Har fått en favorit-stad i Indien; Mumbai !
Micke skulle till Mumbai i torsdags för möten fredag och lördag, lilla frun som ju gärna vill ut och se sig om i världen fladdrade lite med ögonfransarna och vips fick hon följa med, så det blev torsdag-söndag i storstaden vid havet på Indiens västkust (älskar alla västkuststäder, finns i mina Göteborgska gener :-) !).

Detta är Marin Drive, en otroligt lång gata med strandpromenad heeela vägen, snygg skyline med höa och låga hus blandat, på dagarna och kvällarna var det fullt med folk som promenerade längs med vattnet och satt på muren och blickade ut över Arabiska sjön.
Mumbai, som bytte namn från Bombay 1996, är en megastor stad med officiellt 16 miljoner invånare (hörde en inofficiell siffra på ca 30 miljoner !!) och ca 80.000 taxibilar !
Hade hört innan att staden är (ö)känd för sin kaosartade trafiksituation men den kunskapen kom på skam för så upplevde vi inte alls det hela, trafiken flöt på riktigt bra; med indiska mått mätt, kanske beror det på att autorikshas inte är tillåtna i innerstaden utan bara får köra i förortsområdena...
Dessutom var det häpnadsväckande rent på gator och trottoarer, jag upplever Delhi som mycket, mycket skräpigare.

Detta är Chowpatty beach, som ligger i ena ändan av Marin drive, vårt hotell låg ungefär i mitten av långgatan, på fredagen när Micke var på möte, tog jag mig en promenad hit, laddad med vattenflaska och kamera.
Man avråds bestämt från att bada eftersom vattnet är otroligt förorenat men trots det var det 4-5 grabbar i 8-15 årsåldern som glatt kastade sig i böljan den smutsbruna.
Jag antar att det var hemlösa gatubarn för dom slet av sig alla kläder och tvättade jeans, underströjor, skjortor och strumpor och la ut dom på tork i sanden... dom skrattade och busade med varandra i vattnet och verkade för ögonblicket lyckliga.
Det var ganska mycket folk på stranden, både barn och vuxna som tog av sig skor, rullade upp byxben och höll upp sina sarees och verkade njuta  där de gick barfota i vattenbrynet.

Min "lilla" utflykt tog  ungefär 2 timmar varav kanske en halvtimmes vila och njutning på stranden, mätte på kartan efteråt och konstaterade att jag nog avverkade 7 kilometer i 35 gradig hetta med hög luftfuktighet, inte konstigt att jag var HELT genomsvettig och matt när jag kom tillbaks till hotellet, det var bara att slita av sig kläderna och hoppa in i duschen igen.
Lunchen intog vi på Taj Palace Hotel,
som utsattes för terrorattentat för några år sedan då några idioter tog sig in och sköt ihjäl en massa människor, tror att det var bomber med i bilden också...nåväl, lunchen var jättegod, libanesisk meze med flera varianter på Mickes absoluta favorit; hummus.
Vi hann också med Gateway of India, ett monument nere vid hamnen som uppfördes till minne av den engelske kungen George V´s besök i början av 1900-talet (hoppas jag inte ljuger för mycket nu...)

På kvällen åt vi på en nyöppnad restaurang, "The Table", rekommenderas varmt, god mat, snygg inredning och trevligt middagssällskap, förutom Micke och jag var det Robin och hans 2 indiska vänner.

Lyxen fortsatte, indierna tog med oss till skybaren på Four Seasons, hissen upp till 33:e våningen och sen några drinkar på det, där beblandade vi oss med dom indiska bratsen, högljudd technomusik dunkade ur högtalarna så det var inte så lätt att prata men, men Gin&Tonicen var krispig och god och utsikten fantastisk !

Medans Micke var på nytt möte på lördagen tänkte jag bege mig till Churchgate Station för att beskåda alla "Dabbawallahs"; ett världsunikt yrke.
Dabba betyder box/låda och det hela handlar om lunchdistribuering; ca 5000 dabbawallahs hämtar dagligen upp ungefär 170.000 lunchboxar (som alla ser likadana ut; 3-vånings, 40 cm höga i rostfritt stål med handtag) hemma i hushållen och enbart med hjälp av olika färgkoder hamnar dessa lunchlådor hos sin rätte ägare precis i lagom tid till lunchen. Det sägs att endast 1 av 1 000 000 hamnar fel !! Och de allra flesta av dessa Dabbawallahs är analfabeter, snacka om att man blir imponerad !!
Finns väl inget annat distributionsföretag i världen som klarar den statistiken...
I min lilla sevärdhetsbroschyr stod det att ungefär 12.30 kunde man bege sig till stationen med kameran i högsta hugg, jag klev glatt iväg, låg väldigt nära hotellet så det var apostlahästarna som gällde och vetskap att det skulle bli ny dusch och klädbyte efteråt.
Kom fram i rätt tid till rätt plats men inte såg jag några wallahs inte, frågade en tidningsförsäljare som sa att dom inte jobbade på lördagar, men i detta landet har man lärt sig att fråga flera olika personer om samma sak för om det är så att dom inte vet så vill dom ibland inte erkänna det utan levererar ett svar ungefär vilket som helst...
Nästa sa;  jo dom jobbar på lördagar men kommer inte förrän 14.30, ytterligare en pstod att jag skulle varit där en timme tidigare och en polisofficer inne på stationen sa att dom jobbar lördagar men kan komma närsom helst mellan 11 och 15.
Det märkliga är att 4 av dom 5 människorna jag frågade jobbade bevisligen på stationen i olika tidnings- och dryckeskiosker vilket betyder att dom måste se dessa wallahs ungefär vareviga dag och ändå fick jag 5 helt olika svar... är det inte märkligt så säg !
Efter 45 minuters väntan var jag åter helt genomsvettig och bestämde mig för att dom inte jobbade på lördagar, så jag styrde kosan tillbaks till hotellet och duschen; maybe next time !!
På eftermiddagen var det dax för en guidad biltur, vi ville se victoria Station, där delar av Slumdog Millionaire spelade sin och tvättinrättningen som beskådas från en bro mitt i Mumbai; det är mindre hotell, sjukhus och daghem som skickar dit sin tvätt, allt vaskas för hand och soltorkar enligt ett sinnrikt system där återigen ingen hopblandning sker; helt otroligt !



Efter den guidade turen var vi rätt möra men efter en liten stunds vila på hotellet var det ju dags för middag, vi åt på en känd restaurang som heter "Trishnas" med inriktning på skaldjur, det var dags för lobster och king crab, är man vid havet så är man och i Delhi äter i alla fall inte vi fisk och skaldjur, framförallt inte sedan besöket på Victoria Station där det luktade väldigt mycket fisk om ett gäng frigolitlådor som lastades på tåget för en lång färd i 40-gradig värme till sin slutdestination många timmar senare; en destination som väldigt troligt heter bl a Delhi...
Trishnas låg inte, som vi trodde, vid havet utan på en skum liten bakgata downtown Mumbai, inredningen gick i banagult och blankfernissat trä, riktigt lustigt hur ens föreställningar totalt ostämmer med verkligheten !
Maten var hur som helst jättegod men frågan är om inte efterrätten vann första pris, helt i världsklass;
en skål med Alfonso-mango, enkelt uppskuren i bitar i varsin liten glasskål, inget tillbehör men en gudomlig smakupplevelse !
Efter middagen blev det varsin liten drink på hotellets takterass med lågom ljudnivå på den soulmusik som strömmade ur högtalarna, sen var det taack och godnatt för två tröttmössor !
Summasumarum; en fantastisk helg i en kuststad fylld med vackra hus i kolonialstil och med en sliten charm som tog mig med storm !!
Hit kommer vi åka tillbaks, kanske i oktober, november när temperaturen är lite lägre så att man orkar promenixa omkring och kanske spendera några rupees på shopping, nu var det väl varmt och orken tog slut snabbt vad gäller den sysselsättningen !
Jycken på bilden var en klok vovve som lagt sig på bänken stället för på marken...ser skönt ut eller hur ?

Tjingeling !/Titti