...Skolavslutning, superhögklackers & skärvor av glas...
Denna veckan har bjudit på aktiviteter minsann, några riktigt indiska, andra med typisk svensk inriktning.
Tre yogapass, en live-cricketmatch, en svensk skolavslutning; komplett med "Den blomstertid.." och "Idas sommarvisa", en Bollywoodmusikal, en indisk utemarknad, en svensk MPF-lunch och som grädden på moset; en svensk vårbal ! Allt detta i drygt 43 graders värme.
Inte undra på att man räknar ner dagarna tills man får landa på svensk mark och vila upp sig med lite midsommar, små grodor, grillfester, Åhlénsbesök och båtturer i skärgården !
Som sagt, i 43 graders värme, åkte vi mot cricketstadion; Delhi Daredevils spelade hemma mot Kings XI Punjab. Att komma in på själva arenan gick förvånansvärt smidigt måste jag säga. Stadion rymmer 55 000 personer så tanken på kaos hade föresvävat mig, men där fick jag tji.
Naturligtvis förstod jag inte varför jag inte fick ta med mig min vattenflaska in, förklaringen var att vissa (crickethuliganer) kastar ner flaskor på planen; ok, det köpte jag. Drack ur flaskan och slängde den i för ändamålet ditställd kartong.
Fanny hade med sig en hemmapåfylld sportdrycksflaska, hon vägrade slänga den och då...behövde hon inte det! Inga regler utan undantag; så funkar det i Häjkon-Bäjkonland.
Min väska röntgades och "röntgenpersonalen" sa "Coin !"
Jag svarade "Whaa-at?"
"Coin !"
Vi kom fram till att jag hade mynt i plånboken, det fick man inte ha.
Dom kunde man nämligen också kasta ner på plan; om man är crickethuligan vill säga. Vilket jag uppenbarligen inte är eftersom tanken på att kasta mynt på en gräsplan aldrig någonsin har föresvävat mig.
Tack för tipset !
Mynten petade jag ner i en metallbytta med uppskuret hål i locket.
Ett rött kors var ditmålat på byttans sida.
"And the coins goes to..?"
"Red cross, maám".
Ja men då så, man har idkat välgörenhet, tänkte jag och log mitt mest förtjusande leende samtidigt som jag i mitt stilla sinne hoppades att "röntgenpersonalen" skulle hitta på något riktigt roligt för pengarna.
Susanne fick också lämna ifrån sig sina mynt, dom indiska vill säga. Hon vägrade blankt att släppa ifrån sig sina guldtior som av någon anledning också låg i myntfacket.
Och då...behövde hon inte det !
Kanske inte går att kasta svenska mynt ner på plan, studsar tillbaks direkt.
Eller något liknande. Vad vet jag.
Matchen var... låt mig formulera mig såhär; cricket gör sig bäst på TV. Det var varmt, svettigt och ganska händelselöst nere på plan. Inget actionspel direkt. blit ju spännande först när lagen byter plats och lag nummer två ska få ihop fler poäng än vad lag nummer ett lyckats med.
Vilket sker efter cirka 2-3 timmar.
I 40+ graders värme.
Vatten och annan dricka (läskeblask) fick man köpa i muggar som "Dryckespersonalen" hällde upp ifrån flaskor. Erik lyckades dock köpa oss varsin flaska vatten.
Det gick tydligen bra att göra i smyg, när "Arenavakts-personalen" inte såg på....
Häjkonbäjkonhäjkonbäjkohäjkonbäjkon...man blir aldrig klok på hur det funkar.
Det möjliga är omöjligt och det omöjliga helt omöjligt.
Och allt däremellan !
Kamera var strängeligen förbjudet att ta med sig in, kikare (??) likaså, men att fota och filma med mobiler gick finemang. Det gjorde alla.
Utom jag.
Det var för varmt.
Nåväl, nu är cricket upplevt live och kan hamna på listan över saker som jag velat göra, har gjort och inte behöver göra igen.
Bra med listor tycker jag. Har flera stycken faktiskt.
Svenska skolans sommaravslutning blev precis sådär fin och stämningsfull som avslutningar ska vara. Flera av barnmen hade "Svenskdräkten" på sig, designad av duktiga Anna och Caroline.
Den blomstertid... och Idas sommarvisa sjöngs, dessutom bjöds det på Gyllene Tiders "Går och fiskar". Fanny kompade på gitarr.
Siri, Malin och Alicia (8 åringar) framförde "En kväll i juni" alldeles själa och a capella. Sötnosar !
Temperaturen visade, som sagt, 43 grader, vi höll till utomhus på Svenska ambassadens stora fina gräsmatta.
Vi fröknar hade dekorerat med blåa och gula ballonger samt flaggspel. Att blåsa upp ballonger när det är så varmt gör att man blir ordentligt yr i skallen redan efter första. Men det var det värt.
Lärarna fick blomsterkvastar OCH present, stort tack för det :-), barnen fick diplom. Dom barn som flyttar från Delhi fick även liten present samt ett personligt brev från "sin" fröken.
Jag har härmed gjort mitt som lärare på Svenska skolan, i höst gör jag vad som faller mig in; även på onsdagar. Har dock lovat att ställa upp som vikarie vid behov. Såklart, det är ju roligt !
En som flyttar hem är Caroline och hennes familj, riktigt tråkigt tycker jag, men sådant är nu expat-livet har jag börjat förstå.
I fredags var det överrsknings/hejdå kalas för henne. Vi dressade upp i bästa Indienstassen;
och åkte till "Kingdom of Dreams" som är ett överdådigt, utsmyckat låtsasIndien a la Disneyland. Där bevistade vi en Bollywoodmusikal med sång och dans. Allt utspelades på hindi förutom ungefär var tjugonde mening som var på engelska.
Blablablabla...oh my god...blablablabla...do not worry...blablablabla...I love you...blablabla...and the winner is...blablabla...
Publiken skrattade med jämna mellanrum så tydligen var det ganska roligt det som sades. Vi kom dock fram till att det var lika bra att vi inget begrep för indiska film/musikalskämt tenderar att vara "pilsnerfilms"-aktiga så blekansikten hade kanske inte uppskattat skämten i vilket fall som helst.
I sluttampen, mitt i La grande Finale, sprang dansarna runt och drog ut folk i mittgången för att även publiken skulle vara med.
Så nu är jag inte bara rikskänd radiopraterska, värlsberömd konstnärinna, marshmallowqueen och bowlingvinnerska, nej nu väntar ett liv som erkänd musikalartist. För jag blev utdragen i mittgången, jag har dansat i en Bollywoodmusikal ! Det ni !!!
Igår var det så dags för den årliga vårbalen som anordnas av Svenska Handelskammaren (Swedish Chamber of Commerse, låter tjusigare eller hur !?)
I år gick den av stapeln på "Le Meridien", ett av stadens finaste hotell. (Bara så ni förstår vilka kretsar jag numer rör mig i..;-)!)
God mat, förutom Fannys vegetariska varmrätt som var en smaklös risgrynsgrötsliknande historia; konstigt nog eftersom Indien är vegetarianernas gastronomiska Mecka.
Sånger, tal, vin, mat och så ett antal timmars dans på det !
I mina superhögklackers, börjar bli en fena på att partaja med sådan skodon på mina rejäla storlek 41-fossingar.
Nöjda, belåtna och ganska trötta stod vi utanför lägenhetsdörren klockan 03 i morse. Jag tog upp nyckeln ur min lilla aftonväska, den vanliga nyckeln som hänger i ett band hade fått stanna hemma, av utrymmesskäl, eller skälet var naturligtvis bristen på utrymme i min lilla, lilla piffiga väska..
Nyckeln visade sig passa....inte i vår dörr i alla fall ! Hade lyckats få med mig fel nyckel.. det var terassnyckeln som fått följa med på bal.
Suck, dubbel- och trippelsuck !!!
Titti "Klantskalle" Sahlberg !!! Ytterligare ett namn kan adderas till Titti-Tatta-Totti...
Med hjälp av en av Fannys hårnålar försökte vi dyrka upp låset. Sådär som dom gör på film. Brukar ju ta ungefär tio sekunder.. På film. I verkligheten fungerar det inte kan jag tala om. Bara så ni vet.
Funkar inte heller att sparka upp dörren. Därom kan Erik vittna.
Slutade med att Micke och vår säkerhetsvakt gick till baksidan av huset och via trappan upp till "Staff quarters" klättrade över balkongräcket till balkongen utanför vårt sovrum. Med en välriktad höger sparkade M sönder balkongens glasdörr. Ingen blodspillan, tack och lov.
Efter hopsamlande av glaskärvor (många!) och sopande av golv, i förd balklännig, kunde vi få vår välbehövliga skönhetssömn strax efter kl 04 i morse.
I förra inlägget längtade jag ju efter att få sova för öppet fönster.
Det har jag fått göra nu.
Om ändock inte riktigt på det sätt som jag menade.
Idag har klantskallen och hennes make varit till glasmästarmannen på C-block market och beställt ny ruta.
"I will send a man within an hour.."
Det trodde vi ju inte så värst mycket på men inom den stipulerade timmen ringde det på dörren (den oinsparkbara..) och nu är mätningen gjord och "in the evening" har dom sagt (lovat) att komma och byta till nytt, helt glas.
Vi håller tummarna. Och hoppas att in the evening betyder denna dagens evening och inte en helt annan kväll.
Ja, gott folk, så har ännu en vecka förflutit här i Indialand.
Så är vi ännu en vecka närmre sommarsemestern och kära fosterlandet !
Innan dess kommer vi bege oss till högre höjder, närmare bestämt till Kashmir;Ladakhområdet och staden Leh. Landar in på drygt 3000 meters höjd, syrefattig med andra ord, men REN luft !
Efter höghöjdsacklimatisering väntar rundtur bl a på världens högst belägna väg för motordrivna fordon; bergspasset Khardung La på 5602 m ö h.
Ber om att få återkomma, har en flygresa att överleva först bara. sen kommer bilder och en massa ord :-).
Ha en fantastisk söndag, ett tips från en klanskalle; kolla vilken nyckel ni stoppar i väskan innan ni kliver utanför dörren.
Nimbu Pani/ Tittilina; nyckelkompetens inom Casa Sahlberg...not :-) !
Tre yogapass, en live-cricketmatch, en svensk skolavslutning; komplett med "Den blomstertid.." och "Idas sommarvisa", en Bollywoodmusikal, en indisk utemarknad, en svensk MPF-lunch och som grädden på moset; en svensk vårbal ! Allt detta i drygt 43 graders värme.
Inte undra på att man räknar ner dagarna tills man får landa på svensk mark och vila upp sig med lite midsommar, små grodor, grillfester, Åhlénsbesök och båtturer i skärgården !
Som sagt, i 43 graders värme, åkte vi mot cricketstadion; Delhi Daredevils spelade hemma mot Kings XI Punjab. Att komma in på själva arenan gick förvånansvärt smidigt måste jag säga. Stadion rymmer 55 000 personer så tanken på kaos hade föresvävat mig, men där fick jag tji.
Naturligtvis förstod jag inte varför jag inte fick ta med mig min vattenflaska in, förklaringen var att vissa (crickethuliganer) kastar ner flaskor på planen; ok, det köpte jag. Drack ur flaskan och slängde den i för ändamålet ditställd kartong.
Fanny hade med sig en hemmapåfylld sportdrycksflaska, hon vägrade slänga den och då...behövde hon inte det! Inga regler utan undantag; så funkar det i Häjkon-Bäjkonland.
Min väska röntgades och "röntgenpersonalen" sa "Coin !"
Jag svarade "Whaa-at?"
"Coin !"
Vi kom fram till att jag hade mynt i plånboken, det fick man inte ha.
Dom kunde man nämligen också kasta ner på plan; om man är crickethuligan vill säga. Vilket jag uppenbarligen inte är eftersom tanken på att kasta mynt på en gräsplan aldrig någonsin har föresvävat mig.
Tack för tipset !
Mynten petade jag ner i en metallbytta med uppskuret hål i locket.
Ett rött kors var ditmålat på byttans sida.
"And the coins goes to..?"
"Red cross, maám".
Ja men då så, man har idkat välgörenhet, tänkte jag och log mitt mest förtjusande leende samtidigt som jag i mitt stilla sinne hoppades att "röntgenpersonalen" skulle hitta på något riktigt roligt för pengarna.
Susanne fick också lämna ifrån sig sina mynt, dom indiska vill säga. Hon vägrade blankt att släppa ifrån sig sina guldtior som av någon anledning också låg i myntfacket.
Och då...behövde hon inte det !
Kanske inte går att kasta svenska mynt ner på plan, studsar tillbaks direkt.
Eller något liknande. Vad vet jag.
Matchen var... låt mig formulera mig såhär; cricket gör sig bäst på TV. Det var varmt, svettigt och ganska händelselöst nere på plan. Inget actionspel direkt. blit ju spännande först när lagen byter plats och lag nummer två ska få ihop fler poäng än vad lag nummer ett lyckats med.
Vilket sker efter cirka 2-3 timmar.
I 40+ graders värme.
Vatten och annan dricka (läskeblask) fick man köpa i muggar som "Dryckespersonalen" hällde upp ifrån flaskor. Erik lyckades dock köpa oss varsin flaska vatten.
Det gick tydligen bra att göra i smyg, när "Arenavakts-personalen" inte såg på....
Häjkonbäjkonhäjkonbäjkohäjkonbäjkon...man blir aldrig klok på hur det funkar.
Det möjliga är omöjligt och det omöjliga helt omöjligt.
Och allt däremellan !
Kamera var strängeligen förbjudet att ta med sig in, kikare (??) likaså, men att fota och filma med mobiler gick finemang. Det gjorde alla.
Utom jag.
Det var för varmt.
Nåväl, nu är cricket upplevt live och kan hamna på listan över saker som jag velat göra, har gjort och inte behöver göra igen.
Bra med listor tycker jag. Har flera stycken faktiskt.
Svenska skolans sommaravslutning blev precis sådär fin och stämningsfull som avslutningar ska vara. Flera av barnmen hade "Svenskdräkten" på sig, designad av duktiga Anna och Caroline.
Den blomstertid... och Idas sommarvisa sjöngs, dessutom bjöds det på Gyllene Tiders "Går och fiskar". Fanny kompade på gitarr.
Siri, Malin och Alicia (8 åringar) framförde "En kväll i juni" alldeles själa och a capella. Sötnosar !
Temperaturen visade, som sagt, 43 grader, vi höll till utomhus på Svenska ambassadens stora fina gräsmatta.
Vi fröknar hade dekorerat med blåa och gula ballonger samt flaggspel. Att blåsa upp ballonger när det är så varmt gör att man blir ordentligt yr i skallen redan efter första. Men det var det värt.
Lärarna fick blomsterkvastar OCH present, stort tack för det :-), barnen fick diplom. Dom barn som flyttar från Delhi fick även liten present samt ett personligt brev från "sin" fröken.
Jag har härmed gjort mitt som lärare på Svenska skolan, i höst gör jag vad som faller mig in; även på onsdagar. Har dock lovat att ställa upp som vikarie vid behov. Såklart, det är ju roligt !
En som flyttar hem är Caroline och hennes familj, riktigt tråkigt tycker jag, men sådant är nu expat-livet har jag börjat förstå.
I fredags var det överrsknings/hejdå kalas för henne. Vi dressade upp i bästa Indienstassen;
och åkte till "Kingdom of Dreams" som är ett överdådigt, utsmyckat låtsasIndien a la Disneyland. Där bevistade vi en Bollywoodmusikal med sång och dans. Allt utspelades på hindi förutom ungefär var tjugonde mening som var på engelska.
Blablablabla...oh my god...blablablabla...do not worry...blablablabla...I love you...blablabla...and the winner is...blablabla...
Publiken skrattade med jämna mellanrum så tydligen var det ganska roligt det som sades. Vi kom dock fram till att det var lika bra att vi inget begrep för indiska film/musikalskämt tenderar att vara "pilsnerfilms"-aktiga så blekansikten hade kanske inte uppskattat skämten i vilket fall som helst.
I sluttampen, mitt i La grande Finale, sprang dansarna runt och drog ut folk i mittgången för att även publiken skulle vara med.
Så nu är jag inte bara rikskänd radiopraterska, värlsberömd konstnärinna, marshmallowqueen och bowlingvinnerska, nej nu väntar ett liv som erkänd musikalartist. För jag blev utdragen i mittgången, jag har dansat i en Bollywoodmusikal ! Det ni !!!
Igår var det så dags för den årliga vårbalen som anordnas av Svenska Handelskammaren (Swedish Chamber of Commerse, låter tjusigare eller hur !?)
I år gick den av stapeln på "Le Meridien", ett av stadens finaste hotell. (Bara så ni förstår vilka kretsar jag numer rör mig i..;-)!)
God mat, förutom Fannys vegetariska varmrätt som var en smaklös risgrynsgrötsliknande historia; konstigt nog eftersom Indien är vegetarianernas gastronomiska Mecka.
Sånger, tal, vin, mat och så ett antal timmars dans på det !
I mina superhögklackers, börjar bli en fena på att partaja med sådan skodon på mina rejäla storlek 41-fossingar.
Nöjda, belåtna och ganska trötta stod vi utanför lägenhetsdörren klockan 03 i morse. Jag tog upp nyckeln ur min lilla aftonväska, den vanliga nyckeln som hänger i ett band hade fått stanna hemma, av utrymmesskäl, eller skälet var naturligtvis bristen på utrymme i min lilla, lilla piffiga väska..
Nyckeln visade sig passa....inte i vår dörr i alla fall ! Hade lyckats få med mig fel nyckel.. det var terassnyckeln som fått följa med på bal.
Suck, dubbel- och trippelsuck !!!
Titti "Klantskalle" Sahlberg !!! Ytterligare ett namn kan adderas till Titti-Tatta-Totti...
Med hjälp av en av Fannys hårnålar försökte vi dyrka upp låset. Sådär som dom gör på film. Brukar ju ta ungefär tio sekunder.. På film. I verkligheten fungerar det inte kan jag tala om. Bara så ni vet.
Funkar inte heller att sparka upp dörren. Därom kan Erik vittna.
Slutade med att Micke och vår säkerhetsvakt gick till baksidan av huset och via trappan upp till "Staff quarters" klättrade över balkongräcket till balkongen utanför vårt sovrum. Med en välriktad höger sparkade M sönder balkongens glasdörr. Ingen blodspillan, tack och lov.
Efter hopsamlande av glaskärvor (många!) och sopande av golv, i förd balklännig, kunde vi få vår välbehövliga skönhetssömn strax efter kl 04 i morse.
I förra inlägget längtade jag ju efter att få sova för öppet fönster.
Det har jag fått göra nu.
Om ändock inte riktigt på det sätt som jag menade.
Idag har klantskallen och hennes make varit till glasmästarmannen på C-block market och beställt ny ruta.
"I will send a man within an hour.."
Det trodde vi ju inte så värst mycket på men inom den stipulerade timmen ringde det på dörren (den oinsparkbara..) och nu är mätningen gjord och "in the evening" har dom sagt (lovat) att komma och byta till nytt, helt glas.
Vi håller tummarna. Och hoppas att in the evening betyder denna dagens evening och inte en helt annan kväll.
Ja, gott folk, så har ännu en vecka förflutit här i Indialand.
Så är vi ännu en vecka närmre sommarsemestern och kära fosterlandet !
Innan dess kommer vi bege oss till högre höjder, närmare bestämt till Kashmir;Ladakhområdet och staden Leh. Landar in på drygt 3000 meters höjd, syrefattig med andra ord, men REN luft !
Efter höghöjdsacklimatisering väntar rundtur bl a på världens högst belägna väg för motordrivna fordon; bergspasset Khardung La på 5602 m ö h.
Ber om att få återkomma, har en flygresa att överleva först bara. sen kommer bilder och en massa ord :-).
Ha en fantastisk söndag, ett tips från en klanskalle; kolla vilken nyckel ni stoppar i väskan innan ni kliver utanför dörren.
Nimbu Pani/ Tittilina; nyckelkompetens inom Casa Sahlberg...not :-) !
...Hoummos, Här & Hemlängtan...
Om man är så korkad att man väljer buffé men sushi, hoummos, tabboulleh och diverse andra kalla rätter och röror så får man faktiskt skylla sig själv om dagen efter buffén blir en ofrivillig vilodag hemma. Med närhet till toalett.
Framförallt om buffeén serveras på en rastaurang i en stad där det numera dagligen är över 40 grader varmt.
Framförallt om den serveras i ett land som detta, med allt vad det inte innebär av kylhållning av varutransporter. Här där man ser fisk levereras från vanliga pickuper där fisklådan blir ståendes på marken tills någon har tid, eller lust, att bära in den i ett, förhoppningsvis, fungerande kylskåp.
Så korkad var jag igår.
Vi hade MPF-lunch på en "finrestaurang" på lyxmallet "Emporio".
Men vad hjälper det, att Dior, Vuitton, Cartier och Prada har sina affärer där eller att restaurangen tillhör kategorin "dyrt&fint".
Nåväl, där och då smakade sushin prima, hoummosen var precis så len som man vill att den ska vara och efterrättscheesekaken ska vi inte tala om..Mmmm vad smarrig den var !
Blir ju dessutom billigt i längden eftersom man inte är sugen på något i matväg på hela nästa dag. Inte orkar man åka och shoppa heller...
Ute är det varmt precis hela tiden. De få vindpustar som kommer känns som att få en varmluftspitsol mot huden.
Därför känns det skönt att veta att vi åker hem om bara drygt en månad.
Därför känns det nästan outhärdligt att tänka på att vi inte åker hem förrän om drygt en månad.
Hem.
Hem till Arlas vaniljyoghurt, keso, leverpastej, smörgåsgurka, skogaholmslimpa, hönökaka, lingongrova, köttbullemacka med rödbetssallad, räksmörgås med ägg och majonäs... Färskpotatis, matjessill, jordgubbar...
Kranvatten; åh ljuva, goda, friska, smakrika kranvatten !
Flaskvatten är ... inte gott; platt, tråkigt, smaklöst.
Airconditionapparaterna går nu nästan dygnet runt, med ett konstant svischande och susande trycker de ut svalare luft i rummen. Takfläktarna vispar runt luften och skapar en och annan lite svalare vindpust ibland.
Hem.
Hem till friska, rena, syremättade brisar. Till tallskogssus och fönster som står på glänt nattetid för att släppa in sval nattluft, som gör att man sover så gott. Till asfaltslukt efter regn, till smultrondoft längs dikeskanten.
Åker till Grand, hotellet där vi är medlemmar, titt som tätt för att bada i poolen, få svalka av kroppen. En stund inne på gymmet för att få röra lite på sig och sen poolside..
Hem.
Hem till salta, uppfriskande bad i "riktigt" vatten. Havet, åh havet med sina kobbar och skär...Fiskmåsar som skriker och tärnor som dyker efter födan (gunås..).
Värmen gör att man inte åker till någon utomhusmarknad nu, nej det är till shoppingmallen man styr sin kosa. där man blir punktmarkerad, förföljd och inte lämnad i fred en sekund i detta ubersevicens förlovade land.
Inte ett klädesplagg, inte ett läppglans kan vidröras eller ens tittas på utan att de skrällduser med anställda står vid ens sida och förhoppningsfullt berättar att det här är en röd, denna är grön, den finns i olika storlekar, färger, modeller..Det lämnas in och hämtas ut väskor och påsar till dörrvakterna, det klipps i kvitton och kontrolleras vid in- och utgångar..
Hem.
Hem till H&M, Åhléns, systembolag och riktiga apotek. Hem till underbara, underbara mataffärer med fantastiska. överdådiga, ljuvliga mejeri- och charkdiskar. Hem till affärer där man får gå ifred, pilla, fundera och ta ett varv till- Alldeles i lugn och underbar ro. Där inga kvitton behöver visas upp, där ingen vill/försöker packa ens matvaror, bära ens kasse till bilen. Till butiker med alldeles lagom många (1, max 2..) anställda så man får rå sig själv !
Här åker man bil bart man än ska. Richard-the-driver är aldrig långt borta. Man nöter baksäte så det står härliga till. Vattenflaska i näven och torka-svettensjal i högsta hugg. En och annan kort promenad till C-blocl market blir det fortfarande, väjandes för autorikshor, mopeder, bilar, människor och kor. Det eviga tutandet som en ljudmatta, ständigt, ständigt.
Man är aldrig allena.
Någonsin.
Hem.
Hem till gator som ligger tysta och öde efter klockan sex. Hem till bussar, cykeln, framsätesåkning. Chaufförsbefriad tillvaro. Att komma ut i skogen, gå längs åkerkanten, höra bin och humlor surra. Brummandet från en (1!!) traktor ute på åkern eller enstaka bil som under tystnad susar fram längs vägen.
Här i Häjkon-Bäjkonland har jag lärt känna många nya människor, vissa bättre än andra.
Vissa hellre än andra.
Nya bekantskaper är absolut inte att förakta och här sitter vi alla i samma båt så att säga, vi delar erfarenheter, tips och råd med varandra. Några känner jag på mig är vänner för livet. Andra korsar ens väg, man möts, har trevligt och sen skiljs man åt och så är det inte mer med det. Precis som det är i livet.
Hem.
Hem till de människor som känner mig sedan länge, som jag delat ljuvt och lett med. som jag har minnen ihop med, minnen tillbaks i tiden. Som säger: "Kommer du ihåg....", "Du brukar alltid..", "När vi.."
Att få krama om Loppan!
Annars är allt bara bra här i detta landet som jag nu bor i.
Även om det är varmt som i en bakugn och flaskvattnet är blätråkigt.
Lova att ni öppnar fönstret på glänt i kväll när ni ska sova, att ni tar en djup klunk av vattnet direkt ur kranen
efter tandborstningen; så kan jag förnimma det här, där jag ligger i luftkonditioneringssuset och med smaklöst, intetsägande flaskvatten i tandborstmuggen, och tänk en liten sekund på mig som längtar efter er och alltihop.
Nimbu Pani på er, ses snaaaart / Tittilina
...Båttur, Bål & Badande kossor......
Ett besök på Hotel Grands skönhetssalong; pedikyr i 1,5 timme. Kostnad 477 rupees; 70 svenska riksdaler.
Ett besök hos skräddaren på C-blockmarket, eget tyg medtogs, värt 30 kronor. Skräddarkostnad 400 rupees; 60 kronor.
Ett besök i mataffären; två paket pasta, en nromalstor flaska olivolja, ett paket salta kex, en burk cashewnötter samt en påse Dorritos. Kostnad 2270 rupees; 340 pix.
Fin och mjuk om fossingarna i skräddarsydd klänning, men vad hjälper det när man knappt har råd att äta...
Skämt åsido, visst är det otroligt vilken prisskillnad det är på olika saker.
Man kan väl påstå att här är prissättningen precis tvärtempt hur den ser ut i Sverige !
Lätt att vara lyxig lyxfru med andra ord. De dagar man orkar och har lust.
Men egentligen skulle jag ku skriva om vår tripp till Varanasi. Kort och koncist; en helt fantastisk resa !
Fanny myntade ett nytt uttryck om Indien; 75%-landet.
Allt funkar, till 75 procent.
Det blir som man förväntat sig, till sjuttiofem procent.
Mat man beställer smakar till 75 % som den ska enligt beskrivningen på menyn.
Allt går att lösa, till samma procentsats d v s 75...
Nåväl, flygresan gick bra, till 100 % faktiskt och en jäkla tur var ju det !
Vi beställde taxi, upptäckte att säkerhetsbältena inte hade någon framtagen "klicka-i-mojäng".
"No problem" svarade de två indier som fungerade som 1. Chaufför och 2. Sällskap till nr 1.
Så lyfte dom på sätet och plockade fram en mojäng.
Bra, men jag vill att alla bälten ska gå att spänna fast sa jag på det engelska språket och pekade på oss alla tre.
"No problem" svarade dom, lyfte på sätet en gång till, ytterligare en "klicka-i-mojäng" plockades fram.
Mmm, fast vi är ju...one, two, three people...sa jag, återigen med min bästa, tålmodigaste engelskatalande stämma.
"No problem" blev återigen svaret, och så satte vi oss i bilen och for in mot staden.
Fanns ju överhuvudtaget inget bälte till den av oss (Erik) som satt i mitten.
Problemlösning till 66.6 %, man får nöja sig med det mindre ibland.
Och det gick ju bra det med.
New Hotel Broadway...ganska okej faktiskt, lite sunkigt men det är smällar man får ta.
Tog en autoriksha ner till Assi Ghat som är det ghat som ligger nästan längst söderut.
Vattennivån i Ganges såhär alldeles innan monsunen är låg så mellan trapporna och vattnet är den torrlagda flodbanken, där strosade kor och bufflar omkring efter sitt förmiddagsdopp. En och annan helig man kom gåendes i sina oranga kläder med sin stav och tiggarbytta i handen. Några barn tog sig ett dopp. Kvinnor i färggranna sarees satt på huk och tvättade kläder.
Läste någonstans att Ganges är världens mest förorenade vatten. För att räknas som rent skall ett vatten inehålla färre än 500 e-colibakterier per enhet. Ganges innehåller mer än 1 500 000 sådana äckelbaskelusker per enhet. Ruggigt !
Vi hade förberett oss mentalt på olidlig stank, råttor, skit, påträngande försäljare och ett kaos utan dess like.
Det var nästan med besvikelse vi konstaterade att det inte stank, råttfritt var det också, ont om människor samt tyst och fridfullt.
Inte en enda försäljare som attackerade eller trakasserade oss...
Märkligt!
Det är längs med västra stranden som alla tempel och palats ligger på rad med stentrapporna som leder ner till vattnet. På östra sidan är det...ingenting. En torrlagd strandbank med grönska och låga hus långt i bakgrunden.
Varmt var det ju förstås; 38 grader i skuggan.
Vi gick och vi gick..och vi gick ! I värmen och solgasset, bland folk och fä. Precis som vanliga blekansiktes-turister d v s med kameran i högsta hugg och vattenflaskan akdrig långt ifrån munnen. Många bilder blev det !
Fortfarande är det fascinerande att tänka på att det som jag fotograferar och vill minnas är bara den helt vanliga vilken-som-helstdagen för de flesta som jag fångar på bild eller skriver om...
Träffade på en kille, Siam, som absolut tyckte att vi skulle åka med hans båt på en tur längs med alla ghatten. Det tyckte vi också men inte precis just då. "Maybe a little later". Vi kom överens med honom att vi skulle komma tillbaks om en och en halv timme, då skulle klockan vara 17.30 och DÅ kunde vi tänka oss en liten tripp på den heliga floden.
Svettiga och väldigt sugna på dryck och aircondition klev vi in på ett litet guesthouse som låg precis ovanför ett av ghatten. Där beställde vi varsin cocacola och varsin flaska vatten.
Luftkonditioneringsapparaten lyste med sin frånvaro men dom drog snällt igång en fläkt på högsta fart. Den var inte placerad där vi satt, vid restaurangbordet, utan vid hotelldirektören/managerns skrivbord. Det tyckte dom som jobbade där var bekymmersamt eftersom vi antagligen såg lite utmattade ut. Problemet löste dom, inte genom att flytta den mobila fläkten men genom att flytta oss till skrivbordet. Där satt vi på rad och drack girigt ur våra flaskor.
Herr hotellägare kom och satte sig på sin plats bakom skrivbordet. Där satt han och bara beskådade oss. Vi beskådade honom. vi nickade lite, han nickade lite och vickade på huvudet. Därmed var isen bryten och samtalet igång. Han tyckte vi skulle strunta i våra bokade rum och flytta in i hans guesthouse istället. Han tyckte också att vi skulle unna oss varsin massage; det tillhandahöll hans plejs också. Behövde vi en ayurvedisk medicinsk konsultation så; inga problem, han fixade det med!
Efter ytterligare lite småprat och vätskeintag tackade vi dock för oss utan att ha nappat på något av hans erbjudanden. "Maybe next time..". Kostnad; 90 ruppees = 13 kronor för 3 Coca-Cola och tre liter vatten...
Klockan var slagen halv efter fem och naturligtvis stod vår kompis Siam och spanade efter oss vid sin båt.
Han och hans kompis rodde oss över till östra stranden där vi gick iland och tittade på solnedgången över Varanasi. Vackert!
Några stackars magra hästkrakar bar omkring på turister, även vi blev erbjudna en ridtur, mot betalning såklart, som vi dock med eftertryck tackade nej till. Hästar ska springa omkring i hagar och äta gräs, inte bära på blekansikten som under tjo och tjim och med noll ridkunskaper, travar omkring i hettan !!
Även på denna sidan av floden badades det. Kvinnorna fullt påklädda och männen i kalsongerna. Man säger "innerwear" och inte "underwear" i detta landet, bara så ni vet.
När skymningen lagt sig klev vi ner i båten igen och rodde mot ghatten igen. Vid två av dem bränner man de dödas kroppar, insvepta i oranga skynken bärs de ner på bambubårar, doppas i Ganges och sen läggs den avlidne på ett bål alldeles vid vattenbrynet. Släkten köper ved i noga uträknad mängd och själva bränningen tar ungefär två timmar. det var flera bål som brann samtidigt och i trappan ner till vattnet låg nydoppade kroppar och väntade på sin tur. Vi satt i båten och tittade på deras ceremonier, lite kontiga till mods. Kändes närgånget på något vis. Intressant men också som att man bevittnade något högst privat. Vilket vi ju med svenska ögon och måttstockar också gjorde. Man fick inte ta kort precis framför ghattet men väl på väg till och från. Väldigt speciell känsla måste jag säga.
Framför Main Ghatt pågick kvällsceremonin; Puja, med massa hinduer, turister, präster, trummor, facklor, ljusslingor, sång och mässande. Kändes inte alls lika "äkta" fast det såklart är det för hinuerna.
Vi hade köpt fyra små korgar med blommor och ljus i, när vi klev ner i båten var det såklart; påpassligt, som av en händelse...not, en försäljare där och för bara 100 rupees blev vi ägare till dessa fyra arrangemang. det var dags för en arti; att tända ljusen och försiktigt sätta ner korgarna i Ganges. När vi tänder ljus i t ex kyrkan i Svedala så sänder vi ju en tanke till de av våra kära som inte längre lever. Här blev vi informerade om att vi skulle säga vårt egna namn vid sjösättandet av de små blomsterbåtarna.
Jag tänkte i alla fall på min mamma och min pappa, så det så !
Såhär dags på dygnet och med alla upplevelser var vi helt klart värda varsin kall öl, det var vi rörande överens om. Dessutom var vi rejält hungriga.
Vi lokaliserade ett hotell med takterass; uppför alla trapporna med en jovialiskt leende indier i släptåg, bara för att konstatera att ingen alkohol serverades i närheten av Ganges. För mycket heligt som pågick helt enkelt. Den indeiske herrn pekade på en annan byggnad lite längre ifrån floden och påstod att det hotellet hade minsann både takterass och ölservering...
Tack och hej. Mot hotell Haifa. Mot öl. Mot takterass.
Den berömda sjuttiofemprocentar´n trädde i kraft. Restaurang; ja. Mat; ja. Takterass; nej. Öl; nej.
nästan rätt. Till ungefär 75 %.
Inte orkar man gå tillbaks heller och fråga varför Mr India påstod att saker och ting var på annat sätt än dom visade sig vara...
Ja, ja en måltid och en Fresh Limesoda senare var vi färdiga för sängen.
Väl tillbaks på vårt eminenta hotell påstod portieren att vi fått fel rum och därför var tvungna att byta. Jaha, vad ska man säga om det då, bara att se glad ut och ta sina stackars pinaler och lyda. Tur att vi reste med extremt lätt och liten packning; tandborste och ett par trosor, typ.
Nya rum två våningar upp. Visade sig att båda våra rum hade ytterligare hyresgäster; ett gäng kackerlackor i båda badrummen ! Usch !
Någon kom med en en sprayflaska och sprayade, men innehållet måste varit ganska harmlöst för inte dog dom av det inte. Nä, tacka vet jag sprayen vi har i CS, den är det rejält gift i, gift man kan lita på !
Vad Fanny och Erik gjorde vet jag inte riktigt, själv stampade jag ihjäl alla jag såg, förutom några som sprang och gömde sig när mina flipflops närmade sig.
Sedan gick jag och lade mig.
Trots kackerlackor, avsaknad av A/C, stenhård madrass, luftmadrassaktig kudde och vinande takfläkt så sov jag...hyfsat i alla fall.
Frukost ingick inte i hotellpriset så efter att vi åkt ner till vattnet för att kolla in morgonceremonien satte vi oss på ett typiskt indiskt kafé och beställde kaffe (very, very strong please, milk on the side thank you) samt rostat bröd med smör och marmelad.
Kaffet kom och var very, very svagt, blaskigt, odrickbart. Mjölken kom direkt från kon utan att ha passerat någon form av pastörisering, smöret var stenhårt men marmeladen såg fin-fin ut.
Vi betalade och tackade så mycket för oss, lika svultna som innan.
Mot gårkvällens takterass- och alkoholfria hotell Haifa; kaffe, pannkakor med banan och choklad. Frukost, hurra !
Resten av dagen tillbringade vi i gränder i gamla delen av stan, tillsammans med ett stort antal kor, kalvar, bufflar, getter och människor. Vi givk lite vilse men det ordnade upp sig. Det blev en båttur till för när vi väl kom ner till vattnet visade sig att vi gått väldigt långt söderut, så det smidigaste sättet att komma tillbaks till utgångsplatsen var medelst roddbåt.
Alltså fick vi se bränningsghattet en gång till, vi hade dessutom mött processioner bärandes på insvepta kroppar när vi gick genom vindlande gator och gränder.
Erik hade sett något som liknande ett shoppingmall nära vårt hotell. Vi bestämde oss för att åka dit och äta en senlunch och kanske, kanske få vår efterlängtade öl.
Shoppingmall och shoppingmall...fyra-fem affärer och ett vegetarikt hak i två våningar med mat på övre planet och glass/bakverk på nedre våningen.
Fanny säger 75-procentslandet, jag säger Häjkon-bäjkonland; jag ville ha Fresh Limesoda (för naturligtvis serverades ingen alkohol, vad inbillade vi oss egentligen...) men se det gick inte. Inte på denna våningen i alla fall och till första våningen kunde man inte komma utan att gå ut ur restaurangen, ta rulltrappan ner och sen gå in på restaurangen igen... ???
Vatten blir alldeles utmärkt bestämde jag där och då.
Aircinditionen var trasig just precis denna dagen blev vi uppöysta om medelst en skylt...
Suck.
Efter maten skulle vi ha glass bestämde vi oss för, ut ur restaurangen, nerför rulltrappan, in i samma restaurang...
Man beställer och betalar vid en disk, sedan går man med kvittot till den faktiska disk där mat, glass och dryck delas ut mot uppvisande av kvitto.
Jag beställde en strut med två kulor glass; butterscotch och choklad.
Killen vid glassdisken tog en strut, tryckte dit en kula glass och räckte över den. Jag pekade på kvittot och på glassen; två kulor tack. när jag ville att han skulle placera en kula choklad ovanpå butterscotchen tittade han å mig som om jag kom från en annan planet; han förstod absolut inte vad eller hur jag menade.
slutade med att jag satt med en strut i var hand med en glasskula på toppen av varje.
Suck.
fanny ville ha en sundae med två kulor glass men enligt menyn kunde man välja på antingen "single sundae" eller "triple sundae". Absolut inte "Double.."
Suck. Igen.
Fast nu började suckarna blandas upp med hysteriskt fnitter från vår sida, är ju egentligen hur kul som helst när allt eller absolut inget funkar eller beter sig som man tänker/tycker/tror/förväntar sig...
I love Häjkon-Bäjkonlandet !
Erik behövde kaffe, jag avstod eftersom det stod på meny att dom inte serverade mjölk till. Erik vill ha sitt kaffe svart. När han kom tillbaks till bordet med sin Nescafé-pygme-pappersmugg som tagit tio minuter att göra i ordning visade det sig att halva innehållet bestod av...mjölk.
Trippelsuck.
Fast nu suckade vi inte ens, vi gapskrattade istället. Ibland blir 1 plus 1 elva...i Häjkon-Bäjkonland i alla fall.
Ett sista försök gjorde vi att få oss varsin kall öl; New Hotel broadway låg ju en bit från floden och såg ut som ett "Ja, vi serverar öl hotell"
Men det gjorde dom inte. Däremot sa personalen till oss att på flygplatsen, där kan ni dricka öl...
Yeah, right, sedan när började man servera öl på indiska inrikesflygplatser. Jag bara undrar.
Efter ytterligare en säkerhetsbältslös taxiresa till flygplatsen (jag argumenterade inte ens denna gången, fanns inte tillstymmelse till säkerhetsbälten eller klicka-i-mojänger att argumentera kring..), vad är det första vi ser när vi kommer fram; förutom en stollig ko som galopperar omkring bland bilarna på parkeringen framför ingången, jo en stor skylt som säger att här, på flygplatsen, serveras det öl !!
Två var blev det, men så smakade dom dubbelt så bra som vanligt också.
Det blir väl ungefär 75 procent,fast dessa öl smakade faktiskt 100 % gott.
Den som väntar på något gott...
Nimbu Pani / Titti
Ett besök hos skräddaren på C-blockmarket, eget tyg medtogs, värt 30 kronor. Skräddarkostnad 400 rupees; 60 kronor.
Ett besök i mataffären; två paket pasta, en nromalstor flaska olivolja, ett paket salta kex, en burk cashewnötter samt en påse Dorritos. Kostnad 2270 rupees; 340 pix.
Fin och mjuk om fossingarna i skräddarsydd klänning, men vad hjälper det när man knappt har råd att äta...
Skämt åsido, visst är det otroligt vilken prisskillnad det är på olika saker.
Man kan väl påstå att här är prissättningen precis tvärtempt hur den ser ut i Sverige !
Lätt att vara lyxig lyxfru med andra ord. De dagar man orkar och har lust.
Men egentligen skulle jag ku skriva om vår tripp till Varanasi. Kort och koncist; en helt fantastisk resa !
Fanny myntade ett nytt uttryck om Indien; 75%-landet.
Allt funkar, till 75 procent.
Det blir som man förväntat sig, till sjuttiofem procent.
Mat man beställer smakar till 75 % som den ska enligt beskrivningen på menyn.
Allt går att lösa, till samma procentsats d v s 75...
Nåväl, flygresan gick bra, till 100 % faktiskt och en jäkla tur var ju det !
Vi beställde taxi, upptäckte att säkerhetsbältena inte hade någon framtagen "klicka-i-mojäng".
"No problem" svarade de två indier som fungerade som 1. Chaufför och 2. Sällskap till nr 1.
Så lyfte dom på sätet och plockade fram en mojäng.
Bra, men jag vill att alla bälten ska gå att spänna fast sa jag på det engelska språket och pekade på oss alla tre.
"No problem" svarade dom, lyfte på sätet en gång till, ytterligare en "klicka-i-mojäng" plockades fram.
Mmm, fast vi är ju...one, two, three people...sa jag, återigen med min bästa, tålmodigaste engelskatalande stämma.
"No problem" blev återigen svaret, och så satte vi oss i bilen och for in mot staden.
Fanns ju överhuvudtaget inget bälte till den av oss (Erik) som satt i mitten.
Problemlösning till 66.6 %, man får nöja sig med det mindre ibland.
Och det gick ju bra det med.
New Hotel Broadway...ganska okej faktiskt, lite sunkigt men det är smällar man får ta.
Tog en autoriksha ner till Assi Ghat som är det ghat som ligger nästan längst söderut.
Vattennivån i Ganges såhär alldeles innan monsunen är låg så mellan trapporna och vattnet är den torrlagda flodbanken, där strosade kor och bufflar omkring efter sitt förmiddagsdopp. En och annan helig man kom gåendes i sina oranga kläder med sin stav och tiggarbytta i handen. Några barn tog sig ett dopp. Kvinnor i färggranna sarees satt på huk och tvättade kläder.
Läste någonstans att Ganges är världens mest förorenade vatten. För att räknas som rent skall ett vatten inehålla färre än 500 e-colibakterier per enhet. Ganges innehåller mer än 1 500 000 sådana äckelbaskelusker per enhet. Ruggigt !
Vi hade förberett oss mentalt på olidlig stank, råttor, skit, påträngande försäljare och ett kaos utan dess like.
Det var nästan med besvikelse vi konstaterade att det inte stank, råttfritt var det också, ont om människor samt tyst och fridfullt.
Inte en enda försäljare som attackerade eller trakasserade oss...
Märkligt!
Det är längs med västra stranden som alla tempel och palats ligger på rad med stentrapporna som leder ner till vattnet. På östra sidan är det...ingenting. En torrlagd strandbank med grönska och låga hus långt i bakgrunden.
Varmt var det ju förstås; 38 grader i skuggan.
Vi gick och vi gick..och vi gick ! I värmen och solgasset, bland folk och fä. Precis som vanliga blekansiktes-turister d v s med kameran i högsta hugg och vattenflaskan akdrig långt ifrån munnen. Många bilder blev det !
Fortfarande är det fascinerande att tänka på att det som jag fotograferar och vill minnas är bara den helt vanliga vilken-som-helstdagen för de flesta som jag fångar på bild eller skriver om...
Träffade på en kille, Siam, som absolut tyckte att vi skulle åka med hans båt på en tur längs med alla ghatten. Det tyckte vi också men inte precis just då. "Maybe a little later". Vi kom överens med honom att vi skulle komma tillbaks om en och en halv timme, då skulle klockan vara 17.30 och DÅ kunde vi tänka oss en liten tripp på den heliga floden.
Svettiga och väldigt sugna på dryck och aircondition klev vi in på ett litet guesthouse som låg precis ovanför ett av ghatten. Där beställde vi varsin cocacola och varsin flaska vatten.
Luftkonditioneringsapparaten lyste med sin frånvaro men dom drog snällt igång en fläkt på högsta fart. Den var inte placerad där vi satt, vid restaurangbordet, utan vid hotelldirektören/managerns skrivbord. Det tyckte dom som jobbade där var bekymmersamt eftersom vi antagligen såg lite utmattade ut. Problemet löste dom, inte genom att flytta den mobila fläkten men genom att flytta oss till skrivbordet. Där satt vi på rad och drack girigt ur våra flaskor.
Herr hotellägare kom och satte sig på sin plats bakom skrivbordet. Där satt han och bara beskådade oss. Vi beskådade honom. vi nickade lite, han nickade lite och vickade på huvudet. Därmed var isen bryten och samtalet igång. Han tyckte vi skulle strunta i våra bokade rum och flytta in i hans guesthouse istället. Han tyckte också att vi skulle unna oss varsin massage; det tillhandahöll hans plejs också. Behövde vi en ayurvedisk medicinsk konsultation så; inga problem, han fixade det med!
Efter ytterligare lite småprat och vätskeintag tackade vi dock för oss utan att ha nappat på något av hans erbjudanden. "Maybe next time..". Kostnad; 90 ruppees = 13 kronor för 3 Coca-Cola och tre liter vatten...
Klockan var slagen halv efter fem och naturligtvis stod vår kompis Siam och spanade efter oss vid sin båt.
Han och hans kompis rodde oss över till östra stranden där vi gick iland och tittade på solnedgången över Varanasi. Vackert!
Några stackars magra hästkrakar bar omkring på turister, även vi blev erbjudna en ridtur, mot betalning såklart, som vi dock med eftertryck tackade nej till. Hästar ska springa omkring i hagar och äta gräs, inte bära på blekansikten som under tjo och tjim och med noll ridkunskaper, travar omkring i hettan !!
Även på denna sidan av floden badades det. Kvinnorna fullt påklädda och männen i kalsongerna. Man säger "innerwear" och inte "underwear" i detta landet, bara så ni vet.
När skymningen lagt sig klev vi ner i båten igen och rodde mot ghatten igen. Vid två av dem bränner man de dödas kroppar, insvepta i oranga skynken bärs de ner på bambubårar, doppas i Ganges och sen läggs den avlidne på ett bål alldeles vid vattenbrynet. Släkten köper ved i noga uträknad mängd och själva bränningen tar ungefär två timmar. det var flera bål som brann samtidigt och i trappan ner till vattnet låg nydoppade kroppar och väntade på sin tur. Vi satt i båten och tittade på deras ceremonier, lite kontiga till mods. Kändes närgånget på något vis. Intressant men också som att man bevittnade något högst privat. Vilket vi ju med svenska ögon och måttstockar också gjorde. Man fick inte ta kort precis framför ghattet men väl på väg till och från. Väldigt speciell känsla måste jag säga.
Framför Main Ghatt pågick kvällsceremonin; Puja, med massa hinduer, turister, präster, trummor, facklor, ljusslingor, sång och mässande. Kändes inte alls lika "äkta" fast det såklart är det för hinuerna.
Vi hade köpt fyra små korgar med blommor och ljus i, när vi klev ner i båten var det såklart; påpassligt, som av en händelse...not, en försäljare där och för bara 100 rupees blev vi ägare till dessa fyra arrangemang. det var dags för en arti; att tända ljusen och försiktigt sätta ner korgarna i Ganges. När vi tänder ljus i t ex kyrkan i Svedala så sänder vi ju en tanke till de av våra kära som inte längre lever. Här blev vi informerade om att vi skulle säga vårt egna namn vid sjösättandet av de små blomsterbåtarna.
Jag tänkte i alla fall på min mamma och min pappa, så det så !
Såhär dags på dygnet och med alla upplevelser var vi helt klart värda varsin kall öl, det var vi rörande överens om. Dessutom var vi rejält hungriga.
Vi lokaliserade ett hotell med takterass; uppför alla trapporna med en jovialiskt leende indier i släptåg, bara för att konstatera att ingen alkohol serverades i närheten av Ganges. För mycket heligt som pågick helt enkelt. Den indeiske herrn pekade på en annan byggnad lite längre ifrån floden och påstod att det hotellet hade minsann både takterass och ölservering...
Tack och hej. Mot hotell Haifa. Mot öl. Mot takterass.
Den berömda sjuttiofemprocentar´n trädde i kraft. Restaurang; ja. Mat; ja. Takterass; nej. Öl; nej.
nästan rätt. Till ungefär 75 %.
Inte orkar man gå tillbaks heller och fråga varför Mr India påstod att saker och ting var på annat sätt än dom visade sig vara...
Ja, ja en måltid och en Fresh Limesoda senare var vi färdiga för sängen.
Väl tillbaks på vårt eminenta hotell påstod portieren att vi fått fel rum och därför var tvungna att byta. Jaha, vad ska man säga om det då, bara att se glad ut och ta sina stackars pinaler och lyda. Tur att vi reste med extremt lätt och liten packning; tandborste och ett par trosor, typ.
Nya rum två våningar upp. Visade sig att båda våra rum hade ytterligare hyresgäster; ett gäng kackerlackor i båda badrummen ! Usch !
Någon kom med en en sprayflaska och sprayade, men innehållet måste varit ganska harmlöst för inte dog dom av det inte. Nä, tacka vet jag sprayen vi har i CS, den är det rejält gift i, gift man kan lita på !
Vad Fanny och Erik gjorde vet jag inte riktigt, själv stampade jag ihjäl alla jag såg, förutom några som sprang och gömde sig när mina flipflops närmade sig.
Sedan gick jag och lade mig.
Trots kackerlackor, avsaknad av A/C, stenhård madrass, luftmadrassaktig kudde och vinande takfläkt så sov jag...hyfsat i alla fall.
Frukost ingick inte i hotellpriset så efter att vi åkt ner till vattnet för att kolla in morgonceremonien satte vi oss på ett typiskt indiskt kafé och beställde kaffe (very, very strong please, milk on the side thank you) samt rostat bröd med smör och marmelad.
Kaffet kom och var very, very svagt, blaskigt, odrickbart. Mjölken kom direkt från kon utan att ha passerat någon form av pastörisering, smöret var stenhårt men marmeladen såg fin-fin ut.
Vi betalade och tackade så mycket för oss, lika svultna som innan.
Mot gårkvällens takterass- och alkoholfria hotell Haifa; kaffe, pannkakor med banan och choklad. Frukost, hurra !
Resten av dagen tillbringade vi i gränder i gamla delen av stan, tillsammans med ett stort antal kor, kalvar, bufflar, getter och människor. Vi givk lite vilse men det ordnade upp sig. Det blev en båttur till för när vi väl kom ner till vattnet visade sig att vi gått väldigt långt söderut, så det smidigaste sättet att komma tillbaks till utgångsplatsen var medelst roddbåt.
Alltså fick vi se bränningsghattet en gång till, vi hade dessutom mött processioner bärandes på insvepta kroppar när vi gick genom vindlande gator och gränder.
Erik hade sett något som liknande ett shoppingmall nära vårt hotell. Vi bestämde oss för att åka dit och äta en senlunch och kanske, kanske få vår efterlängtade öl.
Shoppingmall och shoppingmall...fyra-fem affärer och ett vegetarikt hak i två våningar med mat på övre planet och glass/bakverk på nedre våningen.
Fanny säger 75-procentslandet, jag säger Häjkon-bäjkonland; jag ville ha Fresh Limesoda (för naturligtvis serverades ingen alkohol, vad inbillade vi oss egentligen...) men se det gick inte. Inte på denna våningen i alla fall och till första våningen kunde man inte komma utan att gå ut ur restaurangen, ta rulltrappan ner och sen gå in på restaurangen igen... ???
Vatten blir alldeles utmärkt bestämde jag där och då.
Aircinditionen var trasig just precis denna dagen blev vi uppöysta om medelst en skylt...
Suck.
Efter maten skulle vi ha glass bestämde vi oss för, ut ur restaurangen, nerför rulltrappan, in i samma restaurang...
Man beställer och betalar vid en disk, sedan går man med kvittot till den faktiska disk där mat, glass och dryck delas ut mot uppvisande av kvitto.
Jag beställde en strut med två kulor glass; butterscotch och choklad.
Killen vid glassdisken tog en strut, tryckte dit en kula glass och räckte över den. Jag pekade på kvittot och på glassen; två kulor tack. när jag ville att han skulle placera en kula choklad ovanpå butterscotchen tittade han å mig som om jag kom från en annan planet; han förstod absolut inte vad eller hur jag menade.
slutade med att jag satt med en strut i var hand med en glasskula på toppen av varje.
Suck.
fanny ville ha en sundae med två kulor glass men enligt menyn kunde man välja på antingen "single sundae" eller "triple sundae". Absolut inte "Double.."
Suck. Igen.
Fast nu började suckarna blandas upp med hysteriskt fnitter från vår sida, är ju egentligen hur kul som helst när allt eller absolut inget funkar eller beter sig som man tänker/tycker/tror/förväntar sig...
I love Häjkon-Bäjkonlandet !
Erik behövde kaffe, jag avstod eftersom det stod på meny att dom inte serverade mjölk till. Erik vill ha sitt kaffe svart. När han kom tillbaks till bordet med sin Nescafé-pygme-pappersmugg som tagit tio minuter att göra i ordning visade det sig att halva innehållet bestod av...mjölk.
Trippelsuck.
Fast nu suckade vi inte ens, vi gapskrattade istället. Ibland blir 1 plus 1 elva...i Häjkon-Bäjkonland i alla fall.
Ett sista försök gjorde vi att få oss varsin kall öl; New Hotel broadway låg ju en bit från floden och såg ut som ett "Ja, vi serverar öl hotell"
Men det gjorde dom inte. Däremot sa personalen till oss att på flygplatsen, där kan ni dricka öl...
Yeah, right, sedan när började man servera öl på indiska inrikesflygplatser. Jag bara undrar.
Efter ytterligare en säkerhetsbältslös taxiresa till flygplatsen (jag argumenterade inte ens denna gången, fanns inte tillstymmelse till säkerhetsbälten eller klicka-i-mojänger att argumentera kring..), vad är det första vi ser när vi kommer fram; förutom en stollig ko som galopperar omkring bland bilarna på parkeringen framför ingången, jo en stor skylt som säger att här, på flygplatsen, serveras det öl !!
Två var blev det, men så smakade dom dubbelt så bra som vanligt också.
Det blir väl ungefär 75 procent,fast dessa öl smakade faktiskt 100 % gott.
Den som väntar på något gott...
Nimbu Pani / Titti