Det började ganska så supercoolt faktiskt, i fredags, med att vi åkte till Indiens allra första Formel-1 bana. Helt nybyggd. Vi skulle få uppleva testkörningarna inför söndagens absoluta F-1 premiär på denna subkontinent !
Så ganska coolt kändes det !

Buddh International Curcuit heter arenan. Krävs bilåkning (vanlig, inte racer) i 1,5 timme för att komma dit.
Micke hade biljett även till själva loppet på söndagen, kul för honom...jag hade också gärna gått på söndagens riktiga tävling. Men men man är nöjd och tacksam för det lilla här i livet (!!).

Hur som helst, vi kom fram, igenom alla möjliga och omöjliga kontroller. Jag blev tvungen att lämna en halvdrucken vattenflaska, en annan kom igenom med sin flaska men fick slänga ett öppnat paket Fishermans Friends. Det är det som är så spännande med detta landet. Ordet konsekvens är inte riktigt uppfunnet ännu.
Nåja, in kom vi och dit vi skulle. öronproppar i snöre runt halsen.

VILKET J-VLA OVÄSEN !!
Värsta jag hört någonsin. I hela mitt liv. Elakt, gällt, skrikigt oljud helt enkelt. 
Och då vrålade dom ändå bara en i taget eftersom dom testkörde individuellt.
Hur tusan skulle det inte låta på söndagen då ? 
Vi har varit på Mantorp och kollat på "Top Fuel" och det var det mäktigaste ljudet jag någonsin hört, så starkt fast djupt och basfyllt att man var tvungnen att "mot-skrika".
Tacka vet jag "Top Fuel" ljudet. Alla gånger.
Plötsligt kände jag enbart tacksamhet över att jag inte fått någon biljett till själva loppet på söndagen. Djup och äkta tacksamhet.

Och det var ungefär här jag var i mina tankar, kanske efter 30 minuter på Buddh Int. Curcuit, när jag plötsligt kände; Åh, nej, jag håller på att bli sjuk !
Ni vet, när man känner från en minut till en annan att NU händer det. börjar kännas obehagligt i kroppen. Lätt huvudvärk. Man börjar småfrysa helt plötsligt. Precis så var det. 
Mitt i allt detta elaka, gälla, galna vråloväsen.
När vi landade in hemma 6 timmar senare frös jag så jag skakade. kastade av mig mina paltor, på med pyjamasbyxor, långärmat, skidstrumpor. Tempen i munnen.....39,9.
Två Paracetamol och bums i säng, samtidigt blev huvudvärken allt värre. blöt, sval handduk på pannan. Ny temp efter en stund...40,1.

Denguefeber var första tanken. Alla symtom stämde.
                                                                                                                                                                Om 0 är inget ont alls och 10 är det värsta man kan tänka sig, så har jag i huvudvärk aldrig haft mer än 3.
Nu vet jag hur huvudvärk VAS 7 känns ; VAS = Visuell Analog Smärtskala.
Jag vet också hur det känns att ligga däckad i 36 timmar med 39-40 graders feber och en VAS 7 huvudvärk som inga Paracetamol i världen biter på. Man får också influensaont i kroppen och alla dess leder. Man får ont bakom ögonen. Man svettas jättemycket av Paracetamol men blir inte värkfri. 
Man luktar skunk efter 36 timmar som en planka i horisontalläge. 
Till slut smakar flaskvatten så äckligt att man inte vill dricka fast man är jättetörstig.

Micke ville att vi skulle åka till sjukhuset på lördagen för att ta prover och kolla så att det inte blev någon blödningsrisk för mig så han ringde vårt försäkringsbolag och fixade med ärendenummer mm så att allt skulle gå så smidigt som möjligt. Jag orkade inte ens tänka tanken, ville inte tänka tanken på sjukhus i Indien så jag förhalade det hela..
På söndagen orkade jag duscha, fick renbäddat och knaprade i mig 2 rostade brödskivor och drack lite thé. 
Micke åkte på F1 och jag gled tacksamt ner i sängen igen och fortsatte sova.
Jag kan också tala om att man tappar aptiten totalt, finns inget man kan tänka sig att äta, möjligen ett par rostade brödskivor med lite smör.. Bara tanken på kaffe får en att bli kräkfärdig, att röka finns inte ens på kartan.
Igår, onsdag, var goa Annika här med lite vindruvor, äppeljuice och brus multivitamintabletter, så jag har så smått börjat komma igång. 
Igår bestämde jag mig också för att vara förståndig och inse att det inte är så tokigt att leva som man lär och följaktligen gå med på att åka till sjukhus för att ta prover, om inte annat så för att få svart på vitt att det är denguefeber eller inte. I natt vaknade jag av att det kliade i händerna och sic! i morse vaknade jag med mässlingslika utslag på händer, fötter, armar så nu har jag gått igenom HELA symtomlistan.

Åh, stackars lilla mig...ynk, ynk !
Idag har vi varit på Indraprasthra Apollo Hospital, det var en upplevelse. Man skickas hit och dit, någon tar ens pass, man får fylla i formulär med namn, födelsedata, ålder, mammans namn; puss mamma uppe i himlen; nu står ditt namn i en indisk sjukjournal, faderns (eller makens) namn; blev Mickes namn för pappas står med i alla visumansökningar...rättvisa åt alla ;-) ! Man skickas vidare till betalstationen och får nya papper, man kommer in till doktorn och får ingen ögonkontakt, snabba frågor, blodtryck, klämd på magen, lyssnad på lungorna.              Jag textade mitt namn hur tydligt som helst men ändå lyckades dom få Titti till Tatta; så nu är det Tatta Sahlberg som tagit blodprov, kissat i burk och röntgat lungorna...
Återbesök i morgon för provsvar och sen får det allt vara bra med det; inga fler blodprov tack ! Jag är sjuksköterska och vi tycker om att vara den som håller i vacutainerhållaren och nålen inte sitta med uppkavlad ärm och bara vänta på "hugget i armen".

Har lärt mig att Denguefeber finns i 4 olika varianter, det är en liten otrevlig mygga som sprider detta, myggan sticker även på dagtid. Vid återinsjuknande finns ökad risk för blödarfeber, om man smittas av samma virusgrupp som innan. Det finns ingen behandling eller vaccin. Man blir riktigt, riktigt sjuk. Man blir riktigt smal på kuppen och får en intressant, lite svajig, vinglig gång eftersom benen känns som spagetti när man legat platt i 3 dagar och inte vill äta något.

Nu har jag ätit äggröra till middag efter mina 10 vindruvor till lunch så det börjar ordna till sig, snart fyller jag ut paltorna igen.
Vem vet endera dagen kanske jag blir sugen på kaffe igen!
Om jag aldrig någonsin blir sugen på en ciggarrett igen så är det åtminstone något gott som kommit av den där lilla fula, elaka myggans stick... 

Nu måste jag gå och vila efter alla ansträngande tangenttryckningar, ha de så gott och underskatta inte myggsalvan !/ Titti