I morgon drar vi till Indiens heligaste plats; Varanasi !
Enligt Lonely Planet är det fäljande som gäller; "Embrace yourself. You´re about to enter one of the most blindingly, colourful, unrelentingly, chaotic and unapologetically places on earth..."

Lägg därtill en temperatur på plus 35 och ett hotell som bär det flashiga namnet "Broadway"
Hotell med pretentiösa namn ska man passa sig för, framförallt om en natt kostar ungefär som en Big Mac & Co.
Man ska dra öronen åt sig.
Vi drog inte våra öron åt oss utan har glatt bokat in oss på "Broadway".
Kul ?
Ja, vi får väl se...

Hur som helst, det ska bli spännande att besöka Indiens mecka; staden alla hinduer någon gång i livet vill/bör besöka. Där Ganges heliga vatten inbjuder till bad för att skölja av sig alla sina synder, där en slurk kan bota vilken sjukdom som helst och där det anses speciellt att bli bränd på bål efter att man levt detta livet färdigt och väntar på att återfödas som något bättre.

Längs västra stranden ligger alla "Ghats" som är stentrappor som leder ner till vattnet, där allt det heliga och rituella sker; tvagning, drickande, likbränningar, ceremonier av gurus, sadhus och yogis.

I Ganges finns det vatten, mycket vatten.
 
I vår lägenhet har det senaste veckorna varit lite si och så med den varan.
En kväll hade vi plötsligt inget vatten i köket. Tills vi kom på att en utav alla knapparna på knapp-panelen ju visst går till någon slags vattenpump. Vi hade råkat trycka av den när vi i sedvanlig ordning stängde av takfläkten och släckte köksbelysningen. Så kan det gå när man har väldigt många knappar att trycka på...
När pumpen väl börjat arbeta igen hade vi inget varmvatten..
Fast det går ganska bra att diska i kallvatten också, man får jobba lite extra med diskborsten bara.
 
Hjälp kom via telefonen från Sverige; Micke är där på jobbresa och han gav rådet att lyfta på den svarta flärpen under varmvattenberedaren...???
Gick ut på en av balkongen där beredaren hänger på väggen och lyckades hitta en liten svart flärp.
Att lyfta på den var en annan femma; är inte överdrivet förtjust i att pillra med elektriska apparater där lampor lyser, framför allt inte en som förmodas innehålla kokhett vatten.
Men, som lydig hustru så lyfte jag naturligtvis på nämnda flärp och svosch... en liten rännil med vatten spruttlade ut. In i köket efter flärpstängningen och sic ! varmvattnet kom hur snällt som helst ur kranen. 
Att kunna "lufta" en varmvattenberedare är väl något som hör till allmänbildningen......?
Hur skulle jag kunnat veta att det var lösningen på köksvattenproblemet ?

Dessutom har jag duschat min (lyxfruiga) lekamen kallt i några dagar, plötsligt fanns det inget varmvatten där...
I badrummet har jag inte rktigt lokaliserat var beredaren sitter men tror den är placerad utanför fönstret, på husväggen. Har inte känt någon större längtan efter att hänga ut genom fönstret i konstig, akrobatisk vinkel och pillra på några flärpar.
Svala duschar är ganska sköna, tycker jag.
Framförallt när temperaturen i rummet ligger strax över trettio grader.
Så det så ! Precis !
Men läs och häpna, igår efter yogan skulle jag tvaga min svettiga kropp och ; varmvatten, som genom ett under !Flärpfritt. 
Förklara det den som kan.

På vår takterass, har jag nämnt det; att vi har en..takterass ? Jaha, förlåt då att jag är tjatig, men är fortfarande väldigt begeistrad i terassen och det faktum att det är vi som har den :-) !
I alla fall, på vår terass har vi ett litet "hus", toaletthus närmare bestämt. Fullt modernt med vattenklosett och handfat. Senaste två veckorna har det dock inte gått att  använda någondera p g a avsaknad av vatten. På väggen utanför är det en kran där trädgårdsmästaren "malin", som jag ännu inte anställt, ska kunna hämta vatten för att spoöa av terassgolvet och vattna växterna, som jag skaffat; tack Caroline K för dom !
Växterna behöver vatten. Varje dag.
Följaktligen har jag, med rosor på kinden och solsken i blick, varje dag kånkat upp en 10-litershink full med vatten och vattnat mina skötebarn.
Om man ser det som gratismotion blir det mindre jobbigt och inte så tråkigt.
Tyckte nog att det varit lika tungt och jobbigt varje gång, kanske lite, lite roligare sedan jag valde att se det som kostnadsfri träning.

Enligt Richard-the-driver visste indiern som bor i lägenheten ovanför oss allt om husets olika svitchar, knappar, reglage och pumpar; honom kunde vi få hjälp utav.
Problemet var bara att han just precis i dagarna åkt till sin hemby för att bevista ett bröllop.
Men han skulle komma tillbaks snart.
Om en 10-15 dagar. eller så. Enligt Richard.
Mycket gratismotion skulle det bli.
I dag, efter gympass, pool-stund. duschning (i varmt vatten!), lunch på Latitude; Khan Market, sjalinköp och bilfärd hem igen, var det dags att idka lite gratismotion igen.
Denna gång i onödan visade det sig!
Jag var ju tvungen att prova om det verkligen inte kom något vatten ur kranen, har provat varenda dag och det har verkligen inte kommit något vatten ur kranen men skam den som ger sig !
Vridelivrid och...plaskeliplask !!!
Hur mycket vatten som helst kom det ur kranen !
Växterna blev glada för dom fick allt vatten ur hinken och dessutom alla extraslurkar som mitt många-gånger-vridande genererade !
Förklara det då, den som kan !

Varifrån ska jag nu få min gratismotion ?
Nåväl, bekymrar mig inte så mycket om den saken; räcker kanske med att jag tar mig en slurk av Ganges heliga vatten så behöver jag inte tänka på träning på ett par månader. Mer koncentrera mig på att överleva alternativt bli av med alla de amöbor som med största sannolikhet kommer invadera min (lyxfruiga) lekamen...

Nimbu Pani på er ! / Tittilina; än så länge amöbafri och ohelig...

Söndag i Delhi.
Trettioåtta grader ute.
Richard-the-driver är ledig idag, vilket jag tycker är jätteskönt för det betyder att jag kan vara hemma heeela dagen och tussa utan att behöva tänka på att det sitter en chaufför nere vid bilen och väntar på att få köra sin `maam`någonstans.

Jag har lovat mig själv att bli bättre på att bara-vara fast jag vet att jag inte kommer lyckas speciellt bra. Men inte gör det något så länge jag får en och annan dag i lugn och stillhet.
Idag är en sådan dag. Jag har hunnit med att börja måla en tavla; har inte målat på hur lång tid som helst; man hinner ju ingenting i detta landet. Ändå gör jag ju en massa saker hela tiden. Summan av kardemumman är ju att jag gör en massa saker utanför hemmets väggar.
 
I torsdags var det dags för bokklubbsträff; vi är ett gäng som träffas ungefär en gång per månad då vi `ska`ha läst en specifik bok som vi sedan diskuterar.
Det där med läsandet är inte speciellt viktigt, i alla fall inte för mig. Viktigare är ju att få träffa sina expatväninnor, diskutera stort som smått och umgås.
Vi turas om att vara hemma hos varandra, den som upplåter sitt hem ser också till att det finns något att äta och dricka. 
Denna gång var det dags att vara i Casa Sahlberg. Torsdagsmorgonen bjöd på ett härligt, svettigt yogapass. Hem för en snabbdusch och sen iväg igen på MPF-lunch. Trevligt som alltid, men börjar bli väl varmt att sitta ute och luncha. Skönt i ungefär 5 minuter sedan börjar svetten rinna längs ryggen och hur lady-like är det då ?
Ett race inne i mataffären, ett snabbstopp i vinbutiken och sen en fight med flugorna hos grönsakshandlaren och vi skred till verket hemma i köket.
Pastasallad, vitlökssås, baguetter och Fanny´s eminenta cupcakes stod på menyn. 
Fresh Lime-soda, vatten samt vitt eller rött att hälla i glasen.
Fjorton glada och pratsugna svenskor plus en 4-månaders liten bebispojk fyllde upp vardagsrummet; hur kul och trevligt som helst !
Snickar-Mårten hade varit här tidigare i veckan och borrat upp några tavellister och på dessa hade jag placerat tavlor. Mina egna. Eftersom vi aldrig köpt några tavlor så finns det bara mina egengjorda att välja på.
Visade sig vara ett "smart" drag...
A blev väldigt förtjust i ett av mina alster; en blå målning med vita spiral/planetringar på. Jag är själv väldigt förjust i just den så jag måste säga att jag tycker A har bra smak ;-) !
  
Här kommer det fantastiska; blir uppringd dagen efter av A; hon vill köpa tavlan !!!
Jo, jo man är inte bara "nästan rikskänd" radiopraterska och bloggerska utan i princip snart världsberömd konstnärinna!
Gäller att inte låta all berömmelse stiga en åt huvudet utan behålla båda fötterna stadigt på den indiska (ojämna) marken och försöka fortsätta vara en helt vanlig människa. Inte förmer än någon annan (bara lite bättre, lite mer kreativ än Svensson = Singh på gatan..)....

Men kan ni fatta vad förstummad jag blev, hur glad jag kände mig!!!

Plötsligt blev jag dessutom alldeles väldigt kär i min blåa tavla, vill jag verkligen skiljas från den, och till vilket pris ???

Ja, vad säljer man en tavla för egentligen, i dagens läge ?
Nu har jag minsann fått något att fundera på, priset alltså. Inte om jag ska sälja eller inte för det är klart att jag ska det.

På tal om att vår chaufför är ledig idag; det var chaufförsparty/middag igår kväll, Richard frågade M om vi skulle göra något speciellt på kvällen.
Nä, svarade M, det enda som händer är att jag d v s Micke, behöver åka till flygplatsen kl 23.
Sedan fick Micke leka boss och peka med hela handen för att övertyga Richard om att han visst skulle iväg på sitt party/middag och att Mr. Spirit mycket väl kunde åka en helt vanlig taxi till flyget.
Micke ringde och beställde, mindre än en minut senare hördes ett pling i mobilen; "Tack för din beställning mr Michael, taxi kommer kl...".
Ett par timmar senare; ett nytt pling som berättar vad taxichauffören heter och att den beräknas anlända i tid.
Tio minuter före klockan 23 i går kväll; taxichauffören ringer och bekräftar att han nu står nere på gatan..

Visst är det väl helt otroligt !
Jag vet att jag skrivit om det förut, jag vet också att jag kommer skriva om det igen, och igen; kontrasterna i detta land. 
Dessa tillfällen när man ser "gasbehållar-mannen" som cyklar på något som liknar en gammal hoj från 40-talet, behängd med inte mindre än 5 gasbehållare i metall; var och en väger ungefär 20 kilo.
Med all denna last (ojämnt fördelad..) cyklar han i värsta trafiken, i halvtrasiga, smutsiga kläder och utslitna sandaler på fötterna. 
Ena handen håller han tryckt mot örat för det har precis ringt i hans mobiltelefon.
 
När man passerar slumområden där de små husen/skjulen har tak av korrugerad plåt och halvnakna barn med tovigt hår springer omkring och leker med hundarna och getterna som också bor där; lyfter man blicken ser man alla de paraboler som sitter uppsatta på plåttaken.
Landet där folk ostört ligger och sover på trottoarerna och i rondellerna, med trafikkaoset som en sövande ljudmatta omkring sig. 
Där trafikpolisen står och dirigerar med hjälp av sin visselpipa för att få trafiken att flyta på men som inte ser eller bryr sig om de barn som, med ännu mindre barn på armen, går från bil till bil vid rödlysena och pickar på rutona för att få pengar.
  
Där det bland stora stadsjeepar puttrar autorikshor, scootrar, mopeder och oväxlade cyklar. Där lastbilar och pickuper är vackert handmålade/dekorerade med magiska ögon, blommor och handtextade uppmaningar som säger "Horn please" och "Keep distance". "Horn please" kan jag tala om att alla tar på största allvar, "keep distance" däremot...nja, mer tveksamt om det har slagit igenom. Om det någonsin kommer slå igenom, ever !
 
Handdragna träkärror med frukt, grönsaker eller växter till försäljning är också med och trängs och försöker via gen(sen-)vägar tricksa sig fram. Det tutas och plingas oupphörligt, alla försöker vinna sig en billängd eller två. Landet där kor är heliga; den enda gången det inte tutas, den enda gången trafiken stannar upp eller åtminstone saktar ner utan mankemang eller oväsen är när en eller flera kor bestämt sig för att just här och just nu ska dom stå en stund.

Ja, jag ska be att få fundera ett tag till på det där med kontraster för det är onekligen väldigt fascinerande. Återkommer om det.

Något jag hoppas slippa behöva återkomma till är den stora kackerlacksinvasionen som drabbade lägenheten i morse !
Vi fick en ny gastub levererad igår och med den kom tydligen en koloni av ovan nämnda äckliga och snabba kryp. Gastuben står på en av balkongerna och plötsligt bestämde sig de invånare som bodde inunder att det var dags att krypa fram. Eftersom inga fönster eller dörrar är direkt täta i det här landet så hittade dom vägen in i lägenheten hur lätt och smidigt som helst. 
Jag stod och hade precis påbörjat en ny målning; eftersom jag håller på att bli en världsberömd konstnär så gäller det ju att hålla produktionen igång .., nåväl, där jag stod vid mitt staffli såg jag något i ögonvrån som på många och snabba ben pilade fram över golvet...
Utan skrik eller hysteriskt utbrott gick jag lugnt in i köket, hämtade stora sprejflaskan med "HIT" som "kills hidden cochroaches" och siktade noga. Kan tala om att innehållet även dödar icke gömda kackerlackor ! 

Ja, det var väl allt för denna gång.
Lugna söndagen fortsätter förhoppningsvis som den började, dock utan nya kryp.
Vi ska boka en resa till Varanasi för att beskåda heliga bad i och likbränningar vid Ganges. Vi har också bestämt oss för att åka en sväng till Pokhara i Nepal innan det är dags att anträda färden hem till kära Svedala.
Eller så blir det något annat, man vet aldrig i detta landet...

Imorgon blir det en tur till gymmet och sen till Govind Puri för att lämna tillbaks den nyinköpta symaskinen som inte behagar fungera som den ska.
Kanske ska ta tag i den läckande tvättmaskinen eller den otäta varmvattenberedaren i maidrummet eller varför inte försöka få hit någon som kan få igång vattnet uppe på terassen så att vi kan vattna växterna....
Eller så kanske jag helt enkelt åker och handlar mig (ännu) en handväska eller hämtar min fantastiska silvering som nog är klar imorgon...

Handgjorda silverringar kontra läckande varmvattenberedare och kackerlackor; vardag för en luxurywife in Häjkon-Bäjkonland !

Nimbu Pani på er!/ Titti 

 

  

Sitter 10.000 meter upp i luften och bloggar. Hur coolt och världsvant låter inte det då ?
Jag bara undrar.
Känner mig dock inte speciellt cool eller världsvan precis just nu, tvärtom.
Känner mig liten, sårbar och väldans dödlig.
Är ju ingen vän av flygresor, är ungefär det värsta jag vet i hela vida världen. Rädd så in i bänken.
Men jag flyger ändå. Utmanar mig själv, varje gång.
Start och landning är allra värst.
Jag kniper hårt med ögonen, knäpper händerna och mumlar min egna litania, om och om igen. Ända tills vi lyft och svängt färdigt.
Ja, det är ju sak jag funderar över; varför i hela glödheta hel-etet måste planet svänga så tvärt direkt efter starten ?
Och varför, varför måste stålfågeln luta åt ena sidan så förbenat, inte många millimeter från att tippa över på sidan det kan jag tala om. Samma visa vareviga gång !
Jo, jag förstår naturligtvis att det har med aerodynamik och sådana saker att göra men ändå...
Hur som helst, vi är på väg tillbaks till Delhi igen.
Haft 5 fantastiska dagar i Kerala som är en stat i södra Indien; "Gods own country".

Nä, nu skakar och guppar det... Jag har, som tur är, bästa Micke tvärs över gången och honom hugger jag krampaktigt tag i när det blir turbulens. Eller när jag hör något konstigt ljud som kan tyda på metallutmattning eller att ena motorn är på väg att lossna.
Hur noga kollar man flygplan egentligen ?
I Indien ?

Ja, ja tillbaks till påskledigheten; vi har som sagt haft några underbara dagar på "The Lemon Tree Hotel" i Allepey, Kerala; Indien.
Det är det vackraste namn jag någonsin hört på ett hotell. Smaka på orden; The Lemon Tree...
Såg fantastiskt ut på hemsidan, vita byggnader i gammal kolonialstil med pelargångar och mossbeklätt rött tegeltak. Infinitypool och beläget alldeles vid kanten av Indiens största insjö; Vembanad.

Spänningen var olidlig, skulle det motsvara bilderna, beskrivningen och våra förväntningar ?
Några små överraskningar bjöds vi på, som inte framkommit av varken bilder eller text.



När vi kom fram efter fyra timmar i luften och dryga timmen på landsväg var vi varma, svettiga och hade på gränsen till vätskebrist. Nåja, det sög i alla fall ordentligt i öltarmen. Varsin kall Kingfisher skulle vi beställa direkt och njuta av vid poolkanten, det var vi rörande överens om; Ann-Louise, Hasse, Micke och jag.
Långnäsa på oss.
Tji fick vi.
"Sorry, no license.."
När det fruktansvärda beskedet sjunkit in och vi insett att vi hamnat på en (ofrivillig) hälsoresa började hjärnkontoret fungera igen och vi insåg att vi är ju i...Indien !
Landet där ett nej inte nödvändigtvis betyder nej och där "sorry, no license" inte nödvändigtvis betyder att man inte kan eller får nyttja alkoholhaltiga drycker.
Mr Spirit gick helt sonika till receptionen och se där, det var inga som helst problem att få en låda Kingfisher ditlevererat; det kallar jag roomservice !
En halvtimme senare än beräknat satt vi så vid poolkanten och drack girigt av vår efterlängtade maltdryck.
I riktiga ölglas dessutom, dem kom personalen med.
Tydligen inte första ölleveransen dom gjorde trots avsaknad av licens.
Senare fick vi förklarat för oss att licens för alkoholservering inte har med utskänkningstillstånd och lämplighet att göra. Nej licensen är helt enkelt ett stämplat papper, en formalitet i byråkratins anda, som betingar ett pris av trettiotusen svenska kronor per år. Det tycker man är för dyrt så därför har dom inte skaffat licens...Utan nöjer sig med att ordna leverans till törstiga hotellgäster. Och det gick ju bra det med.

Vi fick dock lova att dricka enbart på våra rum. Våra rum vette mot poolen och låg i markplan. Dessutom var det en mycket liten uteplats i direkt anslutning till rummen så vi kunde raskt skutta tillbaks in om någon skulle få för sig att ha synpunkter på hur vi förhöll oss till reglementet.
Till maten fick vi nöja oss med Fresh Limesoda.
Fresh Limesoda heter Nimbu Pani på hindi; men eftersom man pratar Malayalam i Kerala så var det ingen mening med att försöka stoltsera med sina språkliga färdigheter.
Vill bara att ni ska veta att jag kan några fraser och ord på "indiska", det var bara därför jag skrev meningen ovan.
Nu vet ni.
Jag är ju ingen större vän av indisk mat, tokigt men sant. Alldeles för komplexa smaker; tycker inte man känner vad maten smakar på grund av all/för mycket smak. Dessutom är nordindisk mat ganska mäktig och tung. Sydindisk mat är mycket "renare" i smakerna, lättare och fräschare. Mer citrus- och kokosinnehåll.

Överraskning nummer två kom nästa morgon när Ann-Louise och jag begav oss till spa-avdelningen, avdelning och avdelning förresten; visade sig bestå av ett enda behandlingsrum så det var en enrumsavdelning kan man väl säga.
Nåväl, vi gick dit och beställde varsin timmes ayurvedisk massage inklusive "dropp i pannan" de sista tjugo minutrarna. 
Det ska ju vara så bra för energierna och kroppens alla chakran.
A-L fick första timmen, jag solade och badade i (infinity)poolen så länge.
Makarna hade gett sig iväg med autoriksha för att hyra en husbåt, vi skulle nämligen hinna med en 24-timmars kryssning också !
En timme senare satt jag lydigt och punktligt i soffan utanför enrums spa´`et och väntade på min tur.
Frömanskan kom ut nöjd, glad och alldeles väldans glansig; precis som man ska efter en oljemassage; välbalanserad och med alla chakran på sina rätta platser..
På min förfrågan om hon tyckte det var behagligt log hon lite finurligt och sa bara "ha det så skönt så pratar vi sedan.."
Massage har jag ju fått förr, även ayurvedisk där man oftast använder rikligt med örtoljor.
Till massage hör att man tar av sig kläderna. Till massage hör också att man får ikläda sig ett par papperstrosor modell "osexiga".
Till den ayurvediska massagen på Citronträdshotellets enrums-spa hör att man är iklädd endast mässingen. Komplett naken.
Så nu har man legat på en träbrits, legat och legat förresten..har glidit omkring på en träbrits i bara hudkostymen. Gick inte ens att hålla ihop benen anständigt, frigjord som aldrig förr.
På en träbrits hård som...ädelträ.
Och blivit masserad av en liten keralska med stenhårda nävar och starka tummar.
Skönt ?
Avslappnande ?

Nej, inte ett dugg.
Blåmärken i form av tumavtryck på bägge benen.
Men ganska roligt att ha varit med om.
Därmed inte sagt att jag tror det kommer upprepas.
Lite prydhet har man väl ändå i kroppen.
Fast man är svensk.
Kan tala om att ifall nu Hasse eller Micke hade haft några tankar på att få sig en ayurvedisk massage så slog dom det snabbt ut hågen, sekundsnabbt faktiskt, när vi delgav dom våra upplevelser i enrummaren.
Eller så kanske det var vetskapen om att män får massage av manliga massörer, ja kanske var det insikten om att det inte var den lilla keralskan utan en indisk herre som skulle få beskåda och beknåda deras... lemmar (nu menar jag lemmar i bemärkelsen av armar och ben; kroppar och ingenting annat..) som fick Piff&Puff att vara glada och nöjda i Kerala utan nakenmassage.
Men med öl.
Och en 24-timmars att se fram emot !
Det är gamla fraktbåtar som fått stå modell till de vass- och bambuklädda husbåtar man hyr för ett dygn eller två, komplett med kapten, kock och hoppiland-kalle/servitör.

Kostar drygt 2000 sek för hela båten inklusive personal, lunch, middag och frukost !
Exklusive öl.
Men det visste ju vi sedan förra gången vi var på 24-timmars kryss i Kerala.
Dessutom hade vi ju, tack vare no license, bunkrat upp.
There was no problem liksom !

Turen är fantastisk, över sjön och sedan in i kanalerna; backwaters. som att glida omkring i "Mowgli-land".
Här bor och lever människor, tvättar sina kläder, diskar, badar och tvättar sig i kanalen som flyter alldeles utanför husknuten. Husen är limegröna, rosa. lila, knallblå, lysande gula. Hibiskus och bougainvilla blommar och hänger över staket och murar i kaskader. Barnen går längs kanalkanten till båthållplatsen för att skolbåten ska hämta dem och skjutsa dem till skolan. Ja, man kan inte fatta att det inte är en film man glider fram i utan på riktigt!
Att det för dessa människor är det verkliga livet, bara vanliga vardagen rätt och slätt, som pågår.


Vi stannade till hos en fiskhandlare och köpte stora, nyfångade räkor som kocken grillade åt oss till middagen. Tur var väl det för den fisk som ingick i priset smakade dy och lera, nyfångad och nygrillad till trots. Och så kan man ju inte ha det, på kryssning och allt.
Efter solens nedgång och mörkrets inbrott fick vi sällskap.
Av lika många mygg och andra flygfän som det finns människor i Indien; alltså ungefär 1,2 miljarder stycken.
Blev något färre besökare när vi satte fläkten på högsta fart och dessutom fick ett par myggspiraler strategiskt utplacerade. Varken spiraldoft eller fläktsvischandet avskräckte dock den alldeles enormt stora, vackert rödfärgade kackerlacka som visade sig bo på båten.
Supersize, verkligen!
Det värsta var nog att den knappt stannade upp för att hälsa utan bara visade sig hastigt och så, svusch, var den borta. Det visade sig att den bodde i herrskapet Frömans hytt.
Den var nattpigg och prasslade omkring mest hela natten.
I deras hytt.
Tack och lov säger jag själviskt.

När vi kryssat färdigt tog vi ett par autorikshas tillbaks till vårt Citronträdshotell för mer pool, sol, stol och god mat.
Samt Fresh Limesoda eller Nimbu Pani som vi hindikunniga säger...
Dessutom en och annan Kingfisher. Tur vi hade de flaskorna, de är nämligen prydda med en bild på just kungsfiskaren och hade vi inte haft flaskbilden att titta på så hade vi ju inte känt igen denna vackra pippifågel.
Nu gjorde vi det, kände igen den alltså, varje gång vi såg den.
När jag kommer hem till nya CS ska jag göra mig ett glas Nimbu Pani för det är så läskande och gott. Samt nyttigt.
B-vitaminer från ölen och c-vitamin från limen; rena hälsoresan alltså !
Om jag överlever flygresan förstås. Vilket jag väl skall göra.
Hoppas jag. För nu är det turbulens igen, dom har precis sagt åt oss att spänna fast oss och sitta still.
Usch.
Inte helt fel att sitta och knappra på tangenterna faktiskt. Man har liksom inte tid att vara skraj, taskig simultankapacitet, trots att man är kvinna. Vilket ju är bra i vissa lägen. Att ha taskig simultankapacitet menar jag förstås. Inte för att jag har det i vanliga fall, bara just nu.
Bra för Micke också, han blir inte lika hårt hållen av mig utan kan pyssla med sitt i lugn och ro.
Om ni läser detta betyder det att jag är lyckligen på fast mark igen. Om ni inte läser detta betyder det....Ja vad betyder det egentligen ?
Antingen att ni inte har tid, lust, ork. Eller att dessa bokstäver inte har nått ut i cyberrymden. På grund av flygplan. Men det kommer ni ju aldrig få veta då, att dessa rader skrivits alltså..
Hur som haver, strax dax för landning.
Back to basecamp Delhi.
I morgon stundar nya äventyr, med kläderna på och alla chakran i harmoni.

Nimbu Pani på er från en väloljad citronträdsjänta i förskingringen/ Titti