...sjukstuga BIG time i Casa Sahlberg...
Det har mest varit elände i Casa Sahlberg ... Dottern kom för drygt en vecka sedan med huvudvärk och begynnande förkylning som övergick i öroninflammation, svärsonen fick lite Delhi-belly av pizza och storasysters mage har varit lite hipp som happ. Själv har jag mått alldeles lysande, fast det har jag ju knappt vågat säga. I fredags blev det shopping på apoteket, planen var att köpa Kåvepenin/Pc V men se det hade dom aldrig hört talas om; generiska namnet ( ingrediensen) är fenoximetyl penicillin men att jag hade det uppskrivet på en lapp hjälpte föga. Inhandlade istället Amoxicillin som i Sverige rekommenderas som andrahandspreparat i fall Pc V inte hjälper. Dom på det indiska hål-i-väggenapoteket tyckte att jag skulle köpa Pc G och det hade jag aldrig hört talas om. Men lydig som jag är så tog jag en karta av den sorten också. Googlade på det och det är samma som Bensyl pc, vilket i Sverige endast finns i intravenös form och slår mot många olika slags bakterier. Hemma på 'min' akutmottagning ges det vid svårare lunginflammation och andra allvarliga infektioner som kräver inläggning...
Pc G'et hamnade i skåpet och Amimoxen i Fanny tillsammans med antibiotikadroppar i örat. Inte blev hon bättre för det, stackarn. Emlig och eländig hela helgen. Storasystern var dålig i magen, som det med en omskrivning kan kallas. Erik sympatiserade med Fanny och följaktligen var det maken och undertecknad som gick på kanonkul och väldigt flashig 40- årsfest i lördags. Champagne, fyrverkerier, fri bar, bordsplaceringsmiddag samt dans till livs levande DJ minsann ! Jag höll ett litet spontantal som uppskattades och dessutom vann jag tillsammans med min bordsherre den lilla frågesporten så för mig var kvällen en hit ! Lyssnade dessutom på min egen ljuva stämma på webradion på lördagsmorgonen. Lät ju riktigt bra, om man nu får vara lite osvensk och tycka bra saker om sig själv. Nog om detta. Idag var det så dags att att åka till sjukhuset med dotra som nu dessutom fått ont i öra nr 2. Richard the driver körde oss till Fortis Hospital i Chanakyapuri. Vi klev in och fram till disken. Blev tillfrågade om vilken slags doktor vi ville träffa och så fyllde Fanny i ett formulär.
Namn, adress och ( såklart, this is India) sin father/husband' s name...
Betalning skedde; hela 700 indiska pengar d v s knappt etthundra riksdaler. Därefter blev vi eskorterade till några stolar utanför ett rum. En och en halv minut senare blev vi invisade till ÖNH - doktorn. En indisk gentleman i kostym och vackra ringar på de flesta av fingrarna visade sig vara herr doktor. Efter några inledande frågor blev Filifjonkan tittad i öronen, vi andra fick också kika in i hennes hörselgång eftersom otoskopet var kopplat till en bildskärm. Det såg onekligen svullet och irriterat ut, i bägge öronen. Dubbelsidig öroninflammation blev summan av kardemumman. 'You have an infection' sa il dottore. 'From what ?' frågade dottern. 'From an infection' svarade han då, den gode doktorn. Logisk människa måste jag säga. På två röda skrev han recept, handskrivet såklart, och vi tackade för oss och styrde kosan mot sjukhusapoteket. Ingen kö där heller utan direkt fram till apotekskan. Sex olika ordinationer; piller i samband med måltid, kapslar före måltid och så några piller per dag efter födointag. Dessutom fyra droppar i varje öra lika många gånger per dag. Alla dessa droppar, piller, kapslar och tabletter betingade det facila priset av 1600 rupees vilket i översättning blir ca 220 svenska. Överkomligt. Tur att hennes ömma moder kvällen innan fixade en reseförsäkring via nätet. Ska banne mig skicka in kvittona och hålla tummarna för att ersättning för dessa enorma utlägg utbetalas. Skämt åsido klart man ska ha en reseförsäkring, kan ju hända något som kostar många tusenlappar. Nåväl, hela sjukhusbesöket inklusive inskrivning, läkarundersökning och uthämtande av mediciner var avklarat på en kvart. Första gången jag blivit riktigt imponerad i Häjkon-bäjkon land.
Mitt lilla gullefjun var sen sugen på kinamat så gissa vad det blev till middag...
Med magen fylld med ris, nudlar och vårrullar har jag nu intagit soffläge. Bloggar via 'paddan', behändigt att kunna göra det när man så vill. Blir sängen i vettig tid i kväll för i morgon åker Michaela och jag till Agra och kollar in Taj Mahal !
Har sett detta underverk tre gånger på ett år efter morgondagens utflykt. Ska ransonera mina besök dit efter i morgon, annars kommer det förlora sin tjuskraft och skönhet i mina ögon.
Kommande gäster får helt enkelt klara sig utan mitt förtjusande sällskap, även om jag såklart förstår att resan inte blir densamma utan min underbara person med på färden ;-)!
Go'nattkram från Indien/Titti-Tatta-Totti.
Här kommer en bild på Fannys recept:
...snart världsberömd...?
Tja, vad ska man säga; man hinner knappt vara utlandssvensk ens ett år innan man blir i princip världsberömd...
Igår blev jag uppringd av S på svenska ambassaden. Efter ömsesidig tillönskan om en god fortsättning på det nya året framkom det att hon blivit kontaktad av en producent på Sveriges Radio, Annika Jankell ville intervjua en svensk angående vad man gör i olika storstäder i världen en fredag kväll. Min nya bästa kompis S tänkte då på mig såsom varandes en käck och glad kvinna med stor erfarenhet av Delhi . Av någon anledning trodde hon också att jag skulle uppskatta att bli intervjuad och få vara med i radion. Nähä, jag!? Tycka det var roligt att få vara med på radion!?
Men, men vad gör man inte för sin nya bästa vän;-)!
Nådigt samtyckte jag till att ställa upp. Men inte har jag blivit högfärdig bara för att jag håller på att bli nästan världsberömd, nejdå inte lilla väna, tillbakadragna jag. Åkte till Pahar Ganj (också känt som 'hippiemarknaden') efter telefonsamtalet (som kommer förändra mitt liv;-)!) som en alldeles vanlig, ordinär och oberömd människa med Fanny, Erik och Michaela.
Mitt i kaoset och oljudet blev jag uppringd av producenten och fick lite instruktioner; inte för att jag kan begripa vad en naturbegåvning som jag ska behöva instruktioner för, men om det kändes bättre för henne så var det okej för mig.
Min andra nya allra bästa kompis Annika ( Jankell) skulle ringa upp halv sex och se det gjorde hon punktligt. Trodde att vi skulle hinna hem, såg mig själv smita in i sovrummet och leverera fantastiska uttalanden i lugn och ro. Men icke! TII (This Is India) och följaktligen satt vi fast i trafikkaoset när berömmelsen slog till med full kraft. Så intervjun skedde från baksätet men jag är ju väldigt flexibel och smidig så det var helt okej!
Inslaget sänds i P4 på fredag kväll alternativt via webradio när som helst efter det. Även idag har jag betett mig som en alldeles obetydlig liten mänsklig varelse och varit på guide tur till Shahpur Jat med storasyster och några andra alldeles vanliga dödliga och det gick hur bra som helst;-)!
Nu är det eftermiddag här i Häjkon-Bäjkonland och jag sitter i soffan och väntar på anbud från Sveriges Television och vem vet kanske ryktet om min fantastiska person nått ända till Hollywood.... Inser ju dock att eftersom det inte varit fredag kväll ännu så är det ju ingen som insett min enorma potential utan jag kanske måste tåla mig ända till på måndag innan telefonen börjar gå varm. Vilket i och för sig är bra för då har jag ju helgen på mig för att hinna skaffa mig en manager/agent.
Någon som kan tillvarata mina intressen på bästa sätt och bromsa mig när jag riskerar att bli utbränd p g a alla som river och sliter i mig...
Här kommer några bilder från dagens besök i Shahpur Jat, där man bl a färgar tyger och handbroderar sarees. Det är ett hantverk som utförs endast av (muslimska)män. De kommer från byar många mil från Delhi, bor och arbetar i samma rum, åker hem på sommaren samt ytterligare två gånger per år; när id infaller.
Livet är orättvist och nu syftar jag inte på mitt i övrigt självironiska inlägg angående den världsberömmelse som vänta runt hörnet utan på att vi verkligen föds in i olika förutsättningar. En del av oss kan åka och titta på och fotografera andra som sliter dag ut och dag in för att få ihop till brödfödan. Fascineras och sucka hänfört över de vackra broderierna. Broderier som vi utan att blinka kan införskaffa. Broderier som dessa människor tillverkar och aldrig kommer ha möjlighet att äga.
Jag bjuder nu ett nådigt farväl för denna gång, starta fanclub kanske vore en bra ide, eller så kanske jag överlåter det på min manager... Pusselipuss/Titt
...happy birthday...
Storasyster smet ifrån Sverige för att fylla 50 år.
Bra present att ge sig själv; en resa till Häjkon-bäjkonland. Den stora dagen var igår så då passade det bra att fira med en söndagsbrunch på ett utav finhotellen här i stan. Först förärades hon med en bit prinsess-tårta och lite skönsång av sin lillasyster... Tårtan var smaskig, sångens njutbarhet kunde nog diskuteras men hon såg glad ut i alla fall ;-)!
Portarna öppnades kl 12.30 och punktliga svenska människor som vi är så stod vi beredda prick på klockslaget.
Vi smaskade på Waldorfsallad, sushis, sparrisfyllda vol au venter, lax, linsgrytor ( inte jag, inte ockuperar jag magen med indisk mat när det bjuds på annat..)
samt en avdelning med kinamat och minsann hittade jag inte en gryta med thailändsk Tom Yum soppa som jag, vis av erfarenheten från Koh Samet, inte heller inmundigade... Usch vad tråkig jag låter nu, men meningen är ju inte att man skall och måste smaka på allt utan att man lyxar sig och bara väljer det gottaste, visst ?
Kan tala om att min uppmärksamhet var mest vänd mot dessertbordet...
Men det är märkligt vad man inte alls orkar äta så mycket som planerat, ögonen vill mer än vad magen orkar.
Drycken var genomgående champagne och det är ju alltid trevligt :-)!
Med magarna i fyra hörn återvände vi till hemmets lugna vrå frampå seneftermiddagen. Fanny blev sugen på att bada och följaktligen skulle hon inviga badkaret som hittills endast nyttjats för att skruvning av min yogamatta. Det visade sig att varmvattnet liksom aldrig blivit inkopplat.. Nähä ? Förvånad ? Inte ett dugg! Hade nog blivit mer förvånad om det hade fungerat..
Men efter 457 vändor mellan kök och badrum med kokvarmt vatten så kunde så Filifjonkan få mjuka upp sina stela muskler i ett varmt bad.
Nu har det hunnit bli måndag förmiddag, jag har varit hurtbulle tillsammans med maken. En timme på gymmet blev det. Resten av ligan sover fortfarande.
Rozie har anlänt och påpekat att vi (d v s jag) gjort en miss som inte gav henne en extra månadslön till jul. Och jag som tyckte jag var generös som gav henne 1000 rupees extra i ett kuvert med en tillönskan om en god jul. Där ser man, något nytt ska läras varje dag.
När alla vaknat och fått i sig frukost är dagens plan att vi ska bege oss till Sarojini Market för att uppleva Indien på riktigt och inte bara spendera dagarna på lyxhotell och shoppingmalls.
Klockan är nu halv elva, jag bara undrar: hur länge ska dom små snusmumrikarna sova egentligen ??
Om man 'råkar' tappa något väldigt slamrigt utanför deras dörrar kanske det blir lite action...
Namaste så länge / Titti
...Thailand-Indien; 1-0...
Haft två helt underbara veckor i Thailand, solat, badat, åkt moppe och speed-boat. Ätit, druckit och umgåtts med A-L och H.
Väl hemma i Delhi fick åtminstone jag en liten släng av ångest, kanske beroende på dimman, regnet, smutsen, oordningen i trafiken, tutandet, avsaknaden av närhet till stranden; vad vet jag...
Nåväl, nu har den släppt men jag har Thailand i mitt hjärta...
Här sitter jag i det ljumma kvällsmörkret på en strand på Koh Samet, efter en heldag på ön med sol, bad och underbart goda thailändska pannkakor innehållandes banan och nutella. Jag åt två stycken, den dagen. Ur menyn jag håller i handen beställde jag Tom Yum-soppa med räkor. "Less spicy?" frågade kyparen. "Yes, less spicy thank you" svarade lilla jag. Efter första skeden svttades jag på överläppen, under ögonen, hostade och hade plutläppar a´la Victoria Silvstedt. Smaken var underbart god men man kan undra om "less" betyder "extra mycket"...
Sen att det var lite väl mycket svenskar överallt uppblandat med engelsmän, kanadicker och ryssar, ja det får man väl ta...
Vet inte riktigt hur jag ställer mig till att engelsmännen och kanadensarna, samtliga över fyrtio men under sjuttio år, var tillsammans med små thailändskor strax över 20... På något sätt är det väl en "win-win situation", männen har någon att hålla om och flickorna någon som håller ut handen och hjälper dom och deras familjer. Kärleken finns säkert där, i några fall såsom vi definierar den och i andra fall med en annan sorts definition som i alla fall är främmande för mig. Men så länge alla trivs och är snälla med varandra så är det (väl?) bra och okej. Nog om detta. fast ämnet är fascinerande och väl värt att utvecklas. Men det får bli vid ett annat tillfälle.
Roliga saker har dock hänt i Casa Sahlberg; Fanny och Erik har kommit för att stanna ! Ett halvår i alla fall.
storasyster har kommit för att stanna. Två veckor i alla fall.
Fullt i alla rum; härligt !
Skytteltrafik till flygplatsen igår; dotra med grabb landade kl 04 och syster-yster kl 06.40. Kan tala om att det snarkades till långt in på förmiddagen.
Igår hann vi med en tur till Khan Market där Filifjonkan förärades med ett nytt objektiv till sin kamera i kombinerad, försenad, 20-årspresent och julklapp. Nu kan hon ta fantastiska foton igen :-) !
Kvällen bjöd på ett bevistande på Olive´s, det var dags för årets första After Work som anordnas en gång i månaden av Svenska Handelskammaren. Trevligt och gott.
Idag väntar ett besök på ett shoppingmall och därefter middag på Chilli´s. Om nu bara alla andra kan masa sig upp ur sängarna. Klockan är 11.20 och endast fru Sahlberg och hennes Mr Spirit är vakna. Sömntutor !!!
Såhär gött kan man ha det, i väntan på solnedgången på Koh Samet. Micke och Hasse mår som prinsar !
Nyheter från svedala; Loppan har fått jobb, så lätt som bara det ! Känns skönt för ett modershjärta.
Är också otroligt mysigt, härligt och roligt att ha Fanny här ! Denna långa, blåögda, brunhåriga skönhet som redan igår förvrängde huvudet på en indisk pojke. Denna lilla 4-åring tittade upp på 20-åringen med stora bruna ögon och var alldeles fascinerad ! Följde henne in och ut ur tre olika affärer och bara stod där och tittade förundrat. Fanny var nog lika förundrad hon igår med alla sinnen jobbandes för högtryck; lukter, läten och synintryck...
Det är förmodligen därför dom fortfarande sover, helt utmattade.
Nu har storasystern klivit upp ur bingen, dags för frukost och sen mot Vasant Kunj, där affärerna börjat stora vinter-rean; wiiihoo..
Tjipp-tjopp och krameli-kram/ Thai-Titti.
...Pad Thai och ThaiPad...
...å julen tillbringas i...Thailand...
Japp, i Casa Sahlberg förbereds det för thailandssemeser över jul och nyår.
Men hur skönt låter inte det då, jag blir nästan avundsjuk på mig själv...
Först två-och-en-halvdag i Bangkok och sen..svisch ner till Rayong för sol och bad.
Mina strandklänningar är av den smarta sorten. Mycket fritt fall över magen.
Magen skall nämligen fyllas av syndigt god thaimat.
Saliven rinner till när jag tänker på kokosmjölk, lime, ingefära...
Vi är nästan dom enda vi känner som inte varit i Thailand. I princip hela Norrtälje åker dit, titt som tätt. Snart kan och får vi räkna oss till dem.
Mina "Räjj-Bann" som kostade hela 18 kronor har berikats med nya solglas med läs-styrka. Eftersom dom då blev oanvändbara för vanligt seende så var jag tvungen att shoppa ett par andra. dock inte på Sarojini för 18 kronor utan hos optikern och med ordentligt polaroidglas.
Dom båda paren leverades i varsitt hårt fodral. Två hårda fodral fordrar en stor handväska. Det har jag ingen...
Stackars mig.
Får försöka lösa det problemet på något sätt.
Känns för övrigt inte direkt som ett problem. Mer som en ursäkt för att skaffa ny, större handväska.
Till ny handväska kan det ibland krävas matchande skor.
Eftersom jag ännu inte köpt min nya väska kan jag inte packa matchande skor.
Får försöka lösa det problemet på något sätt.
Känns för övrigt inte direkt som ett problem det heller...Ja, ni förstår vartåt jag syftar. ;-)
"Alla" andra i min nya bekantskapskrets har antingen åkt hem till Sverige eller mer österut för sol- och badsemester så jag har roat mig lite på egen hand dessa dagar; gymmet i måndags med därpå följande ansiktsbehandling. Skönt. Ja, lite plågsamt var det i mitten av behandlingen när hon tog fram något sorts tortyrverktyg och började trycka runt näsan. Hon pratade om white-heads, jag vet att black-heads betyder pormaskar men white-heads...?
Jag ? Med min persikohy !
Hur som helst så hade jag tydligen några sådana.
Det har jag inte längre.
Igår var det sista yogan innan nya året. Har inte yogat på några veckor eftersom vi haft besök och gjort så mycket annat. Trodde jag skulle vara stel som en pinne och oböjlig som ett järnspett. Men icke !
Kunde till och med, för allra första gången, göra "kråkan". Den posen hade jag kallt räknat med att ALDRIG kunna utföra, någonsin.
Med mina klena armar, min onda högeraxel samt i övrigt icke-starka lekamen.
Man sitter på huk, händerna i marken, armarna utsträckta en bit framför och innanför knäna. Därefter går man på tårna framåt, mot händerna. Upp på tåspetsarna. Lutar sig framåt och fokuserar blicken. Lyfter sakta upp kroppen och... plötsligt vilar hela min kroppstyngd endast på händerna.
Ganska cool känsla måste jag tillstå.
Nu är klockan 17.30 här i detta landet som jag bor i. Funderar på att gå och lägga mig. Vill att det ska bli imorgon väldigt snart.
Hanna och Affe är lyckligen hemma i Sverige igen, njuter av kranvatten, Keso och nötkött kan jag tänka. Dom firar jul och nyår hos Affes mamma på Öland. härligt för Emma att få hem sonen och "svärdottern" igen och riktigt rå om dom.
Fanny och Erik packar och städar sig ur lägenheten i Göteborg, förbereder sig på ett halvår i Indiens organiserade kaos...
Själv ska jag nog öppna upp den insmugglade bag-in-boxen med Chardonnay och fira att semestern börjat
( ja, vi har väl kommit överens om att arbetslösa, medföljande lyxfruar också har rätt till semester, fråga mitt fackförbund annars så får ni höra. Kontaktas på www.tittiomicke.blogg.se , säkrast på onsdagar..)
precis nu, för precis nu klev Mr spirit in genom dörren.
Let the holidays begin :-) !
Ha en fantastiskt God Jul med mycket mys och lite krav och ett underbart Gott Nytt År med mycket kärlek !
/Titti
...att skiljas åt är att dö en smula...
Vet att jag brukar skriva ganska klämkäckt och skojsigt, men idag är en ledsam dag...
Min älskade, älskade Hannaloppa och hennes fina Alfred har precis åkt till flygplatsen för vidare befordran till Sverige.
Tänk vad 10 veckor kan gå fort, så glad över att dom var sista veckan här hemma i Casa Sahlberg och att vi haft det så mysigt och bra på alla sätt !
Just nu hjälper inte det. Just nu tänker jag; vad gör jag i det här sk-t tlandet egentligen, så långt borta från dom två finaste och bästa döttrarna i världen ?
Hade bestämt mig för att inte börja gråta men vad jag bestämmer och vad som blir är två helt skilda saker och det visste jag ju på förhand.
Åkte inte med ut till flygplatsen för bara tanken på att sitta ledsen i bilen hem och kanske få någon medlidsam kommentar från vår chaufför fick mig att inte ens följa med ner till bilen.
Hejdå:et fick bli i hallen och sen kunde jag vanka omkring här hemma och lipa i lugn och ro.
När Rozie kom, för en liten stund sedan, så kom hon ut till mig i vardagsrummet och utbrast; "madame, your daughter is gone ???", med stor förvåning i rösten. Precis som om hon upptäckt att någon rymt...
Precis då hade jag lust att svara "Wha-at ??" med lika stor förvåning men det gjorde jag naturligtvis inte utan jag svarade bara, lite ointresserat sådär "Mmm, yes.."
Ja, jag vet att jag låter hur barnslig som helst just nu, känner mig som en femåring som låter ledsamhet utspela sig som ilska och frustration.
Sån är jag, ibland.
Har ingen lust eller vilja att dela mina inre känslor och tankar med någon som inte är mig nära.
Så det så.
(Men på bloggen går det hur bra som helst, blir lite som att skriva dagbok ungefär, sen att vem som helst kan läsa spelar mindre roll så länge jag står för det som plitas ner..).
Det blir skönt för dom att komma hem till lite rutiner, ordning och reda i Svedala och spara nya pengar så att dom kan komma tillbaks snart !
Hanna sa att hon var mätt på sol och bad, shopping och marknader. Att hon längtade efter att "bli en svenne" just nu, och jag förstår henne. dom har ju levt i kappsäck större delen av tiden här, ätit frukost, lunch och middag på restaurang till förbannelse. Klart man vill hem, till sitt eget !
Jag frågade hur hon skulle beskriva Indien med bara tre ord, svaret blev; skitigt, trångt och kontrastfyllt.
En annan håller med, till hundra procent !
Nog med självömkan och deppigheter, rätt som det är kommer sommaren och vi far hem till underbara Svea Rike och kan krama Loppan igen; hårt och länge !
Dessutom står roligheter och lurar bakom dörren; älskade, älskade Fannyfilifjonkan och hennes fina Erik kommer ju hit !!! Bara 3 veckor kvar tills dess. Åh, som jag längtar efter min finaste Fanny !
Dessutom kommer min storasyster-yster, samma dag, så det blir hur bra som helst :-) !
Mr. Spirit landar in i morgon bitti, efter en händelserik och fartfylld vecka i Stockholmsomrädet, längtar efter bästa Micke, snart, snart :-) !
Mycket längtan, saknad och kärlek i det här inlägget.
Känner att det inte är likt mig att vara såhär ömklig och gråtmild, men långt hemifrån är ibland jä-kligt långt hemifrån och ibland hoppar saknaden fram ur sitt gömställe i hjärtat och smäller till en med full kraft.
Min fina, fina familj... Kortet taget sommaren 2010, yngsta dottern har sedan dess återtagit sin blonda hårfärg och kommer i sin blonda kalufs om bara 3 veckor, hurra !! (Låter jag tjatig ? Sorry...not!)
Innan dess väntar jul och nyår i Thailand med härliga A-L och H, ser framemot givande diskussioner blandat med skratt på en varm strand, med en paraplydrink i näven !
Sådärja, allt känns genast lättare!
Sen kommer faster A och hennes A, sen kommer A-L och H hit till oss, ja en hel drös med olika bokstäver kommer trilla in i Casa Sahlberg :-) !
Längtar också efter min fina lillasyster och hennes goa familj, förhoppningsvis kommer dom till hösten !
Ja, jösses, nu håller det på att bli längtan efter kvällspass på akuten också, och ruskväder och att få gå på Restaurangen "Ett glas" och återigen besviket konstatera att dom ännu inte har bytt meny.
Oops, låter som om jag klumpar ihop Mullsjö-gänget med en gammal restaurangmeny men, se det gör jag inte. "Glaset" kan få ha sin gamla meny så länge dom ids, lillasystern kan komma hit på stört, tycker i alla fall jag !
Nä, hörni. Nog om detta.
Har ringt min nya kompis Gunnel, vi ska strax ut på nya äventyr i stora huvudstaden i det här landet som jag bor i..
Hej på er, och kram !/Titti
Namaste Anette & Micke
Kan en medföljande, arbetslös "lyxfru" känna längtan efter ledighet och semester ?
Ja, det kan hon faktiskt !
Har haft några fantastiska men väldigt intensiva veckor med finbesök från Sättraby.
Åkte ut till flygplatsen 26 november för att möta Sjödahls och det var ett kärt återseende !
Därefter har dagarna, fyllda med sightseeing, shopping och luncher, bara sagt swoosch !
Old Dehli, terassparty, manikyr/pedikyr, shoppingmall, indiska marknader, sikhtempel, India Gate, Taj Mahal, Gandhimuseét, afternoon tea på Imperial samt 4 dagar med sol, pool, strand och bad i Goa; underbart helt enkelt !
Sista dagarna av deras vistelse här dök också Hanna och co. upp igen, efter mer än en månad i Goa så några dagar var vi återigen 8 personer i Casa Sahlberg och det är såå mysigt.
Stackars Rozie bara som pendlat mellan att städa, stryka och hålla undan efter bara två och, hoppsan, plötsligt fyra och dubbelhoppsan, åtta personer som fyller disk- och tvättmaskin, strykhögen plösligt expanderad och ungdomar som sover till klockan 11 och sen börjar mecka frukost, inte lätt att hålla några rutiner då inte...
Goa var underbart att komma till, bodde vid Colva beach på Soul Vacation, ett litet mysigt hotell med pool cirka 10 minuters promenad från stranden.
Stranden ja...när Micke och jag var i Goa i våras bodde vi på en resort vid Utorda beach, det var precis när högsäsongen var över och stranden mer avskild så där var vi i princip ensamma, de flesta beach-shacken hade stängt och man upplevde verkligen lugn och ro.
Colva beach är mer...indisk, kan man nog säga. Framförallt om man åker under högsäsong.
Vi åkte under högsäsong...
Vägen går ända fram till strandens början, massa småhotell, restauranger, barer och krims-krams affärer, kossor, hundar, autorikshas och taxibilar...
På själva stranden var det massa människor, såklart, av alla dessa människor var indierna i majoritet tätt följt av ryssar. Väldigt många ryssar var det, överallt...och kor samt hundar.
Dessa ryssar har mycket pengar att spendera, dom har dock inte valt att lägga en endaste rubel på engelska lektioner, inte ens några standardfraser. Eftersom de är köpstarka men språksvaga turister så betyder det att indierna tryckt alla menyer på ryska, att nästan alla restauranger heter något i stil med; "Vladimir"...
Dessutom kan varenda indier på Colva ryska standardfraser; fast dom inte har en endaste rupee extra att spendera på lektioner, än mindre på turistresor till Bajkalsjön eller Svarta havet...
Mmm, så är det här i världen.
Som svensk blir man ibland misstagen för ryss så det blev några "da", "spatsiba" och "njet" under solsemestern.
Förutom att det är mycket folk på stranden så är den som nämnts också välbesökt av hundar och kor.
Indiska män har inte riktigt greppat det här med badbyxor utan kör mer en kombo; kallingar ÄR också badbrallor, inte så sexigt kanske men dom fyller ju sin funktion. Indiska kvinnor badar i sina kläder, punkt slut. Kanske handlar det om att förena nytta med nöje; kläd"tvätt", tvagning och plaskande i böljan den blå. I alla fall funkar det så på allmänna stränder.
Indiska män tycker väldigt mycket om att besöka stränder i stora klungor. Även mindre klungor går uppenbarligen bra. Vad dom också tycker väldigt mycket om är att fotografera och filma svenska flickor som solar och badar i sina bikinis.
Helt öppet eller i smyg. På allmänna stränder.
Om detta har Hanna och Amanda berättat. Det är alltså ingen skröna, vilket jag hade hoppats på.
Hur som helst, Goa är härligt med stränderna, havet, fisk- och skaldjursmiddagar, en och annan iskall Kingfisher följt av någon liten krispig gin&tonic. I solnedgången.
Yes, please. Anytime.
En av dagarna efter återkomsten till Delhi åkte vi till Gurudwara Bangla Sahib som är ett stort hinduiskt tempel mitt i huvudstaden.
Det allra första som händer när vi i godan ro står och beundrar det vackra, vita templet med guldkupoler är att en bil backar ut från sin parkeringsplats och liksom både missar att det står 3 långa bleka individer där samt missar att han har en backspegel alldelses snett ovanför ratten. Anette blir påkörd såtillvida att hennes ena underben får sig en rejäl kyss av tidigare nämnda fordon. Skon slits av och fastnar under ena bakdäcket. Som från ingenstans samlas det några indier som högljutt markerar sitt ogillande mot den turbanklädde sikh som hoppar ur sin bil och förtvivlad ber om förlåtelse och med sina händer mot Nettans ben betygar sin vördnad och ber tusen gånger om ursäkt.
Det andra som händer är att en annan turbanklädd sikh som uppenbarligen jobbar vid templet, vid skoinlämningen närmare bestämt, försöker fösa in oss på turistbyrån som så lämpligt är placerad alldeles intill. Han hävdar att vi inte har något val, att det bara tar "eik minute" samt att det är gratis.
Lilla Sahlbergskan som har tuffat till sig under det gågna året och icke längre går på sådana tricks avstyr dock det hela. Vänligt men bestämt.
Herr Turban blev inte riktigt nöjd med dessa bångstyriga turisters vägran att få tillbringa endast en gratisminut på turistbyrån så då kontrade han med att det var fotoförbud inne i templet. Därmed basta ! Vi fick lova att inte knäppa ett endaste litet foto därinne, faktiskt på heder och samvete, vi svär...
Såhär ser det ut inne i det heligaste på Bangla Sahib. Bara så ni vet. Hälsningar från en obstinat Tittilutta.
Kan dock tala om att antingen hade alla andra därinne varit sin gratisminut på turistbyrån och därmed fått nådigt tillstånd att fota och filma eller så kanske det var så att fotoförbudsregeln liksom bara ploppade upp i sikhens huvud i samma sekund som han uttalade den...
Allra sötast var en liten påskgubbe med guldbrokadhätta på huvudet, två huvuden högre än alla andra och med kamera på magen...
Vi tittade också in i tempelköket och gav dom en hjälpande hand med. Tack vare oss, vårt ingripande och våra uppmuntrande tillrop blev nog chapatibröden extra goda just den dagen..
Skämt åsido, detta tempel utfodrar flera tusen människor varje dag med vatten, bröd och grönsaks-och linsgryta. Gratis.
Ett sista litet axplock från Sjödahls besök hos Sahlbergs;
Ett av världens underverk. Taj Mahal som byggdes av Shah Jahan som ett minnesmonument över hans andra fru Mumtaz Mahal som dog i barnsäng 1631. Helt i vit marmor med halvädelstens-inläggningar i form av blommor, rankor och med koranverser uthuggna i marmorn runt alla portar.
Det tar mellan 3,5 till 5 timmar att åka dit, allt beroende på trafiken som i sin tur beror på vilken tid på dygnet man åker. Följaktligen åker man i ottan för då kan man räkna med att vara framme på cirka tre timmar (om inget oförutsett händer, vilket det nästan alltid gör...TII)
Dagens första oförutsedda händelse var en marknad som hölls i samband med firandet av någon hinduisk gud men det tog bara någon halvtimme extra att i krypfart sega oss igenom.
Dagens andra var på hemresan som tog drygt fem timmar eftersom vi plötsligt hamnade i någon slags muslimsk procession där folk tågade bärandes på färgranna plakat, pappersfigurer och fladdrande tygband. Själv satt jag och bad en stilla kristen bön till Gud vid några av Richards manövreringar och omkörningar...
Mina små böner sker ibland av rädsla för att frontalkrocka med någon överbelastas lastbil och ibland av irritation över tutandet, slalomkörande och slingrande och trixande mellan filerna, vilket är meningen ska leda till att vi kommer fram några sekunder snabbare men som alltsomoftast enbart leder till ännu fler tutanden och att alla hamnar kors och tvärs i trafiken. I princip alla förare tänker likadant och vill gärna komma fram några sekunder, kanske en hel minut, tidigare. Vilket i sin tur leder till att ingen kommer fram i tid. Detta är helt normalt och ingår liksom i deni ndiska livsstilen och det indiska sättet att tänka.
För en svensk är det ibland, hur anpassningsbar och flexibel man än är, en källa till irritation.
Inte för mig, det var inte så jag menade. Jag är alltid lugn och harmonisk, med ett småleende sitter jag där i baksätet och ser hur minutrarna tickar iväg medans tutandet ger tinnitus och slalomåkandet framkallar ett lätt illamående.
Så det så, men jag vet att andra kan känna viss irritation och frustration över detta oorganiserade men på något sätt ändå organiserande och "fungerande" kaos här i Häjkon-Bäjkon-land...
Nåväl, det om detta. Sjödahlarna är tryggt och säkert hemma igen, väskorna var sprickfärdiga efter all shopping. Som ett extra minne från Indialand har Nettan även ett svullet, ömmande, mörkblå-lila underben. Det fick hon ju alldelse gratis av en turbanklädd sikh.
Tur att något är gratis här i världen. Synd att det inte alltid är det man vill ha. som ett påkört underben tillexempel.
Häpp-häpp !
Tack för idag, slut för idag.
Vänliga hälsningar Titti-Tatta-Totti-Tihi, japp ännu ett namn på listan. nu är det något pensionförsökringsbolag i Svedala som inte kan läsa ordentligt..eller som sluntit på tangenterna, vad vet jag :-) !
Kram/Titti
..."Very short hair madame...very slow growing madame..." Tack då ;-) !
Slitet, torrt barr med utväxta slingor i gör ingen lyxfru (eller hårt arbetande make..?) glad, så nu var det hög tid för ett besök på "Madonna" som en av minst två frisör/skönhetssalonger på Basant Lok heter.
Var där för två veckor sedan för att få mina prinsesskrullidutter inför stora vigselceremoni-kvällen på det överdådiga fyradagars indiska bröllopet vi bevistade, men idag var det klipp och slingor som gällde.
Att gå till frisören i Sverige är hur mysigt som helst i jämförelse !
Det är oftast lugnt och skönt, man pratar lite med sin frisör om hur man tänkt sig det hela, man får möjlighet att plöja igenom alla dessa "Se&Hör", "Hänt i vecka" m fl som de flesta av oss hävdar att vi ALDRIG skulle köpa och förfasar oss över hur de ljuger i rubrikerna för att locka köpare och hur sensationslystna de är och hur mycket skit och skräp som står där i, men som vi (i alla fall jag, girigt suktande efter smaskiga avslöjanden..) kastar oss över vid varje tandläkar- eller frisör besök.
Kan till och med tänka mig att komma lite tidigt sådär bara för att få suga i mig alla dessa bokstäver och osanna rubriker..
Sen är liksom hela besöket lugnt och fridfullt, man småpratar litegrann och får en kopp kaffe alternativt thé; i frisörutbildningen ingår att "prata med kunden", ingen religion och ingen politik, det är big no-no.
Vissa frisörer är rena skvallercentralerna och dom försöker med alla medel luska ur en vart man varit på semestern, om grannarna haft något fuffens för sig och de delar gärna med sig av alla andra kunders avslöjanden...
Så icke i detta landet där jag bor.
Salongen är inte stor till ytan men nog har dom lyckats knö in 16 frisörstolar och fyra schamponeringsstolar, imponerande måste jag säga.
Det är nästan alltid fullt med kunder samt några som väntar på drop-in eller bara är med som sällskap, vad vet jag ?
Sexton kunder plus kanske 7 som sitter på stolar längs väggen, därtill kommer sexton "frisörer" samt lika många fönhållare/assistenter samt några som sysslar med "threading" och nagelmålning mitt upp i alltihopa. Ah, höll på att glömma, i receptionen som är en 2 meters disk med kortdragare, dator och bokningsblock huserar fyra personer till, när de inte är ute i lokalen och vandrar omkring litegrann, på måfå.
Detta gör alltså minst 60 personer på en yta av kanske 100 kvadrat, det är folk precis överallt !
Minst tio fönar är konstant igång samtidigt, personalen pratar och diskuterar med varandra mest hela tiden och då inte med sin närmsta kollega utan gärna med en eller flera andra (samtidigt nota bene!) som helst ska befinna sig i andra änden av lokalen..
En kakafoni av ljud och röster, hela tiden..
Jag beställde "highlights" och då var det ingen diskussion om på vilket sätt, hur många eller vilken ljus kulör jag hade tänkt mig utan dom svepte in mig i ett skynke och blandade till sin blekningssmet och skred till verket.
Det blev folieslingor för det hade han, frisören, bestämt. Visst skulle jag kunna sätta ner foten och börja ifrågasätta, diskutera kulörer osv, men samtidigt tycker jag att det är lite kul att dom har sin bestämda uppfattning. Brukar tänka att går det åt helvete så klär jag säkert i snagg också :-) !
För två veckor sedan när det var håruppsättning så suckade dåvarande frisören över min begäran om prinsesslockar och konstaterade att jag hade "Ah, very short hair madam, very short.." Idag frågade nuvarande när jag gjorde slingor senast.
"About five months ago, I think.." svarade lilla jag.
"Ah, very slow growing hair, madame.." suckade han och himlade lite med ögonen samtidigt som han lyfte en hårslinga och granskade den kritiskt och lite besviket sådär.
(Jaha, ursäkta mig då, ledsen över att det är så långsamväxande..)
Vad svarar man?
Måste bara skriva och berätta, som en liten parentes bara, om när jag var på en av de andra skönhetsalongerna på torget för några veckor sedan, då var de pedikyr som gällde.
(Ja, som medföljande lyxfru så gör man manikyr och pedikyr emellanåt, ett sätt att fördriva några timmar och få lite omväxling mot yogan, barnhemsbesöken, shoppingen, Svenska skolan och luncherna..).
Har varit där flera gånger och minst fyra gånger har samma kille, Mr Ratan, filat, skrubbat och lackerat.
Denna gången "upptäckte" han plötsligt mitt födelsemärke som jag har på insidan av höger stortå ! Han satte fingret på den bruna fläcken, tryckte till ordentligt och tittade upp på mig med stora, mörka, indiska, runda ögon och utbrast; "Madame !!", "Look!" "Pain ???"
Varpå jag tittar tillbaks med mina svenska, blåa och svarar stillsamt: "Wha-at?"
Är 46 år och märket har alltid, alltid funnits där, alltid sett likadant ut och Mr Ratan har fixat med mina fyrtioettor flera gånger, men nu, plötsligt, var det som om han upptäckt Amerika...
Nåväl, jag förnekade "pain", log lite nådigt och sa "It´s okey.."
Tillbaks till Madonna.
Det är inget lull-lullande med kunderna inte, ingen som frågar om man är håröm eller om det känns okej, nä fram med kammen och på´t! bara. Varje folieslinga "daskades" fast mot huvudet, lite snärtigt med kammen och med eftertryck.
Fick visseligen förfrågan om jag ville ha kaffe eller the under verkningstiden, "Ah, coffee, please" och efter en längre stunds väntan kom en kopp kaffe på indiskt vis med lite kaffe, mycket mjök och rikligt med socker...
(Starkt, en skvätt mjölk och inget socker, tack)...
Till schamponeringen, ner i stolen, huvudet bakåt och sen drogs foliearken bort, det blir rätt kletigt därunder och känns ganska ordentligt om man drar bort istället för att packa ur varje slinga.. Nå, jag överlevde det också, dessutom var han inbegripen i en livlig diskussion med någon annan så att påkalla hans uppmärksamhet hade inte varit så lätt...och en annan är ju mild till sinnelaget och vill inte störa ;-) !
Tillbaks till en helt annan plats i lokalen, ty nu var "min" plats upptagen av en indiska matrona som papiljottades för brinnande livet. Dock samma frisör som börjat slinga som nu tog sig an klippningen och jag fick faktiskt en förfrågan om hur jag hade tänkt mig det hela !
Klippte gjorde han bra, jag är nöjd med både färg och form!
Om jag för två veckor sedan klev ut som en lockig prinsessa stegade jag idag ut betydligt mer drottninglik, välfönad, allt böjt inåt, ladylike om man säger så.
Alla som känner mig vet ju att ladylike är det sista man kan beskriva mig som, så det var med tillkämpat lugn jag log mot frisören, lämnade dricks, betalade i receptionen, tryckte fast solglasögonen och gled fram längs Basant Loks gatubeläggning, mot en välbehövlig cappuccino (inget socker..) på "Gloria Jeans coffeeshop"
Tja, vad kan man mer tillägga ?
TII, kanske...This Is India !
Håll huvudet högt, smile and wave, baby, smile and wave/ Titti
...Titti, Tatta, Totti...
Inte jag i alla fall.
Nu har vi bott i Indialand i ganska exakt 11 månader!
Känns som jättelång tid och samtidigt; swoosch har det bara sagt och snart ett år har passerat sedan vi satt på Arlanda och blev utlandssvenskar...
Jag önskar att jag hade varit förutseende och präntat er sisådär 20 frågor till mig själv av typen; vad tänker du när du ser alla fattiga, beskriv Indien med tre ord, nämn det bästa respektive sämsta med att ha maid och chaufför, hur känns det att vara medföljande, vad gör du en helt vanlig tisdag, hur många indiska måltider har du ätit senaste månaden, hur många ord/meningar på hindi kan du, vad är det bästa med Indien, vad är mindre bra o s v i samma stil...
Tänk om jag gjort det och så besvarat dessa frågor en gång per månad, utan att få läsa föregående månaders svar. Hur intressant hade inte det varit !?
Att i efterhand kunna läsa sig till sin egen förändring, hur ens tankar och synsätt och, framförallt, beteende förändras över tid och efter acklimatisering!
Men nu var det ju inte sådana här djupa funderingar jag hade tänkt ägna mig åt utan, som vanligt, lite mer lättsamt, skryt över alla fantastiska inköp jag gör, hur billigt mycket är och hur duktig jag är som sparar så mycket kosing åt det Sahlbergska hushållet genom att utföra sådan otroligt bra och livsnödvändig shopping...
Var häromdagen på Pragati Maidan, som är ett jättelikt mässområde här i Delhi. Just nu pågår International Trade Fair 2011 och det kunde ju inte missas.
Inträdet kostade 40 rupees (6 spänn, helt enkelt) och dom tar in 100.000 besökare sedan stängs grindarna för insläpp. Dom har tvingats stänga för insläpp flera dagar i rad.
Var kommer alla människor ifrån, över hundratusen personer som har tid att gå på mässa, mitt i veckan !
Jobbar inte folk ?
Hade väl inte direkt tänkt att handla något, men Tatta hon ville handla hon! (Otroligt skönt att ha fått ett alter ego att skylla på, den där Tatta är inte riktigt klok ibland, gör precis vad som faller henne in...)
Vi hann väl knappt in i första jättelika utställningshuset förrän hon hade cashat upp för en mörkrosa pläd som hon påstod att hennes soffa inte kunde leva utan..
Det var otroooligt mycket folk men så är det ett gigantiskt område också så på något vis blev det inte supertrångt utan bara många människor överallt.
Gick runt där några timmar och så var det en i sällskapet som ville kika på mattor av kelim- och andra fina sorter...
Och vips hade Tatta handlat, inte bara en utan två stycken mattor !!!
Men jag säger ingenting om det, tycker hon valde bra för visst är dom vackra ! Dessutom såg det lite naket ut på golvet i vårt jättevardagsrum, och nu kommer vintern och då är det inte skönt med iskkalla marmorgolv.
Sen åkte vi därifrån ty hungern rev och slet i våra kroppar, det är inte bara sjön som suger, nä man blir riktigt blodsockerfattig och lysten på mat av all shopping !
Blev italienskt till senlunch den dagen; ravioli med fyllning av pumpa och sås gjord på grädde, spenat och gorgonzola. En kall Kingfisher till det och så var man nöjd med den dagen...
Sedan förra tangentklickandet har jag hunnit med yoga x 2, gymträning x 1, middag på restaurang x 1, middag hos vänner x 1, massage x 1, tokfyndat Desigual-klänningar på Sarojini (6 st) x 1, fikat på Basant Lok x 1, plus lite annat smått och gott, som förmodligen inte var så himla viktigt eftersom jag redan glömt allt jag hunnit med..
Mr Spirit sköter sig han också, jobbar och reser som en tok tycker jag. Just idag har han farit iväg till Mumbai för vidare befordran till Hyderabad sent ikväll och landar in på fredag kväll; som att åka till London över dagen för att sedan svischa vidare till Frankfurt, att ha Indien som arbetsfält är som att vara hela Europa till lags.
Han drar in kosingen och radarparet Titti och Tatta gör sitt bästa för att se till att sedlarna inte klibbar fast i plånboken...
Aha, nu kom jag på det! På söndag är det ju första advent, inte för att man har ens den allra minsta lilla julkänsla men mitt undermedvetna måste varit på alerten för just idag, på denna dagens lilla shoppingtur förälskade jag mig i denna sötnos-stake;
Visst är den fin, very Swedish om man säger så! Ni lägger väl märke till de frodiga, saftigt gröna blad som sticker fram vid sidan av staken, det är lilla fru Sahlbergs egenodlade basilika som nu vuxit sig hög och fin.
Mmm, har man gröna fingrar så har man ;-) !
Hanna-loppan är fortfarande kvar i Indien, deras rundtur började för precis en månad sedan och tog slut i Goa den 6 november, men där blev dom liksom kvar... Även hon har hunnit med en släng av Dengue-feber (troligtvis) men mår nu helt bra, dom solar och badar och far till olika städer på en- eller tvådagars besök men sladdar tillbaks till Goa hela tiden. Nu låter jag lite gnällig men det är inte meningen, är superglad för att dom har det så bra, soligt, varmt och skönt med härliga dopp i havet däremellan. dom kommer tillbaks till Delhi den 7 december. Först hade dom tänkt ta tåget tillbaks men efter att ha åkt nattåg från Rajastahn till Mumbai under endast en natt var dom inte så sugna på att åka tre-dygns tåg från Goa till Delhi. Nu blir det flyget istället.
Fanny-filifjonkan går hemma i Göteborg och är, tillsammans med Erik, laddad till tusen, vaccinerar sig och funderar över packning... Den 6 januari dimper dom ner i delhi för ett halvår med (svär)mor och (svär)far, ska bli alldeles, alldeles underbart ! Samma dag men några timmar senare kommer så också min kära storasyster-yster hit; blir kanonkul !!!
Sen väntar fler roliga besök under våren, mer om det när det närmar sig !
Men, roliga saker händer tidigare, mycket tidigare än så för om bara två och ett halvt dygn landar Anette och Micke; räknar timmarna till lördag morgon 07.40 :-) !
Har idag suttit och försökt plita ner ett schema på allt, allt som vi ska hinna med, blir inte mycket vila då inte!
Har fått in några vilotimmar på deras bägge onsdagar mellan 15 och 17.30, när jag har Svenska skolan...
Vi ska ju dock en lånhelg till Goa och då är det sol, pool, stol och hav som gäller. Dessutom ska vi träffa Loppan och hennes gäng där nere, så att hon får krama om sina extraföräldrar litegrann !
Vädret i Delhi är just nu, temperaturmässigt, mycket behagligt; svensk sommarvärme på dagtid men betydligt svalare på morgnar, kvällar och nätter. Betyder en liten kofta på kvällen och ork att vara utomhus på dagtid, underbart. Vad som inte är lika underbart är att det nu är ganska mycket inversion, avgaserna hamnar under lock så att säga. Lite disigt vissa dagar, men det är smällar man får ta.. Såhär ser det ut en alldeles vanlig dag. Utsikten är från Mr Spirits kontor en eftermiddag i slutet av november:
Just det på tal om rubriken, ha ha man säger ju att kärt barn har många namn...India must love me ;-) !
På sjukhuset blev det Tatta av ett bokstaverat, textat Titti och när jag ringde Olive´s för att boka bord i slutet av förra veckan bokstaverade jag också T, i double t, i eftersom Sahlberg är så knöligt att få rätt i detta landet.
Dom andra kom lite före oss dit och hävdade bestämt att det väntade ett bokat bord i namnet Sahlberg, till slut provade dom med Titti istället eftersom dom visste att det var jag som bokat men nope inget bord i det namnet.
Däremot fanns det ett bord för 7 personer i namnet Totti, kunde det stämma ?
Ja, i detta landet stämde det mycket riktigt!
TII = This Is India, nyligen myntat uttryck som stämmer om man säger det med en typisk indisk sidledesrörelse av huvudet..
Men hörni, nu blev det sådär många bokstäver igen, ibland känns det som om jag skulle kunna fylla sida efter sida med egentligen ingenting viktigt utan bara vardagligt och massa utfyllnad däremellan.
Inte konstigt att det blir mycket skrivet, vi är ju för sjutton 3 stycken som ska ha sitt sagt..
Kram och var rädda om varandra och er själva! <3/ Titti-Tatta-Totti
...bröllopsrapport från Indien...
Nu kör vi !!
Allt började i fredags med dance-and-singing-night i stora bankett salen på ett av Delhis lyxigaste hotell; hela kvällen var proppfylld med Bollywoodtakter !
Alla Varun´s och Pavitra´s vänner bjöd på dansuppvisningar i bästa indisk stil vilket innebar synkroniserade höftvickningar, olika hand- och fingerrörelser och mer eller mindre utmanade poser.
Alla klädda i fantastiskt färgglada och bling-blingiga utstyrslar; som en godisbutik för både ögon och öron !
Vi i SAAB "familjen" bjöd på det bästa vi kunde prestera med våra stela västerländska höfter när vi blev uppropade på dansgolvet, publiken såg dock glad ut, klappade i händerna och tjoade uppmuntrande; av artighet kanske men vi tog det för komplimanger och beundran...
Servitörer en masse gick runt med brickor fyllda av fingerfood och baren var öppen och fri heeela långa kvällen; couldn´t be better :-) !
Alla var idel leenden, och vi kanske var dom som gick runt och log mest; otroligt glada och tacksamma över att få vara med om detta sagolika äventyr !
På lördagen var det full fart på Tittilina och Mr Spirit; temadag med Svenska skolan på Svenska ambassaden, sen direkt till Amerikanska skolan, för dör var det International food fair !
Man klev in på stora baseball-planen, där köpte man biljetter som man sen bytte mot mat i alla olika länders matstånd; konstigt nog (not...!) sprang vi direkt till Sveriges hörna och bytte glatt ett gäng kuponger mot...
små rara köttbullar, ägghalva, sillabit, gubbröra och rödkålssallad...smaskens för våra svenska gommar och smaklökar !
Nåväl, där hade vi inte tid att stanna länge för vi var tvungna att panikköpa Mickes söndagsutstyrsel, sagt och gjort, mot South Extension där vi, faktiskt, relativt snabbt hittade kanonsnygg outfit inklusive skodon till herr Sahlberg!
Men det var ju fortfarande lördag och dags för Mehendi night, lugnare tillställning hemma hos Varuns föräldrar, där vi kvinnfolk blev hennamålade på händerna och fick glas bangles runt handlederna, japp dom finaste indiska armbanden är i glas; dom har en tendens att gå sönder vid av- och- påsättning kan jag tala om, men man får så många så det märks nästan inte om det fattas några ! Naturligtvis är dom allra, allra finaste i guld och med diamanter och annat krafs på men, men det låg inga såna i boxarna...
Skulle velat photoshoppa bilden lite, men inte är det väl någon som lägger märke till mina små "cykeldäck"...Åh, varför kan man inte komma ihåg att sträcka på sig lite...suck. Okej, jag bjuder på den ;-) !
Fast kvällen var betydligt lugnare än fredagskvällen så var allting helt fantastiskt, och ta mig tusan, hade dom inte hyrt in några trumslagarkillar i guld- och silverpaljett rockar som slog och bankade på sina instrument så det dånade över nejden, återigen beviset för att Indien är ett land med konstant ljud, och färger, och glitter, bling, ljus, människor... Hela, och då menar jag bokstavligen HELA huset var behängt med ljusslingor, längs alla trädgårdsgångar var det kantat med blomsterblad i gult, rött, rosa och orange, på sina håll lagt i vackra mönster; ja, herrer gud, jag säger då det !
Det bjöds på "street-food"; inhyrda kockar, komplett med höga, vita kockmössor och kockskjortor, stod och rörde i grytor och friterade små degbollar till alla gästers förtjusning, serverades i små lerskålar.
Fri bar, glada, vänliga, vackra, färgglada människor överallt och rytmisk trummusik; couln´t be better !
Söndagen startade som söndagar ska starta; med lite sovmorgon, sen frukost och tidningsläsning..
Klockan 13.30 var Susanne, Ann och jag hos frissan för att, om möjligt, försöka bli ännu vackrare än vanligt inför bröllopshelgens absoluta höjdpunkt; självaste vigselceremonin !
Jag ville ha prinsesslockar och en piffig liten uppsättning..."But your hair is very short madame, very short.."
Whatever, jag ville ialla fall ha prinsesslockar, och det är ju ingen snagg jag går omkring och bär med mig dagarna i ända... Heat up the curling machine, sa jag ungefär, vet inte vad det heter på engelska men det funkade i alla fall. En locktång trollades fram, en kille sprejade och en annan höll i tången..
Sen var det sareepåklädning beställt och vips var man inlindad i fem meter tyg och redo för ännu mer bröllop !
Vi for iväg hem till Varuns föräldrar igen, det var dags för männen att draperas i turbaner, i jordens alla färggranna kulörer...
Den kanske, eller varför inte den där, eller...
Alla männen blev mycket stiliga, det var lite varmt, det spände runt huvudet och det kliade, jo, jo så har kvinnor haft det i alla tider med korsetter, trånga klänningsfodral och högklackat... smile and wave baby, smile and wave !
Varun gick igenom en manlighetsrit ute i trädgården med familjens egen guru; ett snöre doppades i olja, det mumlades besvärjelser och det trixades och fixades med snöret och sen var det klart (usch, nu låter jag respektlös men det är ju bara för att jag inte förstår bakgrunden och ibland orkar man inte fråga om allt man inte vet/kan/förstår om hur det funkar i detta landet..).
Varun fick kläder på sig, turban och ett svärd och sen var det dags för honom att kliva upp på sin vita springare för en symbolisk avfärd till sin brud; betyder att hästen skrittade ungefär 50 meter med honom på ryggen under ivrigt och högljutt trumslagande, ut från trädgården och fram till bilen.
När han hade satt upp, krävde plötsligt hästskötaren mer pengar, annars skull hästen minsann inte röra sig en millimeter, så han fick lite stålar till slut och hästen gick sina 50 metrar och så var deras uppdrag färdigt; så kan det gå till i detta landet :-) !
Männen blev avsläppta en bit ifrån den enorma trädgård där festen hölls för att gå i en procession med eldar, trummor, danserskor, blåsorkester och fyrverkerier medans vi ladies fick skjuts ända fram och fick bevittna deras och brudgummens ankomst, dom hördes på långt håll och fyrverkerierna gnistrade och sprakade på kvällshimlen..
Trädgården var enorm med dukade bord i smågrupper, kockar, baldakiner, blomsterdekorationer, ljus, blomsterbladsdekorationer på gräsmattan, scen, strålkastare, soffor, fåtöljer, bar...och flera hundra vackra människor i sina allra finaste finkläder, det gnistrade av guld, diamanter och andra ädelstenar runt hals, handleder och fingrar på både män och kvinnor för detta var ett tillfälle när man hivar på sig alla familjeklenoder för att visa upp dem; helt otroligt !
Varun och Pavitra blev vigda under en riktigt lång ceremoni, säkert en och en halv timme; det kastades kryddor och heligt trä på elden, skvättes heligt vatten, dracks oljor och yoghurt, delades pengar mellan hennes föräldrar och Varun´s. Dom knöts ihop med ett rosa tygstycke och gick fem varv runt elden, Pavitra fick hålla sin ena fot på en träbit och hälla puffat ris över Varun´s händer. Det är brudgummens familjeguru som leder denna ceremoni och den kan ta upp till flera timmar..
Efteråt stod dom på en scen och alla fick komma fram och gratulera och bli fotograferade med dem, med 500 hundra gäster så tar det sin lilla stund...
Så gjorde även vi, naturligtvis, men det är inte utan att man känner sig lite blek, trist och glåmig i jämförelse.. Dom var fantastiskt vackra och Pavitra orkade le precis hela kvällen trots flera kilo tung utstyrsel och en slöja som vägde sina modiga kilon den också !
Sen var det mingel, musik, mat i alla dess former och fri bar, couldn´t be better !
Blomsterbladsdekoration, såna fanns det gott om...
Yngsta herr Dalskog, yrvädret Erik roade sig med att samla in massor av blomstergirlanger och pynta sig lite; himla tur att han inte är allergisk mot just denna sortens blommor...lägg märke till hans indiska festkläder fast vid det här laget hade han sparkat av sina snabelskor och fått på sig bekväma sandaler.. :-) !
Nu förstår jag om ni kroknat och vill släcka ner, dags att gå och sova kanske men, vänta bara lite, hav tålamod... Det är bara måndagen kvar nu så stay tuned !
Ja, måndagen bjöd först på en helt vanlig jobbdag för dom som drar in lönen och en vanlig dag även för oss medföljande men sen var det dags att dressa sig i finkläder igen och fara iväg för den mer informella mottagningen..
Det bar iväg framåt kvällskvisten till ytterligare en megastor trädgård, denna gången på Ashwini Officer´s mess i Nizzamuddin; ljusgirlanger, blomsterdekorationer, dukade bord, fingerfood, kockar vid matsationer, kypare, festklädda människor, musik och fri bar; couldn´t be better !
Förutom indisk mat så hade det nu bullats upp med cornichons, camembertostar, oliver, grissini, crostini och australiensiska viner; lyckan i svenskgänget var total; inte helt fel att äta sig mätt på dessa små läckerheter!
Hade högklackat på mig; nyinköpta och på indiskt vis nerlusade med glitter och bling-blingstenar, för ni vet ju att jag kan gå i klackers vid det här laget; men ack så svårt det är när gräsmattan är mjuk..
En annan är ju något mer än normalbegåvad så i en liten medhavd påse väntade ett par platta skor, fullbehängda med silverbling-bling dom också, dom åkte raskt på fötterna efter en timmas trippande på tå och mina ler- och grästäckta high heels fick vackert finna sig i att bli nedstoppade i den lilla påsen !
Avslutningen på detta äventyr som känns som hämtat ur tusen och en natt blev otroligt lyckat, har inte skrattat så mycket på länge, kanske lite grann tack vare Camilla som hade ätit några för många bitar chokladtårta (eller var det de 6-7 glasen vitt vin månne ;-)..) och smittade oss andra med sina glada skratt och tokroliga kommentare...
Jag säger bara: Jolly, jolly good, it´s not a problem madame, maybe tomorrow...(internt skämt, sorry för det)
Känns som en otrolig förmån att ha fått vara med och uppleva dessa dagar, kommer aldrig att glömma, kommer aldrig att kunna förmedla fullt ut alla intryck som genomströmmat alla ens sinnen.
Thankyou Pavitra and Varun for inviting us to your wedding, all the best and love forever <3/ Titti and Michael.
NU kan ni klicka bort alla mina bokstäver och ord, låta skärmen bli svart, gå och kissa, borsta tänderna, tvätta bort sminket osv, så hörs vi snart igen...för det är så många fler bokstäver som vill ut, men nu loggar jag ut för idag...om ni inte vill höra vad jag haft för mig idag förstås, nej förlåt, jag bara skojade lite...Over and out; PUSS !
...Indiskt bröllop; 4 dagar med full fart framåt :-)...
Mår nu helt bra !
Är lite tröttare än vanligt bara, men det ska väl ordna till sig det också. Man blir ju snabbt trött i detta landet, fortfarande, för det är så mycket intryck heeela tiden, så nu är man trött-trött...
Vi är mitt uppe i bröllopsfirande. Varun på Mickes jobb håller på och gifter sig, hela långa helgen !
Och vi har fått förmånen att vara med, alla 4 kvällarna !
Det är helt fantastiskt!
I frdeags var det dancing-and-singing-night på ett av Delhis finaste hotell; Sheraton Moria.
Hela stora bankettsalen var fylld till bristningsgränsen med otroligt vackert klädda människor; de flesta kvinnorna i sarees eller andra bling-bling behängda indiska festkläder och männen i sina bling-bling kurtas eller Indo-Westen.
Det var hur många dansuptträdanden som helst till härligt rytmisk indisk musik. Servitörer gick runt hela tiden med brickor med finger food, baren var fri och alla glada !
Det blev dans till långt in på natten....
Igår var jag uppe med tuppen (nåja, klev upp kl 8, men om det är en morgontrött tupp så gillas det också..) och for iväg till Svenska ambassaden där vi på Svenska skolan hade temadag för alla elever.
Handlade om svenska traditioner; jag hade hand om påskstationen; berättade om både våra hedniska och kristna inslag i vårt påskfirende . sen blev det påskkortspyssel med klister, glitter och äggritande i alla dess former.
Micke kom och hämtade mig och så for vi till South Extension för att, i sista stund, köpa en indisk långkavaj med tillhörande byxor till Mr Spirit, det ska han ha på sig i kväll när självaste vigselceremonin är..
Efter det for vi hem och la oss på sängen i en hel kvart...för sen var det dax att dressa om till indiska finkläder, igen, och fara hem till Varuns föräldrar som höll i lördagkvällens begivenheter; mehendi night.
Det betyder inhyrda henna målerskor som dekorerar oss kvinnfolk på händernas in- och utsidor. Dom sitter med små foliestrutar och spruttlar ut hennan vackra, intrikata mönster.
Olika på oss alla.
Ett riktigt hantverk vill jag lova. Det tar en timme innan det hela har stelnat så under en timmes tid fick Micke sköta om mitt mat- och dryckesintag...
Kort på detta kommer i nästa inlägg; har lagt upp några bilder på facebook, kika där så får ni se :-) !
En supertrevlig och festfylld men ganska lugn kväll. det kom inhyrda trumkillar och dundrade loss i härliga rytmer. I vardagsrummet satt en indisk kvinna på golvet med en annan trumkille bredvid och sjöng smäktande bröllopssånger på omväxlande punjabi och hindi. I alla soffor satt gammelfastrar och ingifta äldre släktingar i praktfulla sarees och sjöng med; man ville nypa sig i armen flera gånger för att kunna fatta att man faktiskt är här på riktigt och får uppleva detta. Känns som om man är med i en film; färger, danser, trummor, glitter, ljusslingor över hela huset och blomsterblad i vackra dekorationer längs alla trädgårdsgångar; helt otroligt !
Nu är klockan 12 på söndag dag, snart dax för nästa del i bröllopet. som är självaste vigselakten. Vi ska vara hos Varuns föräldrar kl 15.30 för då skall männen draperas i turbaner och så är giftermålet halv sju ikväll.
Vi svenska ladies ska vara på håruppsättning och saree-drapering om en och en halv timme, så nu är det snabbt in i duschen och sen blir det en låååång eftermiddag-kväll-natt...
Idag tar jag med riktiga kameran dessutom så att det kan bli bildbevis på det hela.
vi hörs snart igen, ha en skön och härlig söndag !
Ja, just det, det är ju inte slut på det hela; i morgon är det ännu en mottagning, med indiska finkläder och alla bangles i matchande färger som skall pryda underarmarna ovanför våra hennaprydda händer :-) !
Mer om det sen, kram !/Titti
...Formel 1 och dengue, dålig kombo...
Så ganska coolt kändes det !
Buddh International Curcuit heter arenan. Krävs bilåkning (vanlig, inte racer) i 1,5 timme för att komma dit.
Micke hade biljett även till själva loppet på söndagen, kul för honom...jag hade också gärna gått på söndagens riktiga tävling. Men men man är nöjd och tacksam för det lilla här i livet (!!).
Hur som helst, vi kom fram, igenom alla möjliga och omöjliga kontroller. Jag blev tvungen att lämna en halvdrucken vattenflaska, en annan kom igenom med sin flaska men fick slänga ett öppnat paket Fishermans Friends. Det är det som är så spännande med detta landet. Ordet konsekvens är inte riktigt uppfunnet ännu.
Nåja, in kom vi och dit vi skulle. öronproppar i snöre runt halsen.
VILKET J-VLA OVÄSEN !!
Värsta jag hört någonsin. I hela mitt liv. Elakt, gällt, skrikigt oljud helt enkelt.
Och då vrålade dom ändå bara en i taget eftersom dom testkörde individuellt.
Hur tusan skulle det inte låta på söndagen då ?
Vi har varit på Mantorp och kollat på "Top Fuel" och det var det mäktigaste ljudet jag någonsin hört, så starkt fast djupt och basfyllt att man var tvungnen att "mot-skrika".
Tacka vet jag "Top Fuel" ljudet. Alla gånger.
Plötsligt kände jag enbart tacksamhet över att jag inte fått någon biljett till själva loppet på söndagen. Djup och äkta tacksamhet.
Och det var ungefär här jag var i mina tankar, kanske efter 30 minuter på Buddh Int. Curcuit, när jag plötsligt kände; Åh, nej, jag håller på att bli sjuk !
Ni vet, när man känner från en minut till en annan att NU händer det. börjar kännas obehagligt i kroppen. Lätt huvudvärk. Man börjar småfrysa helt plötsligt. Precis så var det.
Mitt i allt detta elaka, gälla, galna vråloväsen.
När vi landade in hemma 6 timmar senare frös jag så jag skakade. kastade av mig mina paltor, på med pyjamasbyxor, långärmat, skidstrumpor. Tempen i munnen.....39,9.
Två Paracetamol och bums i säng, samtidigt blev huvudvärken allt värre. blöt, sval handduk på pannan. Ny temp efter en stund...40,1.
Denguefeber var första tanken. Alla symtom stämde.
Om 0 är inget ont alls och 10 är det värsta man kan tänka sig, så har jag i huvudvärk aldrig haft mer än 3.
Nu vet jag hur huvudvärk VAS 7 känns ; VAS = Visuell Analog Smärtskala.
Jag vet också hur det känns att ligga däckad i 36 timmar med 39-40 graders feber och en VAS 7 huvudvärk som inga Paracetamol i världen biter på. Man får också influensaont i kroppen och alla dess leder. Man får ont bakom ögonen. Man svettas jättemycket av Paracetamol men blir inte värkfri.
Man luktar skunk efter 36 timmar som en planka i horisontalläge.
Till slut smakar flaskvatten så äckligt att man inte vill dricka fast man är jättetörstig.
Micke ville att vi skulle åka till sjukhuset på lördagen för att ta prover och kolla så att det inte blev någon blödningsrisk för mig så han ringde vårt försäkringsbolag och fixade med ärendenummer mm så att allt skulle gå så smidigt som möjligt. Jag orkade inte ens tänka tanken, ville inte tänka tanken på sjukhus i Indien så jag förhalade det hela..
På söndagen orkade jag duscha, fick renbäddat och knaprade i mig 2 rostade brödskivor och drack lite thé.
Micke åkte på F1 och jag gled tacksamt ner i sängen igen och fortsatte sova.
Jag kan också tala om att man tappar aptiten totalt, finns inget man kan tänka sig att äta, möjligen ett par rostade brödskivor med lite smör.. Bara tanken på kaffe får en att bli kräkfärdig, att röka finns inte ens på kartan.
Igår, onsdag, var goa Annika här med lite vindruvor, äppeljuice och brus multivitamintabletter, så jag har så smått börjat komma igång.
Igår bestämde jag mig också för att vara förståndig och inse att det inte är så tokigt att leva som man lär och följaktligen gå med på att åka till sjukhus för att ta prover, om inte annat så för att få svart på vitt att det är denguefeber eller inte. I natt vaknade jag av att det kliade i händerna och sic! i morse vaknade jag med mässlingslika utslag på händer, fötter, armar så nu har jag gått igenom HELA symtomlistan.
Åh, stackars lilla mig...ynk, ynk !
Idag har vi varit på Indraprasthra Apollo Hospital, det var en upplevelse. Man skickas hit och dit, någon tar ens pass, man får fylla i formulär med namn, födelsedata, ålder, mammans namn; puss mamma uppe i himlen; nu står ditt namn i en indisk sjukjournal, faderns (eller makens) namn; blev Mickes namn för pappas står med i alla visumansökningar...rättvisa åt alla ;-) ! Man skickas vidare till betalstationen och får nya papper, man kommer in till doktorn och får ingen ögonkontakt, snabba frågor, blodtryck, klämd på magen, lyssnad på lungorna. Jag textade mitt namn hur tydligt som helst men ändå lyckades dom få Titti till Tatta; så nu är det Tatta Sahlberg som tagit blodprov, kissat i burk och röntgat lungorna...
Återbesök i morgon för provsvar och sen får det allt vara bra med det; inga fler blodprov tack ! Jag är sjuksköterska och vi tycker om att vara den som håller i vacutainerhållaren och nålen inte sitta med uppkavlad ärm och bara vänta på "hugget i armen".
Har lärt mig att Denguefeber finns i 4 olika varianter, det är en liten otrevlig mygga som sprider detta, myggan sticker även på dagtid. Vid återinsjuknande finns ökad risk för blödarfeber, om man smittas av samma virusgrupp som innan. Det finns ingen behandling eller vaccin. Man blir riktigt, riktigt sjuk. Man blir riktigt smal på kuppen och får en intressant, lite svajig, vinglig gång eftersom benen känns som spagetti när man legat platt i 3 dagar och inte vill äta något.
Nu har jag ätit äggröra till middag efter mina 10 vindruvor till lunch så det börjar ordna till sig, snart fyller jag ut paltorna igen.
Vem vet endera dagen kanske jag blir sugen på kaffe igen!
Om jag aldrig någonsin blir sugen på en ciggarrett igen så är det åtminstone något gott som kommit av den där lilla fula, elaka myggans stick...
Nu måste jag gå och vila efter alla ansträngande tangenttryckningar, ha de så gott och underskatta inte myggsalvan !/ Titti
...2, 4, 6, 8 i Casa Sahlberg...
I fredags dök även Shalini och Robin upp i Casa Sahlberg,extrabäddar ordnades och lite omstuvning skedde, och vips var vi 8 pers till middagen; helt underbart !
Nu låter det som om Micke och jag har det tråkigt och ensamt i vanliga fall, men det kan jag försäkra att vi inte har; bara lite lugnare och liksom mindre fullt med folk i soffor och på stolar, i köket, kring spisen, på balkongen...
Stackars vår Rozie, hon har, på eget bevåg, jobbar övertid hela veckan..."oh, so much work, madam, so much work.." "okey", svarade jag och bad henne inte om någon vidareutveckling på det temat...
Hon jobbar ju 50 procent med heltidslön, och det är klart att hon vant sig vid hur ordnat och städat det är här för det mesta och så...plötsligt 4 ungdomar, inte undra på att hon tycker det är lite mycket just nu..
Men jag kan inte påstå att jag tycker det är speciellt synd om henne, en "madam" som laddar tvätt- och diskmaskin alldeles själv och som dessutom alltid bäddar sängen, det tror jag kanske inte hör till vanligheterna (tror jag, det kanske alla "lyxfruar" gör och här sitter jag och slår mig för bröstet, hmm..).
Igår var det i alla fall dax för "di små" att fara iväg på sin långa buss/tåg/flyg turne i Indien. Ryggsäckarna packades, nödnummer skrevs ner, försäkringsbesked och passkopior kontrollerades, mamman delade ut 98 förmaningar och sista-minuten goda råd och... iväg for dom !
Har pratat med Hanna på telefon idag, dom har kommit till Agra, sett Taj Mahal och Red Fort, mycket nöjda med allt än så länge, då är mamman också nöjd :-) !
När dom farit iväg med ryggsäckar och allt annat pick och pack var det dax för oss kvarvarande 4 att dressa om, korka upp en flaska Champagne och skåla lite innan gårkvällens stora event; Nobelweek Garden Party på Svenska ambassaden...
Shalini, vacker som en prinsessa i sin saree, och lilla jag, menar ju långa jag; för kolla in mina klackers, högsta jag någonsin stolpat omkring i, och peep-toe med en liten blig-bling kula uppepå, wohooo, hon kan, fru Sahlberg, ibland !
Vill bara tilläga att dom inköptes igår och alltså var helt oingådda (fiffigt ord!) och ändå lyckades jag ha dom på mig i FEM OCH EN HALV TIMME; mingla på gräsmatta, dansa, äta, dricka drinkar, dansa ännu mer..kan ju dock tala om att när jag fick ont i fötterna efter alla dessa timmar och bytte till mina medtagna helt platta sandaler visste mina fötters lycka inga gränser...
Nu är det nya tider som stundar, nu ska Tittilina inhandla fler klackers eftersom det ändå gick så bra, dessutom är ju detta skornas förlovade land så ett och annat par lär det nog bli :-) !
Partyt var fantastiskt roligt med artister influgna från Svedala; Robert Wells var där; jag är ingen stor fan, men han är "väl" duktig, MammaMia-gruppen också, jag tror dom heter så; Charlotte Strandberg och 2 till som sjunger ABBA låtar i full utstyrsel, dom var HELT fantastiska; vilket drag både på dom och på oss svenskar som dansade och sjöng med ! Tänk att man kan i princip alla ABBA-texter fortfarande; det var bara ett hopprep (låtsasmick) som fattades !!!
SAAB hade ordnat en isbar gjord, såklart, av stora is-block; under kvällen kom det en svensk, stor, biffig kille med motorsåg och sågade ut en JAS Gripen ur ett av blocken; klart häftigt...
Det var andra band som uppträdde, i skrivande stund kommer jag naturligtvis inte ihåg vad dom hette men både cover-bandet och det indiskinfluerade bandet var grymma; inte ofta man skakat loss till en hottad version av "Hare Krishna, hare ram, hare, hare, hare ram..."
Nu har man gjort det :-) !!
Väl hemkomna (japp, lyckades hålla reda på påsen med mina klackers, som jag "gömde" i isbaren och inte glömde utan höll reda på och inte glömde utan höll reda på; ni hör hur imponerad jag är av mig själv ;-)!) så blev det Bullens pisnerkorv i vårat kök med fransk senap, ketchup och räkost därtill; hur gott var inte det då !
På tal om mat; ja, just det höll jag nästan på att glömma; vi fick svensk mat på partyt; senapssill, prinskorv, ägghalvor med kaviar, knäckebröd gräddfilssås, gravad lax....och hur gott var inte det då, jo 10 på en skala 0-10 !!
Lugn söndag idag, kollat VM-finalen i rugby på Tv; Nya Zeeland vann och vilken grym inledning det laget har innan matchen börjar; rena stamkrigardansen !
Micke har åkt till Bangalore, kommer åter i morgon kväll. Robin, Shalini och jag håller precis på och beställer kinamat för homedelivery; smaskens !
Tänk, det känns som om jag alltid avslutar mina bloggningar med att berätta att det strax är dax för mat, måste bero på att det alltid passar mig bra att skriva såhär på kvällskvisten och veta att det strax blir något gott att stoppa i munnen..
Här kommer en bild på Herr Elefant som kom utanför vårt hus häromdagen; man kan hyra sig en elefant om man har party eller någon fyller år; erbjuda jubilaren och/eller gästerna en liten tur innan midagen, snablar så skojsigt !
...och med denna bild bjuder jag farväl för denna gång; kära, alla, söta ni; ha en fantastisk kväll och var rädda om varandra, kram !/Titti
...ditt och datt om veckan som gått...
Hannas och Affes första vecka här har gått med en rasande fart, det har gåtts på marknader, det har yogats, terasspartyn har bevistats, guidad tur i muslimska delen av Delhi; Nizzamuddin, har också hunnits med, dessutom har vi tjejer varit på en utekväll med SQUAD som är en nystartad tjejgrupp här i Delhi; Svenska Qvinnors Urbana Allians i Delhi; mycket trevligt !
Åkte med ungdomarna till India Gate, minnesmonumentet á la Triumfbågen här i Delhi, jag har ju innan tyckt att jag känt mig som en turistattraktion när jag kommit dit, blivit uttittad, smygfotograferad och stått som en lång, stor, blek viting bredvid små nätta indiskor medans halva deras bekanstkapskrets fotograferat... men oj vad Hanna drog till sig uppmärksamhet !
Vi var där på dagtid, mitt i veckan, då är det mycket skolresor överalltifrån som ska beskåda monumentet, nu fick dom även en söt, västerländsk flicka med långt blont hår att kortografera; och det gjorde dom...med besked !!
Affe blev också fotograferad men i smyg, tjejer vågar inte gå fram till en kille och killarna vill nog inte visa att dom vill ta kort på en annan (lång, blond ) grabb så då löser man det genom att låtsas ta kort på något annat och sen ta på Affe lite snabbt, i förbifarten !
Vi har också varit på Mahatma Gandhis minnesmuseum, jag var där i januari med mr Ted, men dit kan man åka många gånger, för det är så vackert och stämningsfullt där !
Jag blev lika rörd denna gången av att se och gå omkring i huset där han tillbringade sina sista 144 dagar i livet, innan han sköts till döds i trädgårdeni januari 1948 av en av sina egna.. Har ni ännu nte läst någon bok om Gandhi så rekommenderar jag starkt att göra det !
Han var onekligen en mycket stor man om än liten i kroppslig storlek.
Det enda som är lite jobbigt på museét är att det jobbar en hiskelig massa guider där som är tillsagda att vara serviceminded så in i norden, det är så typiskt Indien, man förutsätts inte kunna strosa runt själv, ensam, välja vilket rum man vill gå in i först, läsa själv på skyltarna/info-tavlorna utan man blir vänligt men bestämt föst i en viss riktning, det går med en liten guide som läser det som står på skylten åt en, men på sån knackig och snabb indi-engelska att man inte har en aning om vad man just sett/upplevt...
Dom tycker det är fin-fin service, en annan, otacksam j-vel, tycker bara det är påträngande och stressigt plus att man som sagt inte har en aning om vad man just sett..
Men vi smet allt tillbaks och tjuvläste på några skyltar :-) !
Även här blev vi föremål för nyfiket intresse, ute i trädgården var det en indisk familj med halva släkten med sig som försynt frågade om vi kunde tänka oss att vara med på bild tillsammans med dom, yngsta dottern frågade var vi kom ifrån och när vi svarade "Sweden" så log hon lite osäkert och gjorde en typisk indisk huvudskakning i sidled som betyder allt ifrån "jaha, aha, nehej" till "har ingen aaaning.."
Hur som helst, dom var mycket artiga och trevliga, tog till och med i hand efteråt och tackade för att vi ville vara med på kort, inte klokt egentligen !
Vet inte riktigt hur jag ska känna inför det där; jag menar vi är ju lika vanliga människor som dom, och jag tackar ju inte (frågar oftast inte ens måste jag skamset erkänna) när jag tagit kort på någon annan...
I början funderade och tänkte jag på och fascinerades av allt som såg annorlunda ut, som luktade annorlunda, vardagssituationer som var helt upp och nervända mot hemma men nu fnular jag mer på varför, varför det är sån hierarki i detta land, varför våra vakter studsar upp från sina stolar och gör honnör när man kommer ut från huset, varför folk vill ta på en, varför dom vill att man ska vidröra deras bebisars pannor, varför dom tar i hand och tackar när dom tagit kort, varför alla expediter förföljer en i affären, vilken affär det än är, varför många i Indien beter sig som om dom förväntar sig att bli utskällda, hunsade, föroöämpade av antingen rikare Indier eller av "vita" människor; vad representerar vi för dom, egentligen ?
Har börjat läsa en bok; Games Indians Play, som handlar om just detta; "why we are the way we are"...
Återkommer mer i detta ämne när jag läst klart.
Har även haft förmånen att få umgås med Mari denna veckan, vet inte om jag får skriva ut vem det är, men: vilken trevlig, rolig och varm människa ! Om du läser detta Mari; KRAM och tack för mycket trevligt sällskap !!!
Nu står mr Spirit i köket och donar med middagen; det blir Tortellini i ugn med skinka, Kvibbille gräddädel och Västerbottenost; en kriminell anrättning eftersom allt är insmugglat; brottsligt eller ej, smarrigt ska det bli !
Kära vänner, tack för idag, kramelikram!/Tittilina
...mi casa e su casa...
Det är gudomligt skönt ute, svalt, cirka 25 grader, fläktar litegrann. tänker att nu börjar den härliga tiden på året när man kan vara utomhus, åka till parker och strosa omkring, sitta på utedelen av restaurangerna på kvällarna och bara njuta...
Blir visserligen uppåt 35 grader på dagtid men just morgnar och kvällar är fantastiskt sköna !
En del trafik ute trots den tidiga timmen, lastbilar, cyklar, en och annan ko som tar en morgonpromenad, mopeder, motorcyklar och scootrar, bilar; folk och fä är på väg hit eller dit helt enkelt. har man inget annat fordon än apostlahästarna så är det dom man använder vare sig det finns trottoar eller inte.
Grabbarna i sina "Fresh limesoda"-stånd står med jämna mellanrum längs vägkanten på vägen till flygplatsen.
Allt är som vanligt.
Fast inte riktigt som vanligt, inte för oss i alla fall; är ju på väg att möta Loppan och Affe !!!
Äntligen är det dax för deras 10-veckorsbesök, hurra !
Betalade min inträdesbiljett till flygplatsen; japp, kostar 80 rupees för att komma in och kunna ta emot på insidan, väl värt 12 kronor måste jag säga :-) !
Och där kom dom! Välkomstskylt och stort kramkalas !!!
Filmade med I Paden mellan kramarna, finns som en snutt på facebook, är riktigt stolt över mig själv, att jag kan åstadkomma såna teknikaliteter !
"..men guuu va varmt de e...", "åh, shit va mycke folk..", "..kolla, dom har turban..", "..kolla där då.."
I bilen på väg hem: " men guuu, ja dör, kolla dom går barfota..", ".. titta, där gör dom yoga..", "..men guu, jag dör, kolla kossor på vägen..", "..men guu jag dör, kolla där bor dom, i dom små skjulen..", "..men shit va varmt de e.."
Japp, kulturkrock från första sekund, var väl det jag tänkte :-) !
Efter ankomst till Casa Sahlberg och inspektion av och rundvandring i vår stora lägenhet (som vi inte tycker är speciellt stor längre, fast vi vet att den fortfarande ÄR 250 kvadrat; hemmablind jajamensan !) blev det horisontalläge för ungdomarna ett par timmar...
Hade sagt till Rozie dagen innan att hon skulle komma kl 12 i stället för vanliga tiden (10) så att vi fick vila och äta frukost i lugn och ro. Tyckte att jag var jättetydlig och sa det flera gånger och att hon var med på noterna...men vem öppnar dörren kvart i tio ??? Säkerhetskedjan är på och dessutom förkortad med en knut sen förra gången när hon stack in sin arm genom dörrspringa och hakade av den, inte fasen hjälpte det, hon har små nätta händer och underarmar måste jag säga !
Blev lite irriterad men tänkte: ja, ja har hon nu kommit så får hon väl komma in då då, men sen morskade hon till sig, lilla (?!) fru Sahlberg och skickade faktiskt hem Rozie med återkomst kl 12, för det hade vi ju bestämt..
"Twelve o´clock ??, oh, sorry madam, I did´nt listen.."
Körde chockstart med Hanna och Affe; Sarojini market och då var det inte behagliga 25 längre utam snarare 10 grader plus därtill; svettigt som tusan och så allt detta myller, alla lukter, alla ljud och färger...Stackarna, he, he !
Nåväl, efter det åkte vi till ett modernt shoppinmall, med aircondition och västerländska caffelatte fik !
Gissa vilka som somnade i soffan kl åtta på kvällen ...
Lördagen tillbringades vid poolen på Hyatt och sen grillparty på en takterass; oxfilé, hemgjord bea-sås, kall öl, trevliga människor, svenskan surrade i luften hela kvällen; mycket trevligt !
Igår körde vi hårt igen; Indra market som ligger på gångavstånd från oss, på eftermiddagen, varmt, indisk trafik vilket innebär att man kastar sig över gatan så fort det blir en lucka...
Utomhus marknad som, såklart, säljer allt, allt, allt... Mycket att titta på heeela tiden, många som tittar på en, heeela tiden !
Gissa om det var skönt att strosa tillbaks till hemkvarteren, in i Shanti Niketan och sitta ner på Cafe Coffee Day och njuta av kalla kaffedrinkar, inte bra med för mycket indiskt på en gång, varvat är bäst !
Efter som det var dagen efter terass- och grillparty och vi ändå gjort en jätteansträngning som gått på marknad och promenerat i flera timmar så blev det Domino´s home delivery pizza till middag och softande i soffan; behöver man också !
Nu är det en ny dag, jag ska strax iväg på yoga och när jag kommer hem vid 11-snåret kanske dom små sötnosarna sovit färdigt sina skönhetssömnar så att vi kan ut i vimlet igen :-) !
Fortsättning följer...
Ha det bäst så länge!/Tittilina
... bara 3 dagar kvar !!!...
(Nä, men titta, vem lyckades snylta in sig på den bilden om inte lilla fru Sahlberg i egen hög person, hon är duktig det lilla livet ..)
Förutom att det ska bli fantastiskt att ha dom här ska det också bli intressant och spännande att se och höra hur dom uppfattar livet och vardagen i Delhi och Indien. Nu har vi ju visserligen inte varit här så himla länge men ändock 10 månader; vad ser, hör och upplever dom som vi blivit mer eller mer "hemmablinda" för ??
Alla dessa människor, alla ljud, alla färger, allt skräp, all fattigdom, all lyx (som bara är få förunnat), att vi har bil med chaufför, en maid som städar, tvättar, stryker, handlar...Ja, ju mer jag tänker på det inser jag hur tok-annorlunda livet är för oss här...
Som sagt, bara 3 dagar kvar !!!
Fanny-filifjonkan har passat på att fylla 20 år hemma i Svedala, tänk så stora, vuxna barn vi har, får nypa mig själv ibland för att inse att det är verklighet ! Ringde och sjöng för henne, skulle dock kunnat ge min högra hand (tur att uttrycket är så eftersom jag är vänsterhänt..) för att varit riktigt nära och krama min vackra, fantastiska dotter på hennes dag ! Henne och Erik får jag vänta och längta några månader till på, men i januari dimper även dom ner här för att få uppleva Indien !!!
(Här var jag inte lika snabb, lyckades inte vara med på bild, men man kan ju inte vara duktig jämt...)
Igår var jag med min värmländska kompis, A, på Sarojini market; meningen var att hon skulle köpa några billiga solklänningar, några små trasor, att ha på sig i Thailand dit hon och hennes äkta hälft åker i kväll för några dagars sol och bad men vi gjorde sådana fynd att vi var tvungna att åka tillbaks idag för att fynda ännu mer, oj vad pengar vi tjänat/sparat på dessa två besök; ni skulle bara veta vad vi hittade och inhandlade !!!
Just nu är det en hemlis, kanske kanske kan jag inte hålla mig längre fram utan måste komma ut ur fynd-garderoben, men tills dess; sscchhh...
Sarojini är en indisk marknad; ett kvarter som har fullt, fullt med småbutiker runt om och dessutom två "huvudgator" i mitten som också dom hyser hur många små-hål-i-väggen butiker som helst, för att inte tala om alla de små gränder som skär kors och tvärs igenom; japp, butiker där också !
Man kan köpa ALLT på den marknaden; från grönsaker till paraplyer, från förkläden till Converse, allt, allt, allt ! Man orkar gå omkring där max 2 timmar, sen är man helt slut för det är så mycket av allt hela, hela tiden; alla vill sälja, alla vill visa just sina saker, man ska pruta och förhandla om allt! Om man står och tittar på en sak blir man samtidigt presenterad för fem andra föremål av fem andra försäljare samtidigt som den som visar en just det man försöker bestämma sig för visar åtta andra grejer och berättar att just den storleken är den rätta ( fast det kan lika gärna vara XS som XL, spelar ingen som helst roll; "very good size maám..").. Om man står och nyper i en rosa liten tunika hålls det fram blåa, oranga, bruna, gröna, prickiga, randiga på tvären och på längden...
Som sagt efter två timmar är man mer än nöjd, har man då dessutom gjort riktiga kap så är man dubbel-nöjd !
Vi som då lever ett gott liv i detta land satte oss därefter i bilen och for till Italienska ambassaden för lunch och sen åkte A hem för att packa sina små trasor och jag for med vår chaufför till en handelsträdgård för att handla jord till mina egenodlade basilika-, timjan- och tomatplantor, sen for vi tvärs över stan för att Tittilina skulle inhandla några färgglada små krukor att sätta dom små sötnosarna i...
Det är något som är mystiskt och förunderligt med detta landet; om jag hade en frö- och växtaffär skulle jag naturligtvis sälja vackra krukor också, men inte då; nä 20 minuter med bil bort finns det planteringskärl...Ibland fattar jag helt enkelt inte, men det är väl inte meningen heller antar jag..
Nu ska jag gå ut i köket och sätta kryss för ännu en dag i almanackan, snart är det bara två dagar kvar...Iiiihhh!!
Fridens lilja på er alla goingar !/ Titti
...(Sken)heliga...
Sådär ja, nu har man varit och doppat händer och fötter i Ganges heliga vatten och blivit ännu lite heligare än innan; om man då är kristen av födsel och ohejdad vana måste det betyda att man nu är skenhelig, eller..?
National Highway 58 heter vägen som leder till Rishikesh och floden Ganges, Rishikesh ligger ca 25 mil nordost om Delhi och hemma i Sverige borde det ta ungefär 3 timmar.
Här i Indien ser dock inte vägarna ut riktigt som i Svedala, det känns liksom mer när man åker (skumpar, studsar) i detta landet..
Dessutom åker man inte riktigt på samma premisser som hemma, man delar vägen med kossor, tungt lastade oxkärror, stackars magra hästkrakar som också dom drar tunga kärror, moppar, motorcyklar, rikshas, lastbilar, cyklister, fotgängare, hundar, apor, bussar och så bilar då förstås..
250 km tar ungefär 7 timmar; på det som kallas motorväg !!!
Så många galna och livsfarliga omkörningar och så mycket tutande och plingande har vi nu samlat på oss att det räcker för en hel livstid !
Det är inte vettigt hur de flesta beter sig i trafiken, vi har blivit omkörda på insidan, utsidan och mittemellan på snedden på en tvåfilig väg; och den jä-eln som pressade sig emellan oss och bilen jämsides bara log och gasade lite till... Puh!
Bodde på Ganga Beach Resort, lyxat till det lite och bokat "Presidential suite", det märkliga var att våra kompisar också hade lyckats boka en Presidentsvit; känns ju lite ovanligt att ett hotell har två sådana och att dom dessutom ligger vägg i vägg...
Vet inte riktigt vad vi väntat oss, dock såg det riktigt flott och trevligt ut på hemsidans bilder; när vi öppnade dörren och klev in var det bara att konstatera att hotellet måste använt sig av en riktigt skicklig fotograf, det var inte mycket som stämde överens med bilderna inte :-)..
Jag säger då det, man har ändock börjat vänja sig vid att det oftast INTE blir som man föreställt sig...
Sov gott gjorde vi i alla fall, lång bilresa i kombination med kossor, biltutuor, oxar, lastbilar, adrenalinkickar mm tog ut sin rätt. Med all rätt !
River rafting på Ganges ingick i hotellpaketet, på morgonen innan frukost såg vi två gummibåtar med folk i som paddlade och parerade vattenvirvlarna frenetiskt, det här blir spännande tänkte vi...
Man börjar vänja sig vid att det oftast INTE blir... det visade sig att det var en vecka kvar tills säsongen började, dom vi hade sett var armén som var ute och fystränade ! Om detta stod det inte ett ord i vår bokning, på hotellet skyllde man på reseagenten, som såklart satt i Delhi, men vi blev lovade gratisnätter och gratis rafting nästa gång vi hade vägarna förbi Rishikesh...; okej bara att gilla läget !
Vi styrde kosan mot ett vattenfall istället, 2 km promenad uppför berget på en stig i 30 gradig värme, kan man ha något bättre för sig, jag bara undrar ?
Vi fick dessutom betala för träningsvärken och svettblöta kläder; hela 4,50 sek var bidrog vi med till Indiens ekonomi..
På sina ställen var det faktiskt en riktig stig, men också mycket berg, stenbumlingar, nedfallna träd och gropar, kände oss stundtals som bergsgetter... Efter en timmes vandring fick vi så äntligen lön för mödan:
Så var det dax att beträda återfärden ner till Rishikesh för att ta bron över floden Ganges och beskåda templen, kommersen, alla heliga människor, yogis, sadhus, tiggare, kor...
På vägen nerför berget klev plötsligt denna kvinna ut ur snårskogen, bärandes detta jättelass av gräs på huvudet, hon åtföljdes av 3 till, vi slutade plötsligt pusta, stöna och tycka synd om oss själva; vi var där för nöjes skull och dom kämpade och slet i sin vardag...
Det vi upplever som exotiskt och pittoreskt är för alla "vanliga" människor runtomkring oss ren och skär vardag. Vi filmar, fotograferar, förjusas och förfasas över (o)ljud, trängsel, fattigdom, dåliga vägar, trasiga hus och folkmyllret, som för så oändligt många är en naturlig del av livet...
Efter långpromenad på andra sidan bron (det finns 2 broar; Laxman Jhula och Ram Jhula; de ligger 45 minuters promenad ifrån varandra) kom vi ner till trapporna vid templet där folk tar sitt rituella bad och tänder ljus i små blomsterkorgar som skickas ut i vattnet...
Vi fick orange prick i pannan, en sjungen välsignelse och ett rött band runt handleden nere vid trapporna som leder ner i vattnet, vi tände ljuset och rökelsen i vår lilla blomsterkorg och såg den guppa i väg, sände en tanke till dom som inte längre är med oss och även till alla kära som är långt ifrån...
Efter denna upplevelse- och strapatsrika dag orkade vi inte så mycket mer, satt på verandan utanför våra Presidentsviter, beställde dit middag och drack av vårt medsmugglade vin (vegetariskt OCH alkoholfritt i Rishikesh, oops !)
Dagen därpå for vi hemåt, gjorde ett stopp i Haridwar som också ligger vid Ganges, där var det mer folk, mer (o)ljud, mer trängsel, mer badande; ja mer av allting helt enkelt...
Om Haridwar kan man se på min videofilm som jag lagt på facebook (min allra första film, wohoo!), den blev lååång fast jag satt och klippte och klippte och klippte; nästan 9 minuter men jag är nöjd ändå ! Nästa kommer dock bli betydligt kortare, så att folk orkar titta..
Jag kanske skriver om Haridwar här på bloggen, det är ju så roligt att skriva fast det blir ruskans långt här också- vareviga gång, jag fattar inte att jag inte kan fatta mig kort någongång..
Typ: Rishikesh, dålig väg, skumpigt, 7 timmar, sunkigt rum, ingen river-rafting, vattenfall, dålig väg, svettigt, svalkande vatten, kvinnor med gräsbalar på huvudena, bron, tempel, tiggare, heligt, vatten, prick i pannan, doppa fötterna, ljusceremoni, utmattade, smuggelvin, bil, Haridwar, trängsel, roligt, bad, strömt vatten, kor, heliga män, Ganges, dålig väg, kor, trängsel, galna omkörningar, hemma igen. Punkt slut.
Tre vise män...
Ett litet hus på Rishikeshvägen 39 (som vi INTE tänker hyra som sommarstuga nästa sommar..)
En jättesöt, super-duper helig man...
...och till sist; 2 numera (sken)heliga svenskar på äventyr i andras vardag !
Fridens lilja <3/ Tittilina
...barnhemsbesök nr 2...
Dom har flera center runt om i Delhi, det vi åkte till har kapacitet att ta hand om ca 150 barn; från nyfödda till runt 10 åringar, det är inte alltid de vet barnets exakta ålder. Det är heller inte alltid barnet vet sin ålder.
Barnhemmet vi åkte till tar hand om borttappade/upphittade barn, barn som är övergivna pga fattigdom eller någon slags kris i familjen (dödsfall, missbruk, psykisk sjukdom..) och "inlämnade" barn.
Det löper en tegelmur runt centret, i en nisch i muren...
står en fint bäddad babykorg, några gånger per månad ringer det i klockan; då vet man inne på barnhemmet att det ligger en liten parvel i korgen som behöver tas om hand...
Varje dag hjälper DCCW 2500 barn runt i Delhi, både på sina barnhem men även på daghem som tar hand om barn 0-6 år, vars familjer är fattiga, från 14 slumområden runt om i huvudstaden; de får mat, tillsyn, lektillfälle och även medicinsk vård om det behövs.
Nästan 3000 barn, de flesta under 3 år och såklart övervägande flickor eftersom det är flest flickor som läggs i korgen utanför, ibland pojkar framförallt om de är handikappade, har de senaste 35 åren fått nya hem genom adoption.
Vi fick en rundvandring, efter att först ha blivit utfrågade av den indiska föreståndarinnan om vilka vi var och vad vårt syfte med besöket var (man börjar vänja sig..), tittade in i klassrum;
, i sovsalar, i köket, kollade in dagens matsedel;
Hoppas dom inte bara fick en glad gubbe till middag...
Jag fick inte ta kort på barnen men kan tala om att dom var många, dom var söta, dom hängde runt oss i klasar och höll oss i händerna, pillade på våra väskor och ville inte släppa taget.
Det är klart att dom är betingade, så vitt dom kunde veta och förstå så kunde ju vi vara presumtiva nya föräldrar...
Vi fick kika in genom en dörr där en sjuksköterska och en läkare just undersökte en liten nykomling som inte kunda vara mer än några dagar gammal. Stod en kuvös längs med ena väggen och en sån där liten plastbyttesäng som nyfödingar ligger i..
Ett fantastiskt besök och jag säger det igen; det är så sorgligt att det behövs men en sådan otrolig tur att det finns dessa barnhem. Man ser ändå vareviga dag halvnakna ungar i småbarnsålder som springer runt och försöker sälja blommor i bilköer, som bor under broar tillsammans med vuxna och flera andra barn i varierande åldrar..
Just detta barnhemmet låg ungefär 1 timmes bilresa från där vi bor så det är mycket tid som skulle gå åt bara till transporten tur och retur.
Vi har haft en tanke på att volontärarbeta 1 gång per vecka, dom vill gärna att man har en bestämd dag och bestämda tider när man kommer och där hamnar man ju i ett dilemma... Det låter sunt och bra och barnen behöver kontinuitet, samtidigt känns det lite, vad ska jag säga, besvärligt att binda upp sig till bestämda dagar och tider.
Det otroligt sköna och lyxiga med att vara medföljande är ju att få leva lite ad hoc; fånga dagen och inte ha så många måsten utan göra lite vad som faller en in.
Jag hamnar i klämmeri med mig själv måste jag erkänna, samtidigt som jag tycker det är skönt med viss struktur så har jag bestämt mig för att inte vara så schemalagd, har visserligen Svenska skolan på onsdagar, yoga måndag och fredag, coffeemorning på torsdagar och lite matlagnings- och hokus-pokuskurser men allt utom Svenska skolan kan jag ju "skolka" från om jag inte har lust eller ork.
Kanske en dag varannan vecka som volontär vore en bra idé..
Åh, vad svårt det blir ibland när man måste bestämma saker och ting !
Vi fick med oss broschyrer hem och så köpte vi dessa kort som barnen har målat och som man tryckt upp, visst är dom fantastiskt fina !?!
Lämnade en donationspeng också med förhoppningen att den hamnar på rätt ställe..
Har hunnit med massa andra, mer lustfyllda saker också; kollade in motorcyklar i lördags; Royal Enfields, snyggaste hojen som finns..
Kompisar till oss här, J&T, har köpt varsin och vi är också jäääättesugna, just denna skönheten (inte Mr Spirit, för han tillhör bara mig, utan BRE 4721) ägs numer av Thompa, hans frus är klar om några veckor...
Middag i lördags kväll på en takterass, hos A och G, sladdade i säng strax efter kl 04, oj oj oj; men trevligt var det ! Pool och solstol i söndags, idag; pedikyr och manikyr samt ler-ljuslykteinköp..
Från barnhemsbarn till nylackade tånaglar och motorcyklar, ljuslyktor, takterassmiddagar däremellan; inte undra på att man känner sig förvirrad emellanåt....
Nu ropar sängen med hög röst på mig, bäst att lyda !
Stor, varm kram !/Titti
...tvära kast...
Kastet åt det ena (det oväsentliga) hållet var i måndags när jag gick till "min" skönhetssalong i Basant Lok, där kan man göra allt från saree-påklädning till Brasiliansk vaxning; jag har provat det ena men inte det andra; gissa vilket ;-)..
Hur som helst, hade beställt tid för att göra nya slingor i håret, eftersom dom gamla ljusa striporna hängde halvvägs ner i mitt fantastiska hårsvall, den övre halvan var liksom mer...hrmm.. råttfärgad, vilket jag inte tyckte gjorde min sprudlande personlighet rättvisa, och någon slags rättvisa ska det ju ändå vara här i världen !
En kvinna tog emot mig, placerade mig i en frisörstol och började med kännarmin lyfta lite i olika delar av håret, hummade lite emellanåt... Här insåg jag att det gällde att vara tydlig, väldigt tydlig, annars kunde det sluta hur som helst ! Beställde alltså, återigen, ljusa slingor och inget annat.
Hon öppnade en låda vari det låg massor av stora hårklämmor, plockade ur 3 stycken som hon fäste upp några olika hårslingor i, sen ropade hon till sig en kille som sedan fick stå och hålla upp resten av min kalufs... Vad vet jag, dom kanske inte får slita ut hur många klämmor som helst på en och samma kund !?
Det blandades pulver och kräm och ytterligare en man, denna i kostymbyxor och skjorta, anslöt sig till detta avancerade projekt..
Grabbens uppgift var att hålla i dom testar som inte bevärdigats med klämmor och hon och skjortmannen skred till verket.
Folieslinga efter folieslinga såg dagens ljus och ett tag var dom fyra (!) stycken som höll på.
Färgen/blekningsmedlet satt i oroväckande liten stund, redan efter 15 minuter var det dags att gå till urtvättning och schamponering, det var grabbens jobb och han skötte sig galant.
Att hålla i fönen var tydligen också hans jobb, skjortmannen var för längesedan försvunnen; pojkstackarn höll i fönen och hon slet med borsten under tiden som hon väste på hindi åt honom och hela tiden korrigerade hans handlag. Hade varit otroligt mycket enklare om hon skött hårtorken själv, på henne verkade det som om han gjorde fel mest hela tiden.
Proceduren med fönen tog minst en halvtimme, det böjdes toppar åt alla möjliga håll och kanter, fixades och trixades. Själv satt jag och glodde in i spegeln och försökte korrigera mitt dåliga pokerfejs så att hon inte skulle se fasan och missnöjet i mitt ansikte.
På frågan om jag ville ha lite spray svarade jag sammanbitet "oh, no thankyou, I´m fine" medan jag försökte le och se nöjd ut.
In på salongen klev Tittilina/Tittiluttan och ut klev Lady Titti af Ahlström von Sahlberg, på med solglasögonen och hem till Casa Sahlberg med kliande fingrar; rufsa, rufsa, rufsa...
Idag har allt återgått till det normala, hårtvättad och knappt kammad, ingen fön och inga böjningar av toppar, precis som jag vill ha det. Saknade Lina Karlsson, som är "min" frisör och som känner mig och vet hur slipstene ska dras :-) !
Kastet åt andra hållet; det högst väsentliga, kom i går när jag åkte med en annan svenska till ett av Moder Theresa´s barnhem, vi ville göra ett besök för vi har båda en längtan och en tanke på att volontärarbeta på barnhem.
Efter flera misslyckade försök att per telefon kontakta något barnhem, där vi råkat ringa hem till en privatperson samt att vi båda flera gånger blivit kopplade till polisens "callcenter for emergencies" på de nummer vi plockat från olika barnhems hemsidor och även fått av andra som varit på besök, bestämde vi oss för att helt enkelt åka till ett.
Det blev Moder Theresa´s Orphanage for disabled children i Nizamuddin, blev insläppta och fick prata med en av nunnorna där; hon frågade ut oss ganska ordentligt; vad var syftet med vårt besök, var bodde vi, hur länge hade vi varit i Delhi, hur länge skulle vi stanna, jobbade vi, vad hade vi för yrken i Sverige..
För att få jobba som volontär var man tvungen att fråga och bli godkänd utav en annan nunna, som var ansvarig för volontärarbetare, hon var inte där i går men vi var välkomna att åtekomma om det.
Vi fick i alla fall en rundvandring, ett hus i 3 våningar, glada färger på väggarna, gardiner med barnmotiv, klassrum, matsal, sovsalar; i en sovsal stod det 17 sängar, i en annan; där bebisarna/småbarnen sov var det 22 sängar; tätt, tätt i flera rader med smala gångar emellan. De stora barnen sov i våningssängar i en jättesal, tillsammans med personalen.
På barnhemmet var det just nu cirka 60 barn mellan 6 månader - 18 år, cp-skadade, polioskadade, blinda, multihandikappade, barn med Down´s syndrom...
Dom har mycket sjukgymnastik, musikterapi, alla var klädda i västerländska kläder (donationer) och det fanns mycket leksaker.
Ovanför bebissängarna hängde det färgglada badbollar i snören och allt såg mycket rent och prydligt ut. Det jobbade 7 nunnor där samt kanske 10 betalda, civila kvinnor och dessutom en del volontärer t ex en grupp med franska sjukgymnaster som var där på fredagar.
I småbarnssalen låg det barn i sängarna, det var lunchdags, några hade fått mat/blivit matade, andra låg och väntade på sin tur, några sov och några grät...
Vi frågade om vi fick röra barnen/hålla i dom/prata med dom/lyfta upp dem som grät, och det gick bra.
Några av dom lite större barnen låg platt på rygg med skenor på benen och tittade på oss, 3-4 åringar kanske med smala armar och stora ögon. Att stryka ett barn över håret, hålla det i handen och småprata på ömsom svenska och ömsom engelska och få ett leende tillbaks och en liten hand som håller i ens egen...
En liten flicka som var född utan ögon, kanske 1 år, låg o gnydde och grät, hon hade fått mat men kunde inte komma till ro; henne lyfte jag upp, höll henne mot axeln, buffade henne i ryggen och sjöng "Ack du skön, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng i en gungande säng..." Hon lutade huvudet mot min axel, stoppade tummen i munnen och somnade...
Kändes hela vägen in i hjärtat, jag som är en av de större lipsillarna på denna jord kunde faktiskt behärska mig men tårarna var på väg vill jag lova..
La ner henne i sängen och hon fortsatte sova...
Vi tackade för oss och åkte sen till Amerikanska ambassadens klubb för att äta lunch, väl medvetna om de väldiga kontrasterna i detta, men det hjälper ju ingen liten blind flicka om jag/vi inte äter, inte heller hjälper det om vi skulle äta på ett mindre västerländskt ställe...
Det är olika världar med olika verkligheter och förutsättningar och väsensskilda framtidsutsikter, jag kan inte bära Indiens välfärd på mina axlar men bidra på något sätt kan vi alla göra.
En kan inte göra allt men många kan göra lite var för att världen ska bli bättre för dom som behöver det.
I morgon ska vi åka till ett annat utav barnhemmen och något slags volontärarbete kommer det att bli, det är vi båda överens om, hur och var, det återstår att se..
Ha nu en fantastisk dag och var rädda om varandra/Tittilina