Tja, vad ska man säga; man hinner knappt vara utlandssvensk ens ett år innan man blir i princip världsberömd...
Igår blev jag uppringd av S på svenska ambassaden. Efter ömsesidig tillönskan om en god fortsättning på det nya året framkom det att hon blivit kontaktad av en producent på Sveriges Radio, Annika Jankell ville intervjua en svensk angående vad man gör i olika storstäder i världen en fredag kväll. Min nya bästa kompis S tänkte då på mig såsom varandes en käck och glad kvinna med stor erfarenhet av Delhi . Av någon anledning trodde hon också att jag skulle uppskatta att bli intervjuad och få vara med i radion. Nähä, jag!? Tycka det var roligt att få vara med på radion!?
Men, men vad gör man inte för sin nya bästa vän;-)!
Nådigt samtyckte jag till att ställa upp. Men inte har jag blivit högfärdig bara för att jag håller på att bli nästan världsberömd, nejdå inte lilla väna, tillbakadragna jag. Åkte till Pahar Ganj (också känt som 'hippiemarknaden') efter telefonsamtalet (som kommer förändra mitt liv;-)!) som en alldeles vanlig, ordinär och oberömd människa med Fanny, Erik och Michaela.
Mitt i kaoset och oljudet blev jag uppringd av producenten och fick lite instruktioner; inte för att jag kan begripa vad en naturbegåvning som jag ska behöva instruktioner för, men om det kändes bättre för henne så var det okej för mig.
Min andra nya allra bästa kompis Annika ( Jankell) skulle ringa upp halv sex och se det gjorde hon punktligt. Trodde att vi skulle hinna hem, såg mig själv smita in i sovrummet och leverera fantastiska uttalanden i lugn och ro. Men icke! TII (This Is India) och följaktligen satt vi fast i trafikkaoset när berömmelsen slog till med full kraft. Så intervjun skedde från baksätet men jag är ju väldigt flexibel och smidig så det var helt okej!
Inslaget sänds i P4 på fredag kväll alternativt via webradio när som helst efter det. Även idag har jag betett mig som en alldeles obetydlig liten mänsklig varelse och varit på guide tur till Shahpur Jat med storasyster och några andra alldeles vanliga dödliga och det gick hur bra som helst;-)!
Nu är det eftermiddag här i Häjkon-Bäjkonland och jag sitter i soffan och väntar på anbud från Sveriges Television och vem vet kanske ryktet om min fantastiska person nått ända till Hollywood.... Inser ju dock att eftersom det inte varit fredag kväll ännu så är det ju ingen som insett min enorma potential utan jag kanske måste tåla mig ända till på måndag innan telefonen börjar gå varm. Vilket i och för sig är bra för då har jag ju helgen på mig för att hinna skaffa mig en manager/agent.
Någon som kan tillvarata mina intressen på bästa sätt och bromsa mig när jag riskerar att bli utbränd p g a alla som river och sliter i mig...
Här kommer några bilder från dagens besök i Shahpur Jat, där man bl a färgar tyger och handbroderar sarees. Det är ett hantverk som utförs endast av (muslimska)män. De kommer från byar många mil från Delhi, bor och arbetar i samma rum, åker hem på sommaren samt ytterligare två gånger per år; när id infaller.
Livet är orättvist och nu syftar jag inte på mitt i övrigt självironiska inlägg angående den världsberömmelse som vänta runt hörnet utan på att vi verkligen föds in i olika förutsättningar. En del av oss kan åka och titta på och fotografera andra som sliter dag ut och dag in för att få ihop till brödfödan. Fascineras och sucka hänfört över de vackra broderierna. Broderier som vi utan att blinka kan införskaffa. Broderier som dessa människor tillverkar och aldrig kommer ha möjlighet att äga.

Jag bjuder nu ett nådigt farväl för denna gång, starta fanclub kanske vore en bra ide, eller så kanske jag överlåter det på min manager... Pusselipuss/Titt