bakade chokladkaka vid hemkomst; fikabesök onsdag morgon.
Bananas Nachanas strax FÖRE tolv.

Onsdag; Upp på terassen (tjatigt, eller hur..) med de nyklädda dynorna, tvätt av Delhi-dammigt glasbord. Packning av picknick korg.
Plingeling på dörren, Caroline kom för att hämta några (tomma) kartonger, tre andra luxury wifes hakade på.
Fika och mys på mycket varm terass. Tack och hejdå.
Iväg med Camilla till Big Bazaar för veckohandling; min första sådan (kanske den sista: fullt med både indier och blekansikten, kundvagnar parkerade hur som haver, spontanmöten i varenda gång, förföljd av butikspersonal som skyndsamt sträckte fram diverse pinaler som de trodde/tyckte/hoppades att jag vill ha..)
Onsdag = Svenska Skolandag, där det denna vecka var anordnat en filmkväll för barnen efter ordinarie lektionstid.
Jag hade åtagit mig att köpa dricka, typ småtetror, plastmuggar; att hälla popcorn i samt att fixa popcornen.
Till 40 barn !
HUR tänkte jag då ?
Småtetrorna såldes endast styckvis, fanns absolut ingen möjlighet att köpa en "karta" tetror. Kul. Not...
Ett butiksbiträde, och tro mig sådana finns det gott om i Indiska affärer, stod bredvid och tittade misstänksamt på när jag langade ner tetra efter tetra i kundvagnen. Upptäckte att ungefär varannan saknade det lilla fastklistrade sugröret som ska höra till.. Påpekade detta för den lilla människan som bevakade mig. Hon trollade fram en mycket liten bunt lösa sugrör som hon gav mig.
"I need more, many more, you see, I want a straw to each one of those.."
Fick en större bunt som jag lät singla ner i vagnen med förhoppningen om att de inte skulle smita ur och markera min framfart i butiken med en snitslad sugrörsbana.
Tappade ganska snart räkningen på alla mina tetror och lösa och olösa rör men räknade kallt med att jag fått ihop tillräckligt många.
Popcornen kunde man, som tur var, beställa i 5-liters påsar inne på Amerikanska Skolan.
Handlade såklart även en massa andra livsnödvändiga saker så vagnen var ganska full. Fram till kassan och dess minimala utrymme. I bandets bortre ände, cirka en hel halvmeter från kassaapparaten och kunden står en packningskille vars jobb är att just packa ner alla varor i påsar.
Det är inte mycket utbildning dom får i konsten att packa en matkasse.
Knappt en minut skulle jag tro.
Kanske bara en mikrosekund i den ädla konsten.
Eller förmodligen ingen alls.
När jag såg alla mjölkpaket huller om buller, tomaterna nerklämda emellan samt mitt bröd nerpressat i ena hörnet kunde jag inte längre vara den där milda, fina människan som tycker allt är roligt, positivt annorlunda och pittoreskt.
Nej, då tog mitt svenska ordningssinne över, jag spände mina blå i pojkvaskern, väste fram ett: " No, NO, not like that, I´ll do it myself.."
Snabbt hade jag rett upp i oredan och vips fick mycket mer plats, under välorganiserad och oklämda former. Stackars grabben stod och viftade lite med händerna och försökte förtvivlat komma till men inte en chans hade han. Inte när Sahlbergskan är på det humöret !
Hem en snabbis, uppackning. Tryckte i mig en yoghurt; lunch. In i bilen med alla tetror, muggar, skolpapper och skolfröken själv.
Skulle dessutom hinna träffa en svenska som är sjuksköterska och som jobbar extra på American Embassy School´s Health Office. Som skolsköterska helt enkelt. Nu ville hon introducera mig för personalen där så att även jag kan jobba som skolsköterska. Då och då. När det passar in i mitt lyxhustruliv. När schemat så tillåter. OM jag lyckas hitta en ledig dag.
Allvarligt talat, är jättesugen på att jobba extra där, kul och intressant ! Hur bra som helst för CV´t samt underbart att få nyttja mina kunskaper, har ju faktiskt en hel del erfarenhet efter 10 år på en akutmottagning !
Alla jag hälsade på verkade jättetrevliga. Lämnade in kopior på mitt examensbevis och min legitimation.
ska återkomma efter påsklovet för att gå några dagars introduktion !
Svenska skolanlektion och därefter promenad bort till ambassaden där filmkvällen skulle hållas. Pizzor var beställda, popcornen hälldes upp i plastmuggarna och tetrorna delades ut. Alla nöjda och glada.
Hemma strax efter sju, mycket nöjd (och trött) med dagen.
Dessutom hade Shalini och Robin kommit tidigt på morgonkvisten för att bo hos oss i tre dagar.
Betydde bäddning och fixande av gästrum, men det hade jag ju hunnit med redan på tisdagskvällen medan chokladkakan gräddades....
En stund på balkongen, inte terassen (!), med Shalini och litet glas vitt vin. Mysigt småprat. Maken och Robin dök upp runt halv elva efter något evenemang på ambassaden.
I säng mitt i natten.

Torsdag; Sov ända till halv åtta. Kaffe och småprat med Mr Spirit innan han for iväg till mässan. Start av tvättmaskin, torkning av golv under och runtom nämnda apparat. Dusch. Kaffe och småprat med S och R. Lunch med Tompa, Camilla, Shalini och Bangalore-Matilda på Italienska ambassaden d v s MPF-lunch. Mycket trevligt !
Nu hemma, bloggning en stund. Strax iväg på middag tillsammans med våra gäster men utan bästa M för han är på "affärsmiddag".
Imorgon, fredag börjar dagen med en coffeemorning hos Anna S sedan ska jag träffa min kompis Cilla H.
Vi har aldrig träffats IRL men "känner" varandra genom min blogg och därefter via fb.
Hennes man  jobbar också på S..B. Han är här på mässan och hon och deras barn landar i morgon bitti.
Ska bli kul att träffas på riktigt. Vi pratades vid i telefonen häromdagen, märklig känsla att prata med någon man inte känner och ändå tycka att man gör det..
Imorgon kväll är det åter dags för MPF-träff, denna gång på kvällstid och på Camillas terass eftersom alla de som leker kontor hela dagarna ska på någon middag/tillställning med en massa andra viktiga personer.
Go, MPF, go !
Så morgondagen är även den ganska fullspäckad.
Så verkar det fortsätta, i all evighet. Amen.

Så när ska det där lyxhustrulivet börja egentligen ?
Och hur är det att vara lyxfru ?
Det där svala, sofistikerade, läppglansblanka, välmanikyrerade livet.
Undrar jag.

Puss och kram för denna gång.
I nästa inlägg kommer bilder på nya CS, jag lovar.
Samtidigt som jag skriver ordet "lovar" gör jag en typisk indisk huvudvickning, i sidled. Innebär att det förmodligen kommer bilder. 
Kanske. Om jag hinner.

Även om jag inte är så värst duktig på att vara en lyxig lyxhustru så är jag i alla fall bra på att knappra på tangenterna. Väldigt många nedslag blir det. 
Jag gör det iklädd läppglans, A/C:n är på så jag är sval...
Kanske är en bit på väg trots allt

Namaste/ Titti 

Oj vilken helg, oj vilken vecka det varit...
Att flytta är ju alltid bökigt och stökigt. Att flytta i Indien är bökigt, stökigt och otroligt skitigt !
Har ALDRIG varit smutsigare om fötterna i hela mitt liv !

Vi började packa kläder och annat gjort i tyg såsom handdukar, dukar och lakan i torsdags. Började organiserat och ordentligt; heja Sverige ! Men ganska snart övergick det hela i något slags organiserat kaos. Ta så bort ordet organiserat framför kaoset och ni har bilden klar för er...
Åkte skytteltrafik mellan gamla och nya Casa Sahlberg med kartonger och allehanda påsar, kassar och väskor mest hela fredagen...

På fredagseftermiddagen sa jag dessutom upp Rozie, som vi brukat kalla "Iron Maiden", för att hon strök så förbenat bra och snyggt. Det var dock ett tag sedan vi kallade henne det, hon har nämligen inte haft "tid" att stryka på ganska länge. Man kan säga att allt tagit längre och längre tid och att mindre och mindre blivit gjort.
Ohållbart i längden.
Jag bad vår chaufför att hålla sig lite standby ifall hon skulle börja bråka eller bli aggressiv; vad vet jag, jag har aldrig sagt upp någon i hela mitt liv.
(Någon enstaka gång har jag väl haft en liten lust att säga upp Mr spirit, men inte i djupet av mitt hjärta och dessutom har den lusten snabbt gått över..)
Nu var det på riktigt och på blodigt allvar.
Hade blivit peppad av mina nya svenska kompisar och därmed ytterligare stärkt i mitt beslut; tusen tack för det tjejer !
Att säga upp någon var "lättare"än jag föreställt mig, förklarade att jag inte var nöjd med det hon presterade och att det blivit sämre och sämre över tid. Att ingen förbättring skett trots att jag påpekat strykhögarna och långsamheten.
Hon fick lön för hela månaden plus för ytterligare en månad. Sedan var det inte mer med det, inget bråk, ingen gråt.
Richard, the driver, blev nog lite besviken över att han inte behövde gripa in, tror att han gärna velat leka lite hjälte för sin maám nu när bästa Micke inte var på plats..

Klart att hon blev chockad och såklart att det inte kändes bra att förstöra hennes helg; vilket besked att få på en fredag klockan tre..., men det fanns inget annat sätt att göra det på.
Här i Häjkon-Bäjkonland är det inget "daltande" med uppsägningstider eller anställningstrygghet. Man får gå på dagen, med en extra månadslön i handen.
Nu är det maidfritt sedan en vecka och det är.... SÅÅÅÅÅ SKÖÖÖÖÖNT !!!!!

Så ska det förbli åtminstone mars månad ut har jag bestämt, sedan är det klart att vi ska en ny maid, jag har lärt mig vad/hur jag vill ha det och framförallt vilken slags person jag vill anställa.
Så är det. Jag njuter för tillfället av att tussa omkring och packa upp i lugn och ro. Njuter av att dammsuga, sopa golven och dra över dem med svabben efteråt.
Kommer tröttna på det, förmodligen ganska snart, har ju dessutom mitt rykte som lyxfru att leva upp till, men just nu är Tittilina mycket nöjd med rådande omständigheter !

På lördagen dök packnings- och flytteamet upp; 7 unga indier och en farbror plus en turbanklädd man i sina bästa men inte snyggaste år. Turbanmannen var med i egenskap av boss och packningsövervakare.
Han dirigerade sitt team, såg till att dom svepte in alla möbler i bubbelplast, wellpapp och avslutade det hela med plastad väv som knöts runt alla saker.
Vi höll oss mest i bakgrunden, turades om att åka ytterligare några vändor till nya CS.
Snart var varenda kvadratcentimeter golvyta täckt av snörstumpar, bubbelplastbitar, strimlor av vävplast och vilda, glada dammråttor...
Bakon soffa, tv-bänk, sängar och under mattor var det dammråttskolonier, där hade dom förökat sig och levt livets glada dagar. Inte sopat på länge med andra ord. Definitivt aldrig dammsuget...

Beslutet från dagen innan kändes ännu mer rätt!
Nåväl, tillbaks till flytten...
Lördagen var packningsdag, Mr Turban blev trött av allt dirigerande och övervakande så han var tvungen att vräka sig i vår Darlington-fåtölj en lång stund, skönt för honom.

Dom gick på lunch klockan tre, teamet skulle vara tillbaks efter en halvtimme och bossen efter två timmar.
En och en halv timme senare dök teamet upp igen, herr Turban kunde klockan ännu sämre så honom såg vi inte röken av mer den dagen...This Is India !

Vi hade kvar vår säng, oinslagen, varsin uppsättning underkläder och en gemensam handduk samt två tandborstar och en klutt tandkräm. Man behöver inte så mycket mer här i världen. Middag blev vi bjudna på av familjen J, tack för det kompisar :-) !

På söndagsmorgonen hade vi förstås velat ha varsin kopp samt vattenkokaren och burken med Nescafé. Men allt det låg ju nerpackat, Gud vet i vilken kartong...
Blev hemkört kaffe från närmaste Café Coffee Day och varsin torr knäckebrödsbit.
Gick bra det också.
Söndagen bestod av nerbärande av möbelpaket och kartonger; lastbilslastning och transport till nya CS samt uppbärning av alltihop..
Klockan tio på kvällen var allt på plats och jag delade ut 500 rupees till var och en av grabbarna (och farbrorn), när inte turban-bossen såg på givetvis ! Tog i hand och tackade för väl utfört arbete. Har hört att en flytt normalt tar 3-4 dagar. Stämmer antagligen för den av killarna som kunde lite engelska sa "thank you, yes very fast moving.."

Och nu går jag bara omkring och njuter, nyinflyttad terassinnehaverska, i rätt stadsdel; Södermalm och dessutom maidfritt !!!
Kommer aldrig bli någon riktig, äkta lyxfru av denna maámen som ni märker...
Lägenheten är så himla fin, ljus, mysig och bara superbra på alla sätt och vis !
Beställde terassmöbler på Sri Ram Market förra veckan, två divaner samt bord och fåtöljer i grov bambu, dom levererades igår, både klockslaget och datumet stämde med det vi kommit överens om !

Har gått till marknaden och handlat; C-block market, hur mysigt som helst ! GICK hem, på egna ben!, från Camilla igår efter ett eftermiddagsbesök där. Inget bilåkande  :-) !
Det är liv och rörelse direkt utanför dörren; théförsäljare; chaiwallas, grönsakshandlare, autorikshas åker förbi och i närheten ligger som sagt vår "block market" dit jag kan GÅ och handla de tomater som jag eventuellt glömde införskaffa när jag GICK dit förra gången...
HURRA !!!

I måndags bestod förmiddagen av att det konstant plingade på dörren, det var "garbageman" som presenterade sig och ville ha betalt för sin dagliga soppåsehämtning (200 rupees/månad). Han heter James och jobbar som skräphämtare på vardagarna och som pastor på söndagarna. Sedan var det Pradeep, som berättade att han var tidningskillen, han ville ha betalt för sin dagliga tidningsutdelning (130 rupees/månad).
Efter ytterligare en stundvar det en kvinna som ville ha tusen ruppar i månaden för att sopa och våttorka i våran trappuppgång. Nästa pling; en kvinna som ville ha jobb som maid. Ytterligare en kvinna som var sugen på att börja jobba i nya CS. Plinget efter det; hon som jobbar som maid för familjen i våningen under oss ville att vi skulle anställa hennes man i vårt hushåll; han är kock...
Richard i sin tur motade bort ytterligare några redan nere på gatan som ville in och plinga på för att erbjuda sina tjänster.
Helt otrlogit vad ryktet sprider sig snabbt, en kvinna var förresten och rinde på vår dörr i gamla CS redan dagen efter att Rozie blivit uppsagd; Rozie själv hade tipsat henne...

Själv har jag ringt upp en eventuellt blivande maid, fått tipset av en svenska som snart flyttar hem till Svedala efter dryga 5 år i Delhi. Vi verkar ha samma syn på och behov av hjälp i hemmet och Eva-Marie har varit nöjd med den här kvinnan. Anställningsintervu på måndag morgon klocka 9, spännande värre..

Ikväll blir det invignings-grillning på våran terass; ingen klädsel på utemöblerna ännu och i princip inga växter eller iordningställt på minsta vis men vi fyller upp med goa, glada människor och då kan det inte bli annat än bra och trevligt !
Is-mannen är ringd, kommer med is att fylla kyl-lådan med så att ölen håller sig kall hela kvällen, grillkol är hembeställt. I princip allt går att få hemlevererat, det är man inte bortskämd med i "Svärje", har tagit ganska lång tid för mig att tycka att det är okej att via telefonen beställa hem en massa grejor som man fixat på egen hand i den "gamla" verkligheten. Men det är ju deras levebröd, detta är min "nya" verklighet.

Nyheter för övrigt; Fanny och Erik är för tillfället i Goa och har det hur bra som helst, njuter av semester, sol och strandliv ! Loppan har fått ett kanonbra jobberbjudande som hon tackat ja till !
Summa sumarum; livet är gött !

Ännu "göttare" blir det när köttet fräst färdigt på den nyinköpta Webern om några timmar och lyxfrun har något gött i glaset och äntligen får inviga sin terass...

Namaste och trevlig helg alla godingar som läser mina bokstavskombinationer; kram !

/ Titti, C-block, Vasant Vihar, New Delhi, Indien, Världen !

I början av mars varje år infaller Holi här i detta landet som vi nu bor i.
Kallas "Festival of colours" och är en festival för att be om god skörd och fertilitet för landskapet.
En av legenderna ur den hinduiska mytologin berättar att Holi firas till åminnelse av en förmäten kung som tog illa vid sig när hans son, Prahlada, tillbad guden Vishnu. Kungen/pappan försökte upprepade gånger döda sin son bland annat med hjälp av gifitiga ormar och förgiftad mat.
Dock utan att lyckas.
Till slut satte sig kungens syster, Holika; som bar en sjal vars tyg gjorde henne immun mot eld, med pojken i knät i mitten av en brasa, i syfte att bränna pojken till döds. Prahlada lyckades fly oskadd medans Holika, vars sjal uppenbarligen var av dålig kvalitet, brann upp...

Nuförtiden firas Holi med att man har färgkrig; kastar/slänger färgat vatten och färgpulver hejvilt, på vem som helst.
Förra året, som nyblivna Delhibor, stannade vi inomhus denna dagen. Vi hade blivit rådda till det av den indiska personalen på kontoret.
Duktiga och laglydiga svenskar som vi är så gjorde vi (naturligtvis) som vi blivit tillsagda.
Så icke i år!
Så icke något kommande år heller.

Micke befann sig på väg hem från jobbresa i Europa och missade följaktligen hela kriget.
Nästa år måste planeringen bli bättre, detta vill han vara med om !

Vi tre kvarvarande i Casa Sahlberg bildade raskt "Team Sahlberg/Södermark", införskaffade vattenpistoler, vattenballonger och färgpulver.
Letade fram kläder som sedan skulle kunna kasseras och startade vattenballongspreparationerna i köket...
Iklädda vita brallor och dito långärmade t-shirts med Erik dagen till ära iklädd en blågul Sverigetröja för att riktigt visa att nu var det Sverige mot Indien i (färg)kriget samt beväpnade till tänderna smög vi nerför trapporna och ut på gatan...

Under vilda stridsrop; "Happy Holi" kastade, slängde och sköt vi mot alla som kom i vår väg !
Under minst lika vilda rop blev vi beskjutna och påkastade färg av alla i vars väg vi kom !

På vår krigarstråt med vattenpickor, fyllda ballonger och påsar med färgpulver i högsta hugg träffade vi på en indisk man vars hud och kläder visade att han var med på noterna.
Alltså besköt vi honom, skoningslöst !
Han log, sa "Happy Holi", gjorde en frågande gest mot våra påsar, klev fram och tog en nypa färg mellan fingrarna. Varsamt strök han sedan lite färg på våra pannor och kinder. Gav oss en omfamning, tog i hand och tackade så mycket...

Team Sahlberg/Södermark tappade fattningen litegrann av detta hövliga och vänliga bemötande av fienden som vi nyss beskjutit.
Men "the Team´s gotta do what the Team´s gotta do" så vi återvände till vår gata och spöade sk-ten ur vakterna. Vakterna på vår gata spöade även skiten ur oss ska väl i ärlighetens namn tilläggas.
Dom hade tillgång till vattenslang och spänner som dom gladeligen använde sig utav !

Cerise, knallgult, illgrönt samt violett är de färger som används.
Cerise är den färg som allra bäst biter sig fast i håret. framförallt i nordiska, blonda hår.
Allra mest framförallt om man gjort ljusa slingor i håret.
Sådär lagom piffigt med knallrosa inslag i kalufsen på en medelålders medföljandefru som försöker leka lyxhustru dagarna i ända. Men det är smällar man får ta. Värre kan man ha det här i världen.


Vi bor i ett område här i Delhi som heter WestEnd; lugnt, stillsamt och perhört...tråkigt.
Enligt min mening alltså.
Som att bo på en stillsam gata på Östermalm.
Inte en marknad i sikte, inte en mataffär så långt ögat når.
Har man (jag) glömt handla tomater så har man (jag) det. Den dagen får vi klara oss utan helt enkelt.
För inte sätter jag mig (bak) i bilen och ber Richard köra till Vasant Vihar och C-blockmarket för några tomatuslingars skull.
Tio minuters bilresa, inte på gund av avståndet men på grund av trafiken och de konstifika u-svängar man måste göra, för några tomaters kull, det säger den svenska ryggmärgen nej till.
Att bo i Vasant Vihar är som att bo på Södermalm; liv och rörelse, kvartersmarknader med grönsakshandlare, mataffärer, apotek samt nära = gångavstånd till Basant Lok där det även finns café, restauranger, bio och skönhetssalonger...
Jag har i nästan ett helt år velat bli en söderböna och slänga östermalmslady-känslan i rännstenen.

När man skriver kontrakt som expat här i Häjkon-Bäjkonland så gör man det med en så kallad "lock-in" på ett år, man kan alltså inte utan att bryta mot lagen och riskera åtal/böter säga upp sin lägenhet. Dessutom är det två månaders uppsägningstid efter det att "lock-in" perioden kommit till ända.
Att kunna glömma handla tomater och att efter tio minuters promenad ha åtgärdat denna fadäs har jag längtat efter !
Att med hjälp av apostlahästarna kunna gå och fika, handla en glass, gå hem till dom jag känner utan att behöva åka bil.
Att kunna promenera till yogapasset; vilken lyx. Vilken självklarhet egentligen.
Nu blir det så !!

Vi började titta på lägenheter (med takterass, som var ytterligare ett krav från min sida) för några veckor sedan, bara det är egentligen värt ett långt blogginlägg, men ska inte trötta ut er alldeles.
Sammanlagt tittade vi på 14 lägenheter, varav tretton hade takterass, men små mörka, fula kök eller helt orimliga planlösningar gjorde att ingen föll oss i smaken.
Förutom lägenhet nummer tre i ordningen.
Den fick en stjärna i protokollet direkt !

Vår kontakt på kontoret inledde förhandling med hyresvärdinnan. Jodå, den kunde vi få !
Lyckan och glädjen var stor !
Nästa dag, nytt besked från kontoret; nej den kunde vi inte få för hyran höjdes med 100.000 rupees i månaden så fort hon märkte att vi var intresserade. Noteras skall att en expat-lägenhet i dessa områden kostar ungefär femtiotusen svenska pix  (!!!) i månaden, så en höjning med femtontusen sek är ganska saftigt och oförsvarbart.
F-n också... Kontoret undrade om det fanns någon av de andra 13 som vi kunde tänka oss.
Njaa, det fanns det ju inte men vi lovade fundera på saken över ett par dagar.
Två dagar senare, nytt meddelande från kontoret; ni kan få den för hon har sänkt till ursprungliga (gigantiska) hyran...
HURRA, igen.
Ytterligare någon dag senare; vi kunde bara få den om vi stod för det årliga underhållet av hissen.
???
Ingår inte det i hyran, att hissen per automatik ska fungera och underhållas ?
Och varför skulle vi stå för underhållet, dom i lägenheten ovanför då ?
Nej, dom var det ingen idé att fråga enligt hyresvärdinnan, dom skulle inte gå med på det ändå..
Nähä, men vi d v s kontoret skulle glatt gå med på att bli hissansvariga.
Tilläggas ska att hissen var ur funktion när vi tittade på lägenheten...

Hornen växte på fru Sahlberg; jag såg hur vi hade en anställd hissvakt som sålde biljetter ; varje gång någon på tredje våningen, deras gäster eller olika leveranser skulle åka med hissen var dom tvungna att köpa en biljett för 20 rupees styck...

Men som så ofta i detta landet var det mesta ett spel för galleriet, ett försök att få ut så mycket pengar som möjligt i varje situation.
Suck.
Man blir lite trött mellan varven.
Går det att krångla till saker och ting så gör för allt i världen det.
Gör tillvaron så omständig som möjligt, bara för att du kan det.

Slutliga överenskommelsen blev att kontoret står för halva kostnaden av hissens årliga underhåll (!!??!!) och lägenheten var, i princip, vår. Det var bara den sista underskriften som saknades.
Vid det laget  och efter alla konstiga turer hit och dit så orkade vi inte ens jubla ordentligt..

Så igår morse läste M, för ovanlighetens skull, sitt horoskop som sade : "a property that you are after will be yours.." han visade det för mig samtidigt som han skrev ett sms till den ansvariga (för lägenhetsförhandlingen) på kontoret för att fråga hur det gått med den sista underskriften. Precis då, innan sms:et hunnit iväg så ringer hon och ger oss ett glädjande besked.
Klappat och klart !
Vasant Vihar OCH takterass, wwiihhooo!!!

Flytten är planerad till om en vecka, fast inget blev klart förrän igår; förklara det den som kan..
Flyttsnubbe var i Casa Sahlberg i förrgår och beräknade och inspekterade, fastän inget blev klart förrän igår; förklara det då..
Vi frågade om vi kunde få hem 30 kartonger i förväg för att kunna packa kläder och dylikt själva. Det gick jättebra fast han kunde inte för sitt liv begripa att vi vill packa ens den minsta klädtrasa själva. Han erbjöd sig att skicka med en pack-kille med kartongerna, detta erbjudande la han fram fyra gånger eftersom han inte riktigt kunde tro att han hörde rätt när vi gång efter annan artigt tackade nej till detta fantastiska, och i denna delen av världen förmodligen helt naturliga, erbjudande.

Mitt största huvudbry för tillfället är om jag ska sälja hiss-åkar-biljetter till människorna i lägenheten ovanför oss varannan dag eller till halva mitt ursprungligen tänkta pris.
Nu när vi till hälften är ansvariga för och bekostar hissens fortlevnad.
Nästa fråga; vem är nu ansvarig för den andra halvan av underhållet..?
Kanske är det så att hissen kommer bli underhållen till hälften, hälften av de utnötta skruvarna byts ut, halva hisslinan ersätts, dörren kommer att kunna stängas..till hälften.

Äh, det blir till att nöta trappsteg, det brukar jag göra. Kallas vardagsmotion och är framförallt bra för lyxfruar och viktiga kontorsarbetare som i sin nya vardag tillbringar sim mesta vakna tid i baksätet på en Mahindra Scorpio..

Namaste och Happy Holi, i efterskott !/Titti

För att inte helt fastna i shopping-, yoga- och manikyrträsket bestämde vi oss i måndags för att vara lite kulturella.
En "kulturkvart" helt enkelt.
Redan i augusti, när C och jag träffades för första gången planerade vi att ha dessa kvartar.
Hon var då på besöksresa, s k "look-and-see", blivande lyxfru.
Det som jag då redan hade hunnit vara i hela 8 månader..
Nu ÄR även hon lyxfru sedan tre månader tillbaks.

Det mesta har fallit på plats eller nåja, det här är ju väldigt mycket Indien och väldigt lite Sverige så saker och ting faller liksom inte på plats så som vi tänker men det mesta ordnar sig i alla fall, på något mystiskt sätt.
Löser det sig inte idag så kanske det gör det i morgon, eller någon helt annan dag.
Eller om en vecka eller så...

Hur som helst, tanken med våra kulturkvartar är att dom ska vara: 1. Kulturella. 2. Hålla på i ungefär (minst) en kvart.
Önskvärt är också att det i anslutning till kulturen finns en (flera !) butik(er) där vi kan strosa omkring efteråt och då kanske känna oss tvingade att införskaffa någon liten bedårande vacker sak...
Finns det sedan även ett kafé blir ju kvarten optimal, en fika som avslutningen på all kultur och den lilla shoppingen tackar vi inte nej till !
Annars blir det för slitsamt, man måste vila sig lite ibland.

Så är det tänkt, så vill vi ha det.
Ungefär en gång per vecka vill vi ha det så.

Hittills har det inte blivit av för det är alltid så mycket annat som pockar på uppmärksamheten; barn som ska fås att trivas i skolan, gäster som ska tas om hand, fötter som ska pedikyreras, yogaställningar som måste nötas in. Därtill kommer en massa annat tjafs såsom handla mat, be maiden bädda rent, skriva listor (som ändå ingen förstår..), beställa hem vatten och betala ut löner till personalen...
Slitsamt värre.

I måndags hittade vi dock en lucka i våra pressade lyxfru-scheman, dags för....
Kulturkvarts-premiär !!!

Dessutom slog Camilla två flugor i en smäll, eftersom hon hade sin lillasyster på besök; gästomhändertagande OCH kultur. Inte illa !

Nu kommer en liten parentes om hur otroligt liten världen är ibland; Camillas syster heter Pernilla. När vi hälsat på varandra och konstaterat att vi båda (alla tre givetvis) vuxit upp i Götet så frågade hon VAR i Gbg jag tillbringat barndomsåren. Jag svarar "Hisingen, Nordostpassagen och Linnegatan", hon replikerar "Har du en lillasyster som heter Cecilia?"
Då känner jag genast igen henne, det visar sig att vi varit grannar under flera års tid och att hon och min systeryster varit lekkompisar ! Hur höga är oddsen på det, jag bara undrar !!
Slut på parentesen, håll med om att det var märkligt !!

Världen över är det ju vanligt att museum är stängda på måndagar, så även i Delhi.
Dock finns det ett som är öppet på måndagar. Det är unikt.
Än mer unikt är själva museét i sig.
Håll ihatten eller ännu hellre; akta så att inte brallorna åker ner; Internationella Toalettmuseét !
Vad sägs om det ?
Håll med om att kulturkvartspremiären höll hög klass !

Av en bekant som jobbar på ambassaden hade jag fått höra att vår statsminister, Herr Reinfeldt, med maka besökte detta eminenta och ovanliga museum under sitt Indienbesök för några år sedan.
Vidare fick jag veta något som faktiskt imponerade på mig och väckte både min nyfikenhet och även en viss längtan efter att få besöka just detta ställe; av ett cirka 30 minuter långt besök och några klick med kameror samt ett par frågor har tydligen Internationella Toalettmuseét lyckats göra en hel bok om Freddans och Filippas liv och leverne.
Komplett med redogörelse av skolgång, betyg, hobbies samt deras nära och innerliga relation med Indien.
Denna bok ville jag se !
Detta museum ville jag besöka !

Luttrade, åtminstone till en viss grad, som vi är vid det här laget var vi medvetna om att museét kunde vara alltifrån jättestort och magnifikt till pyttelitet och anskrämligt, eller varför inte en korsmix.., så det var med öppna sinnen och solsken i blick vi styrde kosan dit.

En vitrappad mur runt området som verkade vara ganska stort. Innanför var det rent och fräscht. En innergård med låga vita hus runt. genom ett prtvalv som var dekorerat med ballonger. Kvinnor i blåa tunikor och vita byxor. Lugnt och vilsamt.
Jag var stum av beundran, såhär fräscht och välordnat...i Häjkon-Bäjkonland ?!?
In på ytterligare en gård där det stod små hytter på rad med vardera två hål i marken framför varje. Små anslag på varje hytt; såhär och såhär mycket kostar den här att tillverka. Såhär många människor kan den betjäna. Dess livslängd är så här många år.

Uppenbarligen försökte vi göra (återigen!) saker och ting i fel ordning för det kom en liten farbror som vänligt men bestämt föste oss fram mot en dörr i ett av husen. öppnade och voila!: Internationella Toalettmuseét !

Det första jag ser är ett stort foto, i guldram, med en indisk man på  bilden. Han tar emot ett pris.
Priset överräcks av vår alldeles egna kronprins; Carl Philip, i egen hög person.
På fotot, bakom de två leende männen, hänger en banderoll.
"Stockholm Water Prize".
Uppenbarligen ett foto med några år på nacken, för visst är det hyfsta många år sedan Vattenfestivalen gick i graven ?

"Oh, look, you have a picture of our crownprince...Very nice.. Carl Philip.. Very impressive.."
"Aha, you from Sweden ? Very good relations with your country...Very good.. Sweden.."

Av Freddans och Filippas besök syntes inte ett spår men farbrorn bekräftade att "The Swedish ´president´" hade varit där. Var boken om deras liv befann sig kunde han dock inte riktigt redogöra för..
Han såg glad och lycklig ut över att det än en gång var svenskar där på besök, vi var glada över att museét visade sig bestå av ett enda rum. Foton och skriven text på väggarna samt några olika pottor och klosetter i glasmontrar på golvet. Ett anslag berättade att den allra första toaletten, i hela världen faktiskt, såg dagens ljus i just detta land.
Så lärde jag mig något nytt även denna dag !

(Fast jag vet inte om jag tror på det, enligt olika skyltar på tempelmuseét Akshardam så har Indien uppfunnit både matematiken, läkekonsten, pastan OCH raketbränslet så toalettinformationen landade in i hjärnkontoret tillsammans med en stor nypa (skopa) salt..)

Efter ungefär en kvart, sic!, var vi mycket nöjda med besöket och beredda att tacka för oss.
Den bedårande lilla museishopen lyste med sin frånvaro, på disken stod dock ett plastpaket innehållande ett stycke stor gul kissdroppe samt ett stycke stor brun bajskorv, i plysch..
Fick inte riktigt klart för mig om dessa var till salu. Inte för att jag på något sätt kände att dom behövde komma i min ägo, men i alla fall. Dock var dom helt klart svenska, etiketten  sa "kiss" respektive "bajs".
Heja Sverige !


Farbrorn tyckte dock inte att besöket var riktigt färdigt ännu. NU var det dags att få beskåda dom små hytterna och grävda brunnarna på gården; bytoaletter av två-kammarmodell i olika prisklasser, livslängder och kapaciteter.
(I ett land där ungefär 80 procent av landsortsbefolkningen inte har tillgång till toalett utan gör sina behov i det fria och på olika platser förstår man ju behovet, frågan är varför det inte byggs fler, varför inte regeringen anser det superviktigt...)

Vi beundrade dessa olika modeller en stund, kikade ner i brunnarna och förstod hur dom fungerade.
Nu var vi ännu nöjdare och ännu mer beredda att tacka för oss.

Nja, det var inte riktigt, riktigt klart än ansåg farbrorn..
Jag slängde in en fråga "Is this the only museum of toilets in the world?"
"Yes, yes, in India.."

Svarade den lille indiske mannen samtidigt som han visade oss mot ett litet hus ovanför vars dörr det satt en skylt på vilken det stod "Biogas kitchen"

Camilla stack in huvudet, noterade en bänk med gasdrivna spisplattor på. samt en skrälldus med flugor som glatt surrade omkring i köket. Hon drog tillbaks huvudet, log rart mot farbrorn och sa "Interesting, very impressive.."
Det nöjde han sig..inte med !
"Come inside, look, cook food with only natural gas from toilets.."

Han vred på gasen; varde eld !
Varde också en viss odör, som man inte vill ha i sitt kök!
Tack och lov att det inte stod en vattenkittel på plattan; det fikat hade INTE passat in i vår föreställning om kulturkvarts-efter-shoppingen-fika....

Efter att även ha blivit förvisade en biogasdriven lampa, en likaledes driven värmekälla á la fyrfat samt en biogasdriven generator med tillhörande stinkpuffar var vi väldigt, väldigt nöjda och alldeles förskräckligt beredda att tacka så mycket för guidningen och besöket.
DÅ var även herr indier nöjd och kände väl att Internationella Toalettmuseét hade bjudit på allt dom hade att bjuda på, förutom en sista liten sak som han ville att vi skulle ha.
Därför gick vi inte tomhänta därifrån, trots avsaknad av bedårande butik.

Om det är någon som vill veta ALLT om sanitetsposlinets ursprung, tvåkammarbrunnar och hur man bygger sitt alldeles biogas-kök så har jag en CD-skiva om detta. I alldeles obruten förpackning.
Säljes till högstbjudande.
Så att jag kan finansiera nästa kulturkvart med påfäljande shopping och fika...
Häpp !

PS:
Så uppslukade av sanitet och kissdroppar i plysch var vi att vi helt och totalt missade jordskalvet; knakelibraket, med  5,2 på Richterskalan och med epicentrum bara 4,5 mil utanför Delhi. kontorshuset svajade, tv-apparater skakade och vi märkte....absolut ingenting !
DS. 

Idag är det Holi här i Indien, firande av vårens ankomst och den dag då alla kastar färgpulver och slänger färgfyllda vattenballonger på varandra. det är dagen då man får färga ner poliser, utan risk för böter och /eller arrestvistelse. vi har införskaffat pulver, ballonger och vattenpickor. Team Sahlberg/Södermark mot resten av Indien...

Happy Holi/ Titti

Vilken vecka, jag säger då det !
Med tre nya gäster i Casa Sahlberg har det varit full rulle dagarna i ända, hur kul som helst.
Ett stycke faster från Farsta och hennes två döttrar; alltså kusiner till Mr Spirit gjorde oss den äran med ett veckolångt besök.
Det är vi mycket glada och tacksamma för, har varit en kanonvecka !
Med risk för konstiga släktrelationer, lagvidriga äktenskap och frågetecken i arvslängder så har nu även jag blivit med faster; första i livet faktiskt men bättre sent än aldrig !
Har dessutom fått mig två nya kusiner, bara det, såhär mitt i medelåldern.

För att det inte ska bli för bökigt så har jag valt att kalla dom plaster och plussiner, ibland är jag bra påhittig, för att inte tala om genialisk ;-) !

Människor som är vackra även på INSIDAN är dom allra finaste tycker jag. Plastern och plussinerna är just precis det, vackra ÄVEN på insidan.

Vi/dom har hunnit med: marknader, massager, yogapass, tågbiljettsbokning, tågresa till Agra, luncher på terassrestauranger, terassparty, dansföreställningsbiljettsbokning, dansföreställning, tyginhandling, biobesök, museum, Gin&Tonic,shoppingmalls, balkonghäng, prat&babbel i soffan, skratt, allvar, diskussioner....ja, jag ska inte gå in på detaljer men det har varit en härlig vecka !

Det kom önskemål från en utav "plussarna" om att gå och se en indisk dansföreställning. 
Tipset hade hon fått utav en indisk vän i Svedala, komplett med namn på olika dansteatrar i Delhi vilket gjorde det smidigt för mig att gå in på nätet och kolla upp vad som fanns i deras evenemangskalendrar..
Tänkte jag lite käckt där jag satt och filade på ett ungefärligt schema för veckan.
Där tänkte Sverige och Indien olika.
Igen och som oftast är fallet.

Men inte gjorde det något att jag inte hittade rätt i deras krångliga och, för mina svenska ögon och hjärna, mycket ologiska sajter.
Vi åkte dit helt enkelt, lätt som en plätt.
På vinst och förlust.
Wild and crazy.

Stegade rakt in i en efter-föreställningen-brunch på Kamani Auditorium, först trodde vi att stället var abonnerat för det var en buffé uppdukad komplett med vita dukar, kandelabrar och människor i vackra finkläder; firande av någons högtidsdag, bröllopsmottagning (nej, allvarligt; bröllop fattade jag direkt att det inte var, det var alldeles för tyst och lugnt, inga vita hästar eller hysteriskt trumslagande paljett-kostymsklädda pojkar med i bilden..; något har man väl hajat efter drygt 14 månader i Häjkon-Bäjkonland..)..hursomhelst det kändes som om vi klev in i något privat firande.
Det gjorde vi nu inte, blev vi upplysta om. Tack för det.

Blev hänvisade in på biljettkontoret där en kostymklädd indisk gentleman räckte över två vackra kuvert innehållandes varsin biljett, giltig för två, till "Manifestations of a woman with the ballet Stree" på onsdagen.
Kunde inte blii bättre!
Jo, det blev lite bättre faktiskt; vi upptäckte att det dessutom var gratis!

Efter marknader, terassparty, massager, yogapass, Taj Mahalbesök och några Gin&Tonic blev det så onsdag.
Vi dressade upp oss; japp, klackers på :-), och gjorde oss redo. Plaster upptäckte då att det stod på biljetterna att man skulle vara på plats senast halv sju, att man inte fick ha med mobiler, att filmkameror var strängeligen förbjudna...
Vi råddade om i handväskorna, lämnade telefonerna hemma, jag virade dock in en indisk telefon i en servett för insmuggling; vi måste ju kunna ringa efter Richard när vi var färdiga...

Onsdagskvälls-trafiken var som den är vareviga kväll i detta landet; massiv, tät och i det närmaste ogenomtränglig. Vi hade startat med god marginal hemifrån men minutrarna tickade iväg...
Det där med att fysiskt vara på plats senast halv sju gick inte att genomföra, jag och Fanny ryckte lite på axlarna när faster lite nervöst tittade på klockan.
För oss svenskar är ju punktlighet en dygd men för att inte få stress-bryt inför varje evenemang så har vi lärt oss att koppla bort dygd-tänket och betrakta tid som något tänjbart, typ gummiband.

På husväggen satt ett stort anslag; "No handbags allowed. No food or drinks to be brought inside".
Det var ändå en väldigt beskedlig skylt som inte nämnde något om att granater, svärd, pistoler eller bomber icke fick medföras, som det annars är vanligt att det annonseras på skyltar utanför olika offentliga byggnader..
Vi blev inte ens nervösa över att kanske bli fråntagna våra handväskor eftersom alla före oss i kön glatt ignorerade detta och svängandes sina väskor äntrade entredörren. Så även vi, utan mankemang.

Tio minuter efter utsatt tid slog vi oss ner och inväntade med spänning att föreställningen skulle börja. Klockan blev sju, den blev fem, tio, femtom minuter över sju och folk fortsatte droppa in i maklig takt.
Tjugo över sju klev en kvinna upp på scenen och hälsade oss alla välkomna till denna föreställning som skulle handla om :"The saga of the struggle of the indian woman through the ages, ever striving to emerge as an empowered, liberated and independent individual".

Vi fick dessutom vetskap om att guvernören från staten Orissa var där, att frun till Indiens vicepresident var där, att en av Indiens första kvinnliga domare gästade samt några kända kvinnliga läkare, författare och även en kvinna som blivit nominerad till Nobels fredspris...
Vad vi inte riktigt hade kläm på var att samtliga dessa tjugo kallades upp på scenen, en i taget, presenterades, fick blommor, gåva applåder samt att alla dessa skulle skaka hand med varandra...
Fyrtio minuter senare och med ömmande händer kunde vi börja "njuta av" dansen/berättelsen om Kvinnan.

Det hela var fascinerande i några minuter, musiken något för gnällig för min smak och sången (på Hindi) något för svårbegriplig även för ett språkintresserat öra som mitt...
Dansösen, den mycket kända Uma Sharma, gled, snurrade, virvlade, hopplade runt på scenen viftandes på händerna, rörandes på fingrarna. 
Om man inte är uppvuxen i Indien med den sortens dans och med vetskapen om handrörelsernas enorma betydelse så...ja, då kan i alla fall jag känna att jag är ganska nöjd efter en liten stund.

Vad som däremot var riktigt, riktigt fascinerande för oss alla blekansikten var publikens beteende !
Folk, mitt i bänkraden, reste sig upp och banade sig väg ut mitt under föreställningen. Med folk menar jag inte en och annan, nej jag tror att större delen av publiken vid minst ett tillfälle fick något viktig eller angeläget ärende ut från salongen. Det sms:ades, det ringdes, det prasslades, pratades och diskuterades mest hela tiden.
Filmning och fotografering skedde hej vilt i parti och minut.
En tjockis-indier framför mig var reste sig under mycket stånkande och stönande upp och försvann ut, tjugo minuter senare stånkade han sig ner i sätet igen.
Då återstod två minuter av showen....

Av showen ja, sen var det ju såklart dags för avtackning utav alla de fina och viktiga gästerna, dock inte vicepresidentens fru; hon drog efter någon halvtimme komplett med livvakter, adjutant och allt.
Hon kom inte tillbaks.
Musikerna kallades också upp på scenen, koreografen, ljudkillen, ljuskillen, "specialeffects"killen, ja, jag tror nästan att även f-n och hans mormor stod där och bugade...

Vi väluppfostrade eller man ska kanske säga sverigeuppfostrade blekansikten satt artigt kvar och applåderade varenda kotte som klev upp på scenen.
Det ingår inte i en indiers uppfostran kan jag tala om; det ringdes, det banades väg, det kindpussades hejdå och det gicks iväg för fulla muggar mitt under tackningsceremonin. Till slut var vi kanske bara en femtedel av publiken kvar.
Ingen på scenen såg speciellt ledsen eller upprörd ut över att finna salongen i det närmaste tom innan det hela officiellt var över. 
Plaster och plussinerna däremot var lite upprörda; tyckte det var ouppfostrat och ett oskick att bete sig på det viset. Det tyckte såklart även Fanny och undertecknad men det är uppenbart att vårt vett och vår etikett skiljer sig från Häjkon-vettet och Bäjkon-etiketten. Som härmed döps till ovett och oetikett.
Så är det bara. 

Lugn söndag i Casa Sahlberg; gästerna är hemfarna, Micke sitter på flyget till Amsterdam, Fanny och Erik mår lite bättre efter feber och Delhi-Belly.
Funderar på att duka riktigt fint till middagen ikväll (hemkörningspizza alternativt levereringskinamat..) med dom förnämliga servett-och-bestick hållarna som skickliga f(pl)aster A förfärdigat och hade med som present;

innan pizzakillen ringer på ska jag nog hinna tvätta händerna och torka dom på mina (våra) alldeles egna handdukar; Casa sahlberg.

Namaste och godafton bjudes er utav Lady Titti af Casa Sahlberg...