När man som heltidsarbetande, punktlig, återvinnande  svensk flyttar till ett land där man är medföljande (lyxhustru; don´t like that expression at all !), där tiden är mycket relativ; man säger ´ish efter klockslagen; vi ses 7-ísh, hantverkar´n kommer 2 -ish vilket innebär alltifrån prick (fast nästan aldrig..) till ungefär 1,5 timme senare, och ingen bryr sig om det och där folk kastar ALLT möjligt på gator eller i soporna så känner man sig i början något stressad och konfunderad...
MEN, man vänjer sig faktiskt !

Att vara medföljande innebär att man kan gå på yoga varenda dag om man vill, gymmet och poolen kan besökas så fort andan faller på, man kan studera på distans, bli svenskalärare för Svenska skolan och prata och läsa svenska och om Sverige med 8-åringar, man får möjlighet att åka på kaotiska indiska marknader och moderna shoppingmalls, vara kulturell på gallerier (som inte ett dugg motsvarar ens svenska föreställning om kulturcentrum ), dricka = smaka på det äckligaste man någonsin tagit en sipp utav, ha tid och möjlighet att dela med sig av sina nyvunna kunskaper till andra som är ännu nyare än en själv, shoppa underbart vackra bling-bling sandaler för nästan inga pengar alls (ja, jag vet att många bäckar små osv..), frossa i färgstarka tunikor och sjalar, inte behöva städa eller stryka...

Eftersom man har "all" tid i världen så slappnar man av, fast lite suger det ju att behöva vänta, den biten har inte riktigt fallit på plats ännu. Richard och Rozie är dock hur punktliga som helst t o m i överkant; Rozie börjar kl 10 men är alltid här 15-20 minuter före och när Richard ska hämta oss en viss tid är han också alltid här en kvart före utsatt tid...
Man får vänta 3 månader på sitt medlemskort på gymmet (med förklaringen att de görs faktiskt i Mumbai; undrar om de promenerar därifrån till Delhi med korten..), vänta 3 månader på medlemskortet till Italienska ambassaden, men det duger ju för all del med den tillfälliga handskrivna papperslappen också, vänta på sitt bankkort; ansökte om extrkort till mig i slutet av januari; Micke fick sitt efter kanske en månad, mitt det vete fåglarna vart det tagit vägen; kanske tillverkas söder om Mumbai ;-)...

Att kasta allt i samma soppåse; aluminiumburkar, flaskor, tidningar, medicinslattar, uslitna skor och kläder blandat med det vanliga känns ju hur fel som helst, men det finns en marknad för allt, precis allt i detta landet !!
För det första så har vi lärt oss att om gamla skor, kläder eller pryttlar ska förpassas så ger vi det till Rozie eller Richard; mina urgamla löparskor sitter numer på hennes mans fötter och någon gammal, sjaskigt urtvättad skjorta från Micke likaså. Allt det andra sorteras mycket noggrannt i sopstationen, efter första sorteringen som sker i närheten av vårt hus innan the garbish-man cyklar iväg med resterna till sopstationen. Nämnda station kan vara knökfull på förmiddagen men tack vare människor, hundar och kor som förser sig under dagen med allt som är användbart, återvinningsbart, försäljningsbart och ätbart så är där tämligen tomt framåt kvällskvisten..

Det funkar, inte alls som i Sverige och inte enligt våra normer men ändå alldeles ypperligt, och på Indienvis !!
Skönt, då kan man släppa det från sitt samvete !
Så, då var det borta ur tankarna och jag kan ägna mig åt mitt, som idag innebär att åka till en (har jag hört) alldeles underbar affär och sen blir det fika på det...

Måste bara lägga upp en bild på gårdagens shopping, nu när min killkompis är på semester; Mister Thomas, så har jag funnit mig en jättehärlig värmländska som kan hur mycket som helst om shopping i Delhi, sånt som varken T eller min Mister Spirit är särskilt intresserade utav !

Ny väska, ytterligare några blingsandaler, nagellack, kräm, läppglans, oh la, la, livet är gött !
Bilden lägger jag inte upp för att skryta med mina inköp utan för att ni ska planera in er Indien-resa, boka biljetter och KOMMA OCH HÄLSA PÅ !!!
Ciao, vi hörs !/Titti