Ja det är det ibland i tillvaron...
Kastet åt det ena (det oväsentliga) hållet var i måndags när jag gick till "min" skönhetssalong i Basant Lok, där kan man göra allt från saree-påklädning till Brasiliansk vaxning; jag har provat det ena men inte det andra; gissa vilket ;-)..
Hur som helst, hade beställt tid för att göra nya slingor i håret, eftersom dom gamla ljusa striporna hängde halvvägs ner i mitt fantastiska hårsvall, den övre halvan var liksom mer...hrmm.. råttfärgad, vilket jag inte tyckte gjorde min sprudlande personlighet rättvisa, och någon slags rättvisa ska det ju ändå vara här i världen !
En kvinna tog emot mig, placerade mig i en frisörstol och började med kännarmin lyfta lite i olika delar av håret, hummade lite emellanåt... Här insåg jag att det gällde att vara tydlig, väldigt tydlig, annars kunde det sluta hur som helst ! Beställde alltså, återigen, ljusa slingor och inget annat.
Hon öppnade en låda vari det låg massor av stora hårklämmor, plockade ur 3 stycken som hon fäste upp några olika hårslingor i, sen ropade hon till sig en kille som sedan fick stå och hålla upp resten av min kalufs... Vad vet jag, dom kanske inte får slita ut hur många klämmor som helst på en och samma kund !?
Det blandades pulver och kräm och ytterligare en man, denna i kostymbyxor och skjorta, anslöt sig till detta avancerade projekt..
Grabbens uppgift var att hålla i dom testar som inte bevärdigats med klämmor och hon och skjortmannen skred till verket.
Folieslinga efter folieslinga såg dagens ljus och ett tag var dom fyra (!) stycken som höll på.
Färgen/blekningsmedlet satt i oroväckande liten stund, redan efter 15 minuter var det dags att gå till urtvättning och schamponering, det var grabbens jobb och han skötte sig galant.
Att hålla i fönen var tydligen också hans jobb, skjortmannen var för längesedan försvunnen; pojkstackarn höll i fönen och hon slet med borsten under tiden som hon väste på hindi åt honom och hela tiden korrigerade hans handlag. Hade varit otroligt mycket enklare om hon skött hårtorken själv, på henne verkade det som om han gjorde fel mest hela tiden.
Proceduren med fönen tog minst en halvtimme, det böjdes toppar åt alla möjliga håll och kanter, fixades och trixades. Själv satt jag och glodde in i spegeln och försökte korrigera mitt dåliga pokerfejs så att hon inte skulle se fasan och missnöjet i mitt ansikte.
På frågan om jag ville ha lite spray svarade jag sammanbitet "oh, no thankyou, I´m fine" medan jag försökte le och se nöjd ut.
In på salongen klev Tittilina/Tittiluttan och ut klev Lady Titti af Ahlström von Sahlberg, på med solglasögonen och hem till Casa Sahlberg med kliande fingrar; rufsa, rufsa, rufsa...
Idag har allt återgått till det normala, hårtvättad och knappt kammad, ingen fön och inga böjningar av toppar, precis som jag vill ha det. Saknade Lina Karlsson, som är "min" frisör och som känner mig och vet hur slipstene ska dras :-) !

Kastet åt andra hållet; det högst väsentliga, kom i går när jag åkte med en annan svenska till ett av Moder Theresa´s barnhem, vi ville göra ett besök för vi har båda en längtan och en tanke på att volontärarbeta på barnhem.
Efter flera misslyckade försök att per telefon kontakta något barnhem, där vi råkat ringa hem till en privatperson samt att vi båda flera gånger blivit kopplade till polisens "callcenter for emergencies" på de nummer vi plockat från olika barnhems hemsidor och även fått av andra som varit på besök, bestämde vi oss för att helt enkelt åka till ett.
Det blev Moder Theresa´s Orphanage for disabled children i Nizamuddin, blev insläppta och fick prata med en av nunnorna där; hon frågade ut oss ganska ordentligt; vad var syftet med vårt besök, var bodde vi, hur länge hade vi varit i Delhi, hur länge skulle vi stanna, jobbade vi, vad hade vi för yrken i Sverige..

För att få jobba som volontär var man tvungen att fråga och bli godkänd utav en annan nunna, som var ansvarig för volontärarbetare, hon var inte där i går men vi var välkomna att åtekomma om det.
Vi fick i alla fall en rundvandring, ett hus i 3 våningar, glada färger på väggarna, gardiner med barnmotiv, klassrum, matsal, sovsalar; i en sovsal stod det 17 sängar, i en annan; där bebisarna/småbarnen sov var det 22 sängar; tätt, tätt i flera rader med smala gångar emellan. De stora barnen sov i våningssängar i en jättesal, tillsammans med personalen.

På barnhemmet var det just nu cirka 60 barn mellan 6 månader - 18 år, cp-skadade, polioskadade, blinda, multihandikappade, barn med Down´s syndrom...
Dom har mycket sjukgymnastik, musikterapi, alla var klädda i västerländska kläder (donationer) och det fanns mycket leksaker.
Ovanför bebissängarna hängde det färgglada badbollar i snören och allt såg mycket rent och prydligt ut. Det jobbade 7 nunnor där samt kanske 10 betalda, civila kvinnor och dessutom en del volontärer t ex en grupp med franska sjukgymnaster som var där på fredagar.
I småbarnssalen låg det barn i sängarna, det var lunchdags, några hade fått mat/blivit matade, andra låg och väntade på sin tur, några sov och några grät...
Vi frågade om vi fick röra barnen/hålla i dom/prata med dom/lyfta upp dem som grät, och det gick bra.

Några av dom lite större barnen låg platt på rygg med skenor på benen och tittade på oss, 3-4 åringar kanske med smala armar och stora ögon.  Att stryka ett barn över håret, hålla det i handen och småprata på ömsom svenska och ömsom engelska och få ett leende tillbaks och en liten hand som håller i ens egen...

En liten flicka som var född utan ögon, kanske 1 år, låg o gnydde och grät, hon hade fått mat men kunde inte komma till ro; henne lyfte jag upp, höll henne mot axeln, buffade henne i ryggen och sjöng "Ack du skön, slumra in, i bädden så fin, som blomman på äng i en gungande säng..." Hon lutade huvudet mot min axel, stoppade tummen i munnen och somnade...
Kändes hela vägen in i hjärtat, jag som är en av de större lipsillarna på denna jord kunde faktiskt behärska mig men tårarna var på väg vill jag lova..
La ner henne i sängen och hon fortsatte sova...

Vi tackade för oss och åkte sen till Amerikanska ambassadens klubb för att äta lunch, väl medvetna om de väldiga kontrasterna i detta, men det hjälper ju ingen liten blind flicka om jag/vi inte äter, inte heller hjälper det om vi skulle äta på ett mindre västerländskt ställe...
Det är olika världar med olika verkligheter och förutsättningar och väsensskilda framtidsutsikter, jag kan inte bära Indiens välfärd på mina axlar men bidra på något sätt kan vi alla göra.
En kan inte göra allt men många kan göra lite var för att världen ska bli bättre för dom som behöver det.
I morgon ska vi åka till ett annat utav barnhemmen och något slags volontärarbete kommer det att bli, det är vi båda överens om, hur och var, det återstår att se..

Ha nu en fantastisk dag och var rädda om varandra/Tittilina